Bara prata



I dimman kom han emot mig. Min känsla var svår att sätta ord på, men jag ska göra mitt bästa för att du ska förstå mig. Spänning, adrenalin och obehag.

Han drog sina händer i mitt en gång stylade hår och kollade mig rakt in i själen, så långt in så jag kunde varit naken. I just det nuet hade jag redan räknat ut vad som "skulle" hända. Alla vet att det är det som händer på fester, så är det bara. Jag blev förskräckt av bara tanken, i mitt huvud skrek jag efter hjälp. Någonstans svagt och långt ifrån mig hördes ett mummel av höga röster. Efter bara några sekunder var alla borta. Där fanns bara jag, och han. Dörren låstes från utsidan.

Jag bara låg där och fanns. Jag bara existerade, det var det enda. Hans händer skar mig likt knivar. Jag kände mig redan död inuti.

Helt plötsligt fick jag en kick, ett rus som om någon skänkt en ängel till mig. Jag knuffade iväg honom så hårt att jag tvekade på om det var möjligt att det var jag som gjorde det. Dörren gick inte att få upp hur mycket jag än slet och drog. Jag slog så hårt att blodet kunde rinna. Någon öppnade.

När jag kom ut ifrån rummet hade ingenting hänt. Om någon frågade var det ingenting speciellt som hänt, eftersom det händer ju alltid. Jag kände mig synad och jag visste att jag var iakttagen. Blickarna brände sönder mig inifrån och ut, men nu fanns det ingen återvändo. Jag var lejonets lamm och jakten hade bara börjat.

Jag fick skylla mig själv eller hur? Visst var det så du sa? Visst sa du att det var så synd om mig! Jag hade blivit "våldtagen", visst ville jag bara ha uppmärksamhet? Jag hade ju alldeles för kort kjol och jag bad ju nästan om det. Jag var alldeles för sminkad och jag sa ju ingenting?

Vi skulle bara prata. Sekunden jag hörde det visste jag vad som skulle hända. Den här gången sa jag ifrån, men han envisades om att det var viktigt. Jag var så vacker, en sådan fin och alldeles speciell skönhet. Varför är komplimanger världens farligaste manipulation och fälla? Varför har komplimanger så stor makt? Varför skulle vi behöva gå in på en toalett för att prata? Jag trodde inte på det för ett ögonblick men av någon oförklarlig anledning följde jag med honom in, vi skulle ju bara prata om det som hänt trots allt. Varför ska jag alltid tro det bästa om alla jag möter?

Dörren till den lilla toan gick i lås, lampan i det smutsiga taket släcktes. Händerna innanför mina trosor, hans äckliga tunga nertryckt i min hals, jag kände mig kvävd och stum. Hur mycket jag än försökte kom det inte ut ett enda ljud ifrån mig. Om jag bara kunde skrika lite, hade allt varit över då? Utanför fanns mina vänner, hur kunde de inte märka att jag var borta? Kunde de inte ana att jag behövde deras hjälp? Kunde ingen ana att jag behövde deras hjälp? Alla var ju medvetna om vad som pågått under kvällen. De hade sett på, klappat händerna likt en fotbollsmatch och visste exakt vart jag befann mig just då. Alla visste, men det händer ju alltid!

Skulle det hända mig? Skulle min oskuld stjälas istället för att jag skulle få ge den till någon jag älskar? Jag antar att det är så det går till. Nej, jag menar att jag antar att det är så det nästan, alltid går till. Eftersom att för mig skulle det inte gå till så. Jag skulle inte låta någon trampa på mig så hårt, jag skulle inte låta någon göra så mot mig.

Därför bestämde jag mig. När hans dragkedja åkte ner bestämde jag mig för att jag inte kunde förstå hur vi två kunde finnas i samma universum. Jag måste ha befunnit mig i hans parallella universum.



Linnea T

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Innan strängarna går av

Hjärtslag