Metanoia




Någon gång, i något tillfälle, vid någon tidpunkt, kommer ni möta någon som kommer få ert hjärta att slå extra hårt. Denna någon kommer få er att gråta och skratta men framförallt; den kommer få er att känna igen.

Men denna tidpunkt, detta tillfälle, är inte idag.

För idag kommer ni ännu en gång att vakna upp med påsar under ögonen och en tom känsla i eran bröstkorg. Idag kommer ni stå framför kylskåpet och undra vare sig ni inte borde äta alls eller om ni borde ta allt ni kunde få tag på. Idag kommer ni ännu en gång gå hem från skolan eller jobbet med känslan av att erat huvud skulle kunna explodera vilken sekund som helst.

Och därefter kommer ni ligga i soffan, undrande om det faktiskt var värt att vakna upp. Ni kommer stirra på eran mobil tills era ögon gör ont, eller alternativt; tills era föräldrar skriker på er att sluta vara så jävla lata. Och slutligen kommer ni lägga er ner i sängen med ett utslitet psyke men en klarvaken hjärna.

Och sen kommer ni upprepa det dag efter dag efter dag.

Äta, sova, dö.

Orden “Det är okej” är en mantra som spelas i ert huvud. Det är okej att inte vilja göra något. Det är okej att känna sig som en tickande bomb. Det är okej att ni detoneras alldeles för er själva klockan 3 på natten.

Det är okej.

“Andas”, kommer ni behöva påminna er själva om. Bara andas. Ett djupt andetag. Kom igen, ett till klarar ni. Och så bara ett till och därefter är det bara 729 078 503 andetag kvar tills ni kan sluta.

“Bara en dag till” Kommer ni övertyga er själva om. Bara en dag till, och så bara dagen efter det och dagen efter det och ja, alla dagar efter det.

Och därefter så kommer ni undra vart det gick fel. När livet inte längre blev något att upptäcka, utan en börda.

Svaret är att ni faktiskt inte vet. Kanske var det när ni ännu en gång la ner mobilen efter att ha stirrat på det där numret i timmar. Kanske var det när ni ännu en gång stannade bakom. Kanske var det när ni ännu en gång gav upp beslutet om att ändra er själva.

Men ni skulle ändå inte ändra något av det. Ni skulle fortfarande ha gjort allting på exakt samma sätt som ni tidigare hade gjort. Inte ens om ni gick tillbaka en tusen gånger om skulle ni ha ändrat på något.

Så istället så undrar ni om ni är de enda.
“Är jag onormal?” “Är det något fel på mig?” “Varför?”.

Och någon liten röst i era huvuden kommer övertyga er om att ja. Ja, det är något fel på er. Ja, ni är onormala. Ja, ni är helt ensamma, och varför? Eftersom att ni är ni.

Men den lilla rösten ljuger.

För jag kan lova att det är någon där ute, -vare sig det är i Asien, Afrika, Australien, Europa, Sydamerika, Oceanien eller Nordamerika, - så kan jag utan tveksamhet lova att det finns någon någonstans i världen som just nu ligger vaken och undrar, precis som er, om det verkligen är värt det.

Men denna personen kommer ni kanske aldrig möta. Ni kanske bara kommer leva bredvid varandra, kanske le åt samma person som krossade båda era vägar, men ni kommer kanske aldrig riktigt mötas. Istället kommer ni båda fortsätta vägen som verkar som ritat med en linjal åt er.

Men det är okej, intalar ni er själva med ett djupt andetag, och därefter samlar ni upp det där leendet som med tiden har blivit lite trasigt.

Ni kommer möta nya människor, och lyssna på ny musik, och ibland kommer ni till och med sätta er ner och skriva för en stund.

Med tiden passerar dock alla dessa saker.

Musiken blir gammal och ni lämnar den bakom er. Ibland så återvänder ni till den bara för att bli påmind om att ni faktiskt existerade före idag.

Vännerna ni gjort går alla åt olika håll, de flyttar iväg eller så tröttnar dom på er, och ibland så finner ni er själva med tummen svävande över deras nummer som ni senast använde 2år, 4 månader och 14 dagar sen.

Och tankarna ni en gång skrivit ner med ett leende raderar ni, och sedan fortsätter ni framåt i samma riktning som alltid.

Men det är okej, viskar ni till det tomma rummet efter att ni äntligen lyckats samlat ihop er själva. De torkade tårarna som fortfarande ligger på era kinder som en påminnelse om motsatsen ignorerar ni, och istället lägger ni er ner i sängen med en önskan.

Vad den önskan är vågar ni dock inte erkänna för någon annan än er själva.
   
Livet fortsätter förstås ändå, för en önskan blir aldrig riktigt verklighet i någon annan värld än ens drömmar. I alla fall om en inte tar tag i det.

Men vad är den drömmen då? Frågan har ni fått många gånger.

“Vad är din dröm?” Undrade era lärare i förskoleklass, och hela era själar lös upp när ni fick berätta om hur ni ville bli en artist, eller äga hästar, eller kanske bli en astronaut eller fotbollsspelare. Och era förskollärare småskrattade och uppmuntrade er att jaga era drömmar.

Men nu är det annorlunda. Ni är äldre nu. Ni ska vara mognare. Ni ska vara realistiska, och om någon frågar er nu vad era drömmar är så säger ni att ni inte vet. Eller så ljuger ni.

“Jag vill bli miljonär” skrattar ni när någon i eran ålder frågar.

“Kanske advokat eller lärare” svarar ni när era föräldrar frågar.

“Jag vet inte riktigt än” mumlar ni när era lärare frågar.

Men sanningen är att ni vet. Men ni skäms för svaret. För vad ni drömmer om är den någon. Den någon som ska komma in i erat liv och hjälpa er genom de svåra tiderna och skratta med er genom de bra tiderna. Den någon som ska finnas i ert liv för resten av ert liv, och den någon som kommer få ert hjärta att slå lite hårdare. Den någon som ska få er att känna er levande igen.

Ni vet att den någon finns. Ni har läst om det, ni har sett de ske.

För vissa kommer den någon in som en storm, som förstör allting du trott på för att sedan bygga om det på nytt.

“Det var då jag insåg varför stormar är uppkallade efter människor”

Andra hittar den någon redan som ett litet barn och har varit bästavänner ända sedan dess.

“Kan jag leka med dig?”

Och vissa finner den någon i sin partner.

“Jag älskar dig.”

Men för er? Ni fann den någon på den bästa platsen någonsin. Eran någon kom långsamt fram, med blyga leenden och osäkra ord. Eran någon kom helt plötsligt men samtidigt så väntat. Eran någon kom i form av en bästavän och partner.

Ni möttes på internet genom de pinsamma bloggarna ni båda hade om de där idolerna och ni fortsatte prata om allt och ingenting. Ni skrev i caps när det där albumet släpptes och ni skickade hjärtan när den andra kände sig nere. Ni blev varandras fjäder.

Och ni insåg det inte förrän 7år senare, när ni båda satt hemma i lägenheten ni delade. Och även fast ni båda var trötta från arbetet så kunde ni inget annat än le och skratta när ni satt er ner för att kolla på den där nya teasern och läsa igenom alla de galna teorierna.

Och den dagen, för första gången någonsin, så insåg ni hur tacksamma ni var över att den som ritade era linjer hade haft en skakig hand när den höll i linjalen.

För i slutändan så är våra liv kanske bara linjer som önskar att inte vara parallella med varandra.

Lovisa J   

 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara gammal men ändå ung

Innan strängarna går av

Död eller levande