Drömmen som aldrig blev en dröm

Det är sent på kvällen. Jag ligger på sjukhuset och det är massor med kablar o sprutor kopplade till mig. Det luktar desinfekterad alkohol så som det brukar lukta. Det luktar gott tycker jag.  Jag kan knappt röra på mig för jag har så ont. Mamma sitter bredvid mig och är orolig men ändå väldigt glad. Jag ska få en ny lunga. Men inte vilken lunga som helst utan…vänta nu...

Allt jag minns var på en match alldeles nyss. Varför är jag här?  Det enda jag minns var att jag var i omklädningsrummet och jag var väldigt nervös eftersom den här matchen var en väldigt viktig match för mig. Jag skulle visa upp det bästa av mig, då det var en landslagsmatch. Det här har jag drömt om sen jag var ett litet barn. Det var uppvärmning och jag var fokuserad på att göra mål för första gången under en landslagsmatch. Matchen hade börjat och det var kallt och det regnade så det var inte så skönt att spela och det skulle bli halt. Matchen var igång och jag var på väg att får ett inlägg från högerkanten sen så kom bollen mot mig. Sedan så vaknade jag på väg till sjukhuset i en ambulans och frågade vad jag gjorde där då sa de att jag har fått ett hål i lungan. Jag fick panik och började röra på mig och skrek av oro. Sedan så lugnade de ner mig med Narkos en sömnspruta. Sedan så somnade jag.

När jag berättade allt det här så satt mamma och grät. Jag tog tag i min mammas varma och lena hand och jag frågade mamma

 ”Varför gråter du?” frågade jag mamma.

 ” Du ska få min lunga så att du kan börja spela fotboll igen” svarade mamma 

 ”NEEEEEJ! Jag vill inte ha din lunga jag vill ha kvar dig i mitt liv” jag började gråta och skrek av ledsenhet. Jag vart tom och efter det så sa jag ingenting. Jag vill vara ensam i ett mörkt rum. 

Sen så kom läkaren och hämtade min mamma. Jag ropade efter henne men de fortsatte gå. Jag fick inte ens säga mina sista ord till henne. Att jag älskar henne. Tänk om det var sista gången jag fick träffa henne.

Nästa dag så vaknade jag på natten klockan 03.38 och det var mörkt i min ensamhet och tänkte på min mamma. Min andning var normal men en oro över mamma låg fortfarande över mig. Jag ville inte att hon ska dö men min operation var redan över. Tanken på min mamma som hade gett mig sin lunga fick tårarna att rinna ner för mina kinder. Det här får inte vara sant. Varför måste det vara så här?  Varför är det så orättvist? Jag lugnade ner mig och somnade.

Efter några timmar så vaknade jag av panik och kollade mig omkring. Det var ljust och soligt ute. Jag tänkte på mamma och att få komma ut från det här sjukhuset. Sen kom det in en läkare och sa att jag ska ut idag. Jag vart både glad och ledsen eftersom jag bara tänkte på min mamma. Och att jag skulle leva resten av mitt liv utan mina föräldrar. Men jag vet samtidigt om att min mamma gjorde det för en anledning. Så att jag ska börja spela fotboll igen och göra det jag alltid har drömt om sen jag var liten.  Jag skulle göra vad som helst för att få tillbaka mina föräldrar. Efter det så ville jag bara dra av alla kablar och sprutor och bara ge läkaren en stor jävla kram av lycka, men jag gjorde inte det.

Efter att läkaren hade gått så blev jag glad och tittade ut genom fönstret ut och upp mot himmelen.  Och sa idag mamma är det en stor dag och vände huvet om till stolen som var brun och ful och kom på att mamma inte var där. Jag började bli vattnig i ögonen. Sen så kom läkaren tillbaka och gav mig kläderna som mamma hade hämtar hemifrån. Det var minafavorit kläder, min Adidasbyxa, min Adidashoddie och mina vita skor. Jag tog dem och luktade på dem. De luktade som min mamma hon hade lagt lite av sin Diorparfym på dem. Sen tog jag på mig kläderna det var kämpigt så läkaren fick hjälpa mig. Jag hade bandage runt brösten och magen, men mest magen.

När jag var klar så ville jag vara ensam i rummet för att rensa tankarna så läkaren gick ut. Det ända jag tänkte på var min underbara och fina mamma. Jag trodde inte det var sant att hon var borta från mitt liv bara sådär. Nu kommer jag inte kunna ha min mamma där för att pusha mig när det blir jobbigt i livet. Det hade gått en timme och jag skulle ut från rummet och ner till ett annat rum. Det var litet och där fanns det andra människor som också ska ut från sjukhuset. När de ropar upp mitt namn så blir jag nervös och stället mig upp och går mot receptionen där jag ska skriva ut mig. När jag var klar så fick jag massor med mediciner. Nu var jag klar och skulle ut så hörde jag någon ropa på mig, det lät som mamma. Jag stannade upp och vände mig om. Jag kollade runt, jag såg suddigt. Det var någon som sprang emot mig, det var mamma. Jag blev så jävla överlycklig och började gråta av glädje, jag gav henne en kram och pussade på henne. Hon gjorde också det. Jag ville tro på att det var sant men hade bara inbillat mig. Det kändes som verklighet.


Alexandra S