Memento vivere, kom ihåg att leva


Ynkligt som vissna löv i slutspurten i oktober månad, faller vi åtminstone en gång under våran livscykel. Men trots hur miserabelt det har visat sig vara finner vi alla våran inre ”överlevnads-mig” och tar oss upp igen, precis som de ynkliga vissna löven i slutspurten i oktober månad då de ståtligt blommar ut igen.

Jag kan slå vad om att ni tänker tillbaka på ett tillfälle när ni läste dessa rader, för det gjorde jag också.

 

Rummet var fyllt av en fängslande känsla av instängdhet, jag var fylld av ett gripande och obehagligt tryck i bröstet. Tårarna rullade ned från min kind och tycktes inte vilja sluta upp. Detta var den värsta typen av tårar, ni vet. När man tittar sig själv i spegeln och läppen sakar konstant och okontrollerbart. Jag kände mig helt miserabel och värdelös, drog paralleller till välmående gamla jag och kom fram till att det var ytterst onödigt för det var inte ett ”gammalt jag”, det var fortfarande ett jag som låg och lurade i baktankarna som pushade mig lite till, framåt.

”Inte idag”, var den enda tanken som var fastklistrad i mitt huvud. Inte idag och inte imorgon, eller på ett decennium. Jag var som fast i en cirkel; vakna, äta, sova och så var det som på repeat, men inte skulle jag behöva må dåligt för det. Skulle det vara såhär i hela livet? Svaret var ja, men någonstans fick jag för mig att jag skulle ta tag i detta. Börja använda mina egenskaper till något stort. Ta tag i livet och göra mig till mig.

Därför sitter jag här idag, lyckligare än någonsin med stora visioner om framtiden och vad jag vill göra.

Jag har varit där också, jag lovar. Jag har suttit vaken flera nätter i rad och funderat på om livet är värt att leva eller om det finns en utväg. Trots det är jag stolt idag att ha utvecklats till den person jag är och det borde du också vara över dig själv. Motgångar är våran värsta fiende, men kan också vara ett uppvaknande för oss att tro på oss själva och kämpa vidare.

 

 Vi alla har varit där, oavsett vart man kommer ifrån eller hur lycklig man än bör vara så finns det inga undantag. Det är det som gör oss mänskliga, dessa ynkliga och droppande tårarna som rullar ned från våran kind då och då. Vi är så vana att ha höga standard och krav på oss själva att vi glömmer bort vilka vi själva är och fokuserar på vilka vi vill vara. Arga för vi misslyckats eller ledsna över en tragisk händelse i livet. Oavsett vad det är som gör dessa tårar att rinna får vi inte glömma bort att vi alla är likadana. Vi alla ligger parallellt till varandra i grund och botten; vakna, äta, sova. Men det är vad vi gör mellan dessa rader som gör oss till oss, och det är absolut inte ett misslyckande.

Tilda H


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara gammal men ändå ung

Innan strängarna går av

Död eller levande