Försvunnen
Hon springer, hon springer så fort hon kan mellan
dem istäckta bergen med vinden blåsande i det vita håret men det hjälper inte,
han är för snabb. Innan hon visste ordet av så avfyras skottet några meter
ifrån som snabbt tränger igenom hennes klena lilla kropp, innan hon faller till
marken. Det skarpa öronbedövande smällen gör att hon rycker till varje gång.
Men lukten av järn och färgen på snön är ännu mer skrämmande tycker hon. Pulsen
stiger och klumpen i magen växer innan det svartnar för ögonen.
Morgonen är ljuvlig och hon hoppar upp ur sängen och
berättar för sig själv att idag kommer bli en bra dag. Med hennes svarta ögonen
ser hon sig omkring efter att hon vaknat upp i sin mammans snöigloo. Hon ser
sig om men får inte syn på sin mamma. Hennes vita rufsiga hår blåser i vinden
och det kalla snötäcket knastrar under fötterna när hon går ut. Hon ser sig
hoppfullt omkring men det ända som fångar hennes blick är valrossarna som
bråkar med varann vid havet och pingvinerna som hoppar upp och ned från bergen.
Tills hon upptäcker ett par fotspår precis under sina fötter som fortsätter
norrut. Det måste vara hennes mammas. Men varför skulle mamma gå härifrån utan
att prata eller ta med mig funderar Iris på medans hon sträcker sig för att
torka bort svetten i pannan.
-MAMMA, VAR ÄR DU? Skriker hon för full hals.
Hon väntar ett tag men hon får inget svar, hon
sväljer och blir varm i hela kroppen. Trycket lättar när hon inser att mamman
måste gått till den stora isvaken för att fånga en frukost. Hon är trots allt
underviktig och jag är oroliga att hon inte klarar av vintern hennes tillstånd. Hon pratar ofta om att det blir varmare för
varje år, vilket gör att isen smälter och då kan vi inte leva här diskuterar
hon för sig själv.
Kramperna
i ryggen gör att han var tvungen att vakna och gå upp ifrån den trasiga
träsoffan. I natt sov jag inte som en stock direkt muttrade han. Han stiger upp
och ångesten tar över kroppen när det första som fångar hans mörkbruna ögon är
disken som han aldrig tog hand om igår, för att vattnet frös. Han kikar på termometern
och det är fortfarande -47 °C ute. Han sneglar på spegeln när han går förbi och ser hans korta
svarta hår rätt upp i taket. Innan han tar några tunga steg till det rasslande
skrivbordet för att skriva i sin dagbok.
"-Dag 19
Efter att ha bott på den här isbelagda
kontinenten ett tag lyckades jag äntligen få en fångst. Den märkte inte ens när
jag smög bakom den med geväret. Jag kommer få mycket pengar på det här men
tills jag återvänder hem får den bli inredning. Idag tänkte jag bara ta en tur
ut på skotern men jag har geväret med mig om jag råkar springa på något.
Imorgon åker jag tillbaka till Australien och då behöver jag inte frysa längre."
Som hon förutspått leder spåren till isvaken. Iris
pustar ut och hon kan inte låta bli att le, men leendet förändras snabbt till
förtvivlan, spåren slutar inte här. Besvikelsen stiger samtidigt som hon inte
vet om hon fryser eller svettas längre, hon sträcker sig för att torka bort en
fallande tår.
-Mamma snälla kom fram, jag orkas inte gå längre skriker
hon med gråten i halsen.
Hon får aldrig något svar och bestämmer sig därför
för att inte svika sin mamma och följa spåren vidare. Desto längre hon går
desto hårdare slog hjärtat i bröstet men hon hinner inte gå lång innan hon ser
en spricka i isen, men tänker inte mycket på det. Ensam och rädd fortsätter hon
i hopp om att hennes mamma finns i slutet av spåren.
Han sätter
sig bekvämt på skotern med geväret i knät. Snön fräser bakom honom när han drar
iväg. Han är lycklig, hans humör börjar
äntligen bli bättre och snart kan han till och med köpa ett nytt gevär tänker
han. Han åker fritt igenom Antarktis öppna natur men hinner inte långt innan
det börjar ryka får motorn. Plötsligt börjar motorn puttra också och hans fina
leende dör strax där efter. Han stannar men känner att hans puls blir högre och
av ren reflex sparkar han hårt med foten i backen. Det pulserar av smärta men
han samlar sig och bestämmer sig för att han inte orkar ta tag i det här, så
han lutar sig långsamt bakåt för att njuta lite.
Det puttrande ljudet får hennes uppmärksamhet när
det skär igenom öronen. Hon blickar huvudet uppåt och får syn på en tjockklädd
man, stor som ett hus lutad mot sin skoter. Hon hoppar ett stag bakåt och
hjärtat börjar pumpa så det gör ont i bröstet när han plötsligt drar fram ett
gevär. Hon hinner inte göra mycket innan han börjar sikta på henne. Hon tar
sats och springer allt vad hon kan i en annan riktning.
Med
hårda steg pulsar han efter henne i stön med geväret i högsta hugg.
Hon springer så fort hon kan men det hjälper inte,
han är för snabb. Varför jagar han mig, vad jag gjort honom tänker hon när hon
springer för sitt liv. Hon försöker springa sick sackat men innan hon visste
ordet av så avfyras skottet som snabbt tränger igenom hennes fot, innan hon
faller till marken. Det skarpa öronbedövande smällen gör att hon rycker till
men lukten av järn och färgen på snön är nog ännu mer skrämmande tycker hon.
Pulsen stiger och klumpen i magen växer innan det svartnar för ögonen.
Efter
att han skjutit henne tänker han nu på hur mössan han ska göra av hennes hår
ska se ut och pengarna han kommer få in. Han sträcker ståtligt på ryggen och
huvudet högt tar han stora steg mot den livlösa kroppen. Men nästa steg han tar
inser han att öronen fylls av ett obehagligt krasande ljud. Kvickt faller han
genom isen i det ruggiga havet. Han sjunker längre och längre ned i det i det
mörkblåa djupet. Paniken uppkommer när kroppen låser sig och luften i lungorna
långsamt försvinner.
Iris
skriker till, smärtan i foten är obeskrivlig men hon tar några djupa andetag
och drar sig långsamt upp med kroppen skrikande efter hjälp. Hon kollar både
höger och vänster men inget spår av mannen. Chocken träffar henne när en gammal
trähydda står mitt framför henne. Den
snötäckta hyddan är skrämmande, tänk om det finns någon där inne, men hon
viftar bort tankarna eftersom hon vet att hon inte har något mer att förlora. Så
hon bestämmer sig för att gå in. Det är så torrt i munnen att hon knappt kan
svälja men hon hasar sig långsamt in över tröskeln med foten släpande efter.
Den härliga doften av fisk åker in i näsan och hon får plötsligt en känsla av
att hon skulle kunna sluka en hel val. En stor sten lättar från hjärtat och hon
skriker av lycka när hon ser hennes mamma ligga framför henne på trägolvet.
-Mamma jag
är här nu, jag kan rädda dig. Skynda dig innan han kommer tillbaka.
Iris får
återigen inget svar och panikslagen försöker hon knuffa på sin mamma men hon
får ingen reaktion. Ett vattenfall av tårar forsar ned samtidigt som hon
omfamnar mammans ståtliga päls. Tills hon ett par högljudda steg närmar sig
dörröppningen och hon får tillslut se två stora blöta kängor som fyller
tystnaden i rummet.
-Nu
har du ingenstans att ta vägen pälsboll vrålar mannen.
Hon tiger
som muren tills hon får ur sig ett skräckinjagande björnvrål.
Isabelle H
Isabelle H
Kommentarer
Skicka en kommentar