Att vara gammal men ändå ung




Det har gått sextionio snabba roliga år. Det vore en dröm att få leva om det igen, att bli återfödd. Leva någon annanstans än på jorden. Sådant händer endast i mina vildaste drömmar, om ens det.

Jag tittar upp på den bruna väggen där min sönderslitna almanacka som gulnat under årets gång. Idag är det den femte december. Jag har endast tio minuter kvar innan jag försvinner och sexhundra sekunder innan jag fyller år. Jag lutar mig tillbaka i stolen och lägger ner dagstidningen på träbordet och tar en stor klunk kaffe. Jag sneglar på de stora svarta rubrikerna och läser för mig själv igen ”Läs forskarnas teorier om varför alla sjuttioåringar försvinner!” jag tar en klunk till, suckar djupt och tittar ut. Nio minuter kvar innan jag får gå igenom det alla sjuttioåringar gått igenom, borde jag packa min väska?

Framför huset står en massa reporterar med ny teknisk utrustning och jag tror även jag hörde en reporter prata tyska. Jag tar ett till djupt andetag och tittar ut på träden istället. Björken har inga löv kvar och grenarna dansar med vinden. Nere på marken finns det små svarta snörester längst vägen. Jag skakar på huvudet för att rensa tankarna och tittar på digitalklockan som står på fönsterbrädan. Klockan är 16:03, endast fem minuter kvar.

Jag blundar och tänker tillbaka på de senaste dagarna. Jag skrattar lite för mig själv och tänker på hur dum jag var för att jag hade sådan panik inför idag. Nu är jag mer nyfiken. Vilka frågor ska jag ställa kidnapparen? Plötsligt ringer det på dörren och jag hör en pipig ung röst:

”Ursäkta herr Andersson, skulle jag kunna få intervjua dig?”

Innan jag hinner svara henne händer något riktigt mystiskt. Jag tittar ut och ser hur reportrarna rör på sig långsamt och grenarna dansar långsammare, tillslut står allt stilla. Fåglarna står helt stilla i luften, det är som om någon tryckt på en pausknapp. Jag vänder blicken mot ytterdörren som just nu står öppen. Precis innanför dörren står en blå människoliknande figur med ett enormt huvud. Den tittar på mig och ler. Mitt hjärta bultar och det känns som om jag kommer få en hjärtattack vilken sekund som helst. Min hand säger till mig att ta upp kaffekoppen och kasta den på figuren men inget händer. Figuren tar upp en rund svart apparat som ser ut som en data-mus. Jag tittar på apparaten och hinner se två vertikala streck men hinner inte tänka mer på det.

Luften blir tunnare och det blir svårare att andas, jag kan inte se något eller röra på mig. Utan någon förvarning störtar jag rakt ner i något försvåningsvärt mjukt, det är en säng. Jag tittar ner på sängen och ser att den är gjord av trä och att täcket är knallorange. Jag tittar snabbt bakåt och ser att det finns tre vita kuddar varav en har en gulfläck. Det här är min säng. Jag kollar på omgivningen och ser hur allt börjar klarna. Spegeln med en liten spricka i hörnet är fortfarande framför min säng och bilderna från min senaste resa sitter fortfarande fast på väggen. Inget är förändrat, har allt varit en dröm? Har jag blivit galen?

Jag ställer mig upp fort, tittar ut genom fönstret och känner genast hemmakänslan försvinna. Jag måste vara minst tio våningar upp. På den svarta himlen flyger en massa människor runt i något som ser ut som en segway. Jag ler för mig själv och undrar om det är här alla sjuttioåringar hamnar.

Jag vänder mig om och ser ett blått kuvert med mitt namn på, slarvigt fastspikat på den vita dörren. Jag går sakta till dörren och det knakar ordentligt och kuverten faller ner precis framför mina fötter. Jag böjer mig ner och sträcker både händerna mot kuverten och öppnar den hastigt. Inuti finns ett vanligt vitt A4 papper, ”Välkommen hem Bo Andersson, vi vet att du förmodligen är rädd just nu men dina adoptivföräldrar kommer snart för att hämta dig”. Jag tittar ner på hörnet av brevet ”kram marsianerna”. Hjärtat börjar återigen bulta i hundranittio så att det börjar svartna lite för ögonen. Marsianerna? Varelser som bor på mars? Nu måste jag verkligen drömma djupt.

Jag sitter på golvet i chocktillstånd och missar helt att det är två par fötter två meter ifrån mig. Jag tittar långsamt upp för att inte hamna i ett till chocktillstånd men misslyckas fullständigt. Framför mig står två långa smala varelser som tittar på mig som om jag vore Messias. De verkar vara ett par och ingen säger något. Jag tittar in i deras ögon och ser att de börja vattna. Gråter de? Mannen böjer sig ner och lägger handen på min axel och jag hamnar i mitt tredje chocktillstånd. ”du är mitt barn” säger mannen, mannen vänder sig om och tittar på kvinnan och tillbaks på mig ”vårt barn”. Fjärde chocktillståndet och allt svartnar igen.

Jag öppnar mina ögon och är tillbaks i sängen. Var allt en dröm? Jag sätter mig upp och tittar ut genom fönstret och inser att allt inte var en mardröm. Jag kollar runt i rummet i hopp om att få svar men hittar inget. Jag måste ute, ute och utforska. Jag sätter mig vid sängkanten och begraver ansiktet i mina torra händer och gnuggar ögonen. Förhoppningsvis försvinner allt. Gud vad jag saknar livet hemma, hemma på jorden.

Innan jag hinner tänka mer på det så hör jag en stor duns precis intill mig. Jag flyger upp ur sängen i ren chock och hamnar snabbt tillbaks där jag satt. På golvet står en rund mackapär, kanske lika stor som en basketboll. Det flyger damm överallt i rummet och det verkar som om mackapären flugit in genom taket.

”jag är här för att rädda dig, det här måste gå fort” säger mackapären med en robotröst. Jag vet inte riktigt hur jag ska reagera. Jag tittar på den nyfiket och den fortsätter:

”Marsianerna har länge studerat människorna på planet Tellus” den rullar närmre mig. ”Mars har alltid levt parallellt med Tellus, de har planerat att..” den tystnar. Mackapären börjar stamma och jag närmar mig den för att se vad problemet är och upptäcker ett stort hål bakom den. Jag undrar vad marsianerna har planerat. Jag grips av panik och tar upp mackapären och börja skaka på den. ”parallellt” mumlar mackapären tyst. Parallellt? Jag börja minnas apparaten som marsianen som tog mig hit höll i. De två vertikala strecken, det är ju det matematiska tecknet för parallellt. 
”Tellus. Rädda” är det sista den säger innan det lägger av och jag släpper ner den.


Lena B

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Digit! 2021 prisutdelning

Min vän Jorden måste jämt snurra utan någon pause.

Digit! 2021 rekord