Flygplatsen

Allt kändes som att det gick i slowmotion. Det var kanske inte det värsta som kunde hända just nu men det var fortfarande inte en känsla som hon helst velat slippa. Just nu i alla fall. Hon kände den slinka ut ur handen och hon han se att hon stod mitt ovanför en brunn. Den föll och landade platt på brunnen. Hon höll andan när hon lyfte på mobilen. När hon vände på mobilen såg hon att det inte hade hänt något. Inte en spricka. Hon andades ut, hon hade nämligen tagit hand om den åt en av sina vänner.


Hon gav tillbaka den till sin kompis och de började gå mot entrén till den stora flygplatsen. Det var inte så många som hade kommit så allting gick snabbt och smidigt. När de hade kommit in gick hon och en av hennes vänner och köpte en kopp kaffe medan de andra fortsatte för att leta upp gaten där planet skulle stå. När de hade köpt kaffet fortsatte de efter sina vänner.  

De tog en snäv sväng runt ett hörn när hon halkade på det våta, nytvättade golvet. Hon försökte resa sig men det gick inte. Det gjorde för ont. Hon såg sin vän fortsätta genom korridoren. Hur kunde hon inte ha märkt något? Det måste hon väl ha gjort? Hon såg att hennes vän hade hörlurar i öronen, hon lyssnade förmodligen på hög musik.

Hon kände att det var något som var fel i benet. Hon la ner huvet och kände lukten av såpa och kaffet som hon hade spillt. Hon tittade upp och såg att det var en lång gång. Hon tittade åt alla håll men kunde inte se någon i närheten. Hon kände hur paniken kom springande. Hon försökte lugna ner sig. Någon kommer väl snart, tänkte hon. 

 Oskar klev ut ur bilen. Han hade aldrig varit på en flygplats förut och tittade med stora ögon på den stora terminalen. Han vred på huvudet och såg ett högt torn. Han följde det uppåt med blicken och såg att det var flygledartornet. En skugga passerade honom och han var tvungen att hålla för öronen för det öronbedövande ljudet av planet som pressade sig upp i luften likt en fågel som tar sats och börjar flyga. Han kände den äckliga lukten av avgaser från många olika flygplan och bilar. 

Oskar började gå. Han gick mot de stora dörrarna som ledde in i terminalen. När han klev in i terminalen bara stannade han. Det var så rent att han knappt vågade sätta ner foten. Han fortsatte nästan trippandes på tå fram mot en av diskarna där man lämnar in väskorna. Det gick nästan att spegla sig i den.

Han tyckte att säkerhetskontrollen var ganska konstig. De hade tvingat honom att gå igenom en konstig grej som såg ut som ett dörrhål. När han gick igenom den så började den pipa och lysa rött. Sen skulle de kolla om han hade något farligt på sig. Varför skulle han ha det? Det är ju bara dumt.

När Oskar var klar i säkerhetskontrollen gick han till en skärm och letade upp sin flight. Han skulle till Teneriffa med sina föräldrar. Där var den, Iberia flight 738. Det var en bit till gaten. Det var bara att börja gå.

De kom in i en lång korridor. Vid ett ställe var det en annan korridor som gick in i den som de gick i, likt en trevägskorsning. Oskar tittade in i den andra gången och det var då han såg henne. Där låg en tjej. Hon låg där ensam i korridoren, som en ensam växt på ett uttorkat fält. Oskar tyckte synd om henne, att hon skulle vara där alldeles ensam.     

Han bestämde sig snabbt för att gå dit. Han gjorde en snabb tyst rörelse för att hans föräldrar inte skulle märka honom. När han gjorde det kände han sig som en ficktjuv som lämnade en folkmassa efter att ha fått tag på något värdefullt. 

 Hon låg där och såg allt folk gå förbi. Ingen märkte henne. Hon började tro att hon hade dött. Att hon var ett spöke som ingen kunde se, men hon kunde se dem. Hon hade nästan börjat tappa hoppet när hon såg en kille vika av från den andra korridoren. Han tittade på henne och kom närmare. 

-Hej, sa han. Hon svarade samma sak. 

-Vad har hänt? Undrade han och hon svarade att hon hade ramlat och hade jätteont i benet. 

Han hjälpte henne upp och började gå. Långsamt i hennes egen takt. Men det gjorde för ont så han lyfte upp henne och började gå igen. Det gick så lätt. Som om hon var en vante. Väger jag så lite tänkte hon. 

-Vad heter du? undrade hon. 

-Oskar, svarade han. - Och du? 

-Frida, svarade hon.  

 Han hade burit henne en ganska bra bit nu och började bli trött i benen. Det var då han såg den. Han såg gaten han var på väg emot. Han satte Frida på stolen bredvid sin egen. De började småprata lite och Frida berättade att hon skulle på en trevlig solsemester med sina bästa vänner, men att det troligen inte skulle hända nu.

Nu hördes en hög högtalarröst. Den sa att det var dags för boarding. Oskars föräldrar kom och sade att det var dags att kliva ombord. De började gå. Oskar pustade ut, de hade inte lagt märke till Frida. 

Oskar kom ihåg att Frida hade sagt att hon förmodligen inte skulle kunna åka på sin semester så han bestämde sig för att försöka få med sig henne ombord. Hur skulle han göra det utan att hans föräldrar skulle märka något? Ja, det visste han inte. Han bestämde sig för att låta henna hoppa upp på hans rygg, då kanske de inte skulle märka något.

Nu var det nästan deras tur att visa upp sina pass. Alt såg ut att gå bra. Men plötsligt vände sig föräldrarna om.  

-Vad har du bakom ryggen, Oskar? Frågade hans mamma. 

-Inget! Svarade Oskar snabbt. 

Oskars pappa drog fram hans händer. 

-Var har du hittat den här dockan? Sa han. 

-Den är min! Skrek Oskar. 

-Nej det är det inte, gå och lägg tillbaka den nu, sa hans mamma lugnt. 

Oskar skakade på huvudet och började gråta. Hans pappa tog försiktigt dockan och gav den till mannen som kontrollerade passen, då skulle den nog komma till rätta. 

 Allt kändes som att det gick i slowmotion för stackars Oskar. Han som hade trott att han hade fått en ny vän. Han såg henne ligga kvar där hos mannen bakom disken, medan Oskar själv fortsatte. Men det glömde han snabbt, för han skulle ju utomlands för allra första gången.


Martin W

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Innan strängarna går av

Att vara gammal men ändå ung