Ett mirakel

  • Kom, följ med mig, sade han och tog tag i min hand. Jag vill visa dig något. Jag följde med honom, lät honom leda vägen.
    Det var höst och vi gick genom en skog. Löv föll ned från träden och himlen var vit-grå, det var mörkt och mycket vind, vi hade bara lätta kläder på oss, inga jackor. Men vi frös ändå inte, i alla fall inte jag, med hans sällskap var det bara värme.
    Han gick framför mig med min hand fortfarande i hans, medan jag kollade upp och såg hur alla löv föll ned och hur molnen rörde på sig fria utan hinder.
    Vid slutet av vägen så kom vi fram till en stor sjö. Det var en utsikt som nästan fick mig att tappa andan. Vattnet var blått med en grön underton och skogen runt om speglade sig i vattnet. Jag blundade och ville bara ta in känslan, men samtidigt så kände jag att han släppte min hand och sa:

    • Kom hit, sa han medan han gick och satte sig ner på en filt vid ett litet hörn. Jag gick och satte mig bredvid honom och han lade sin arm runt min axel.

    Jag vilade mitt huvud på hans axel och han kramade om mig. Helt plötsligt så lutade han sig bakåt och la sig ned på rygg med händerna bakom huvudet för stöd och log mot mig. Det där leendet, som får mig att smälta på plats, leendet som ger mig fjärilar i magen och som får mig att falla för honom om igen. Jag ville alltid vara orsaken till hans leende.
    Jag lade mig ner också och lade mitt huvud på hans bröstkorg. Jag kunde höra hans hjärtslag, det var väldigt lugnande.
    Vi låg bara där, beundrade sjön, himlen och naturen i helhet.

    • Jag tog med dig hit eftersom att jag vet hur mycket du älskar naturen, sa han och kollade på mig. Jag tackade honom och han svarade med ett leende.

    Vi har varit tillsammans nu i flera månader, men vi har inte kysst varandra ännu och vi har inte haft vår första kyss än, vi väntar väl bara på den rätta stunden att dela med den rätta personen. Dock så är jag rätt säker på att det är han.

    Jag kollade tillbaka på honom. Hans ögon hade en väldigt vacker nyans av brunt och grönt.

    • Jag vill visa dig en till plats, följ med mig, sade han och gick upp.

    Han höll min hand återigen och vi gick till den andra platsen.

    • Vart ska vi nu? Frågade jag med en lugn ton i rösten.
    • En slags park, svarade han lätt och så sa vi ingenting resten av vägen.

    När vi var framme så var det ända jag kunde se rosa-röda löv som fall ned och vid slutet av vägen så fanns det en fontän, där löv hade fallit in, så man kunde se några löv här och där flyta i vattnet. Det var nog en av det finaste jag någonsin hade sett.
    Vi gick fram till fontänen och på botten såg man flera mynt som folk hade kastat in.

    • Kommer du ihåg det här stället? Frågade han och kollade rakt in i mina ögon.
    • Det är Hayward fontänen, svarade jag. Om man önskar sig något så kommer man att drömma om sin sanna kärlek i sju nätter, om man inte träffar personen till dess så kommer man aldrig att kunna träffa personen igen, fortsatte jag att säga och han såg stolt ut.
    • Du kommer ihåg, sa han glatt och kramade mig. Det var här vi träffades, fortsatte han.

    Jag blev förvirrad.

    • Men vi drömde aldrig om varandra? Jag har inget minne av det.

    Jag skulle ha kommit ihåg hur vi träffades, jag var säker på det, men jag hade inget minne av att det var så. Han tittade ned på marken och hans ansiktsuttryck förändrades och han såg besviken ut. Jag blev nervös. Han kom närmare mig, tittade upp och mötte mina ögon och viskade:

    • Du vaknade aldrig. Det har gått flera månader nu, jag har inte heller vaknat. Vi vaknade aldrig.

    Jag var väldigt förvirrad. Jag var mållös. Jag hade absolut inget minne av det. Jag stirrade ut i fjärran, kunde inte förstå vad som precis hade hänt.

    Han sa mitt namn och min uppmärksamhet vändes till honom. Han la handen på min kind och smekte den. Han lutade sig in och kysste mig. Jag blundade. Det var en ganska lång kyss.

    ”Du har varit i en koma” var det sista jag hörde.

    Helt plötsligt så kände jag ingenting. Ingen hand som smekte min kind, ingen som kysste mig och jag stod inte ute i kylan med lätta kläder. Låg jag ned? Det kändes som det. Jag öppnade långsamt mina ögon och var bländad av ljuset. Jag gnuggade mina ögon och kände slangar i min arm. Min syn blev klar efter ett tag och jag kollade upp på ett tak. Jag var inomhus.
    Jag kunde höra ett pip som lät varannan sekund. Jag kollade runt om mig, och jag log ned på en säng. Jag såg ett elektrokardiogram (EKG).  Det var det som höll på att pipa. Jag hade på mig patientkläder och en gardin hängde vid mig, bakom där låg troligen en annan person också.

    Helt plötsligt så öppnades dörren och där kom det in en läkare.

    • Ni är vakna, ser jag, sa hon och såg väldigt glad ut. Vilket mirakel, ni båda vaknade samtidigt, fortsatte hon

    Hon drog bort gardinen mellan mig och den andra personen.

    • Jag tar och ringer era föräldrar, sa hon och gick ut igen.

    Vi är vakna? Det är klart, jag har väll alltid varit vaken… men varför är jag i sjukhuset? Vad hände… Och då slog det mig. Det sista jag hörde var ”Du har varit i en koma”.

    Mina ögon flyttade sig till den andra patienten, och där låg han. Men vad hette han? Jag kommer inte ihåg… Men han var med mig, jag var tillsammans med honom!

    Han vände sig om till sin vänstra sida, tittade på mig och små flinade.

    • Du hade rätt, sa han. Vi var i en koma.

    Jag hade rätt? Det var ju han som sa det till mig?

    • Vad menar du? Det var du som sa det till mig. Du tog mig till en sjö, sen till en fontän i en park och där sa du att vi båda var i en koma, sa jag. Det var det sista jag kommer ihåg.

    Han såg förvirrad ut.

    • Va? Nej, det var du..! Du säger allt som du gjorde, sa han och kollade förvirrande på mig.

    Han säger att jag gjorde allt det han gjorde… Men kan det vara så? Tänk om allt jag upplevde han gjorde, det upplevde han som om att jag hade gjort istället.

    • Men vad heter du? Frågade jag tillslut.

    Han skrattade sorglöst.

    • Jay, svarade han. Och du?
    • Sana.
 

Fatima M

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara gammal men ändå ung

Innan strängarna går av

Död eller levande