Försvunnen

Hon springer, hon springer så fort hon kan mellan dem istäckta bergen med vinden blåsande i det vita håret men det hjälper inte, han är för snabb. Innan hon visste ordet av så avfyras skottet några meter ifrån som snabbt tränger igenom hennes klena lilla kropp, innan hon faller till marken. Det skarpa öronbedövande smällen gör att hon rycker till varje gång. Men lukten av järn och färgen på snön är ännu mer skrämmande tycker hon. Pulsen stiger och klumpen i magen växer innan det svartnar för ögonen.

Morgonen är ljuvlig och hon hoppar upp ur sängen och berättar för sig själv att idag kommer bli en bra dag. Med hennes svarta ögonen ser hon sig omkring efter att hon vaknat upp i sin mammans snöigloo. Hon ser sig om men får inte syn på sin mamma. Hennes vita rufsiga hår blåser i vinden och det kalla snötäcket knastrar under fötterna när hon går ut. Hon ser sig hoppfullt omkring men det ända som fångar hennes blick är valrossarna som bråkar med varann vid havet och pingvinerna som hoppar upp och ned från bergen. Tills hon upptäcker ett par fotspår precis under sina fötter som fortsätter norrut. Det måste vara hennes mammas. Men varför skulle mamma gå härifrån utan att prata eller ta med mig funderar Iris på medans hon sträcker sig för att torka bort svetten i pannan.

-MAMMA, VAR ÄR DU? Skriker hon för full hals.

Hon väntar ett tag men hon får inget svar, hon sväljer och blir varm i hela kroppen. Trycket lättar när hon inser att mamman måste gått till den stora isvaken för att fånga en frukost. Hon är trots allt underviktig och jag är oroliga att hon inte klarar av vintern hennes tillstånd.  Hon pratar ofta om att det blir varmare för varje år, vilket gör att isen smälter och då kan vi inte leva här diskuterar hon för sig själv.

Kramperna i ryggen gör att han var tvungen att vakna och gå upp ifrån den trasiga träsoffan. I natt sov jag inte som en stock direkt muttrade han. Han stiger upp och ångesten tar över kroppen när det första som fångar hans mörkbruna ögon är disken som han aldrig tog hand om igår, för att vattnet frös. Han kikar på termometern och det är fortfarande -47 °C ute. Han sneglar på spegeln när han går förbi och ser hans korta svarta hår rätt upp i taket. Innan han tar några tunga steg till det rasslande skrivbordet för att skriva i sin dagbok.

"-Dag 19

Efter att ha bott på den här isbelagda kontinenten ett tag lyckades jag äntligen få en fångst. Den märkte inte ens när jag smög bakom den med geväret. Jag kommer få mycket pengar på det här men tills jag återvänder hem får den bli inredning. Idag tänkte jag bara ta en tur ut på skotern men jag har geväret med mig om jag råkar springa på något. Imorgon åker jag tillbaka till Australien och då behöver jag inte frysa längre."

Som hon förutspått leder spåren till isvaken. Iris pustar ut och hon kan inte låta bli att le, men leendet förändras snabbt till förtvivlan, spåren slutar inte här. Besvikelsen stiger samtidigt som hon inte vet om hon fryser eller svettas längre, hon sträcker sig för att torka bort en fallande tår.

-Mamma snälla kom fram, jag orkas inte gå längre skriker hon med gråten i halsen.

Hon får aldrig något svar och bestämmer sig därför för att inte svika sin mamma och följa spåren vidare. Desto längre hon går desto hårdare slog hjärtat i bröstet men hon hinner inte gå lång innan hon ser en spricka i isen, men tänker inte mycket på det. Ensam och rädd fortsätter hon i hopp om att hennes mamma finns i slutet av spåren.

Han sätter sig bekvämt på skotern med geväret i knät. Snön fräser bakom honom när han drar iväg.  Han är lycklig, hans humör börjar äntligen bli bättre och snart kan han till och med köpa ett nytt gevär tänker han. Han åker fritt igenom Antarktis öppna natur men hinner inte långt innan det börjar ryka får motorn. Plötsligt börjar motorn puttra också och hans fina leende dör strax där efter. Han stannar men känner att hans puls blir högre och av ren reflex sparkar han hårt med foten i backen. Det pulserar av smärta men han samlar sig och bestämmer sig för att han inte orkar ta tag i det här, så han lutar sig långsamt bakåt för att njuta lite.

Det puttrande ljudet får hennes uppmärksamhet när det skär igenom öronen. Hon blickar huvudet uppåt och får syn på en tjockklädd man, stor som ett hus lutad mot sin skoter. Hon hoppar ett stag bakåt och hjärtat börjar pumpa så det gör ont i bröstet när han plötsligt drar fram ett gevär. Hon hinner inte göra mycket innan han börjar sikta på henne. Hon tar sats och springer allt vad hon kan i en annan riktning.

Med hårda steg pulsar han efter henne i stön med geväret i högsta hugg.

Hon springer så fort hon kan men det hjälper inte, han är för snabb. Varför jagar han mig, vad jag gjort honom tänker hon när hon springer för sitt liv. Hon försöker springa sick sackat men innan hon visste ordet av så avfyras skottet som snabbt tränger igenom hennes fot, innan hon faller till marken. Det skarpa öronbedövande smällen gör att hon rycker till men lukten av järn och färgen på snön är nog ännu mer skrämmande tycker hon. Pulsen stiger och klumpen i magen växer innan det svartnar för ögonen.

Efter att han skjutit henne tänker han nu på hur mössan han ska göra av hennes hår ska se ut och pengarna han kommer få in. Han sträcker ståtligt på ryggen och huvudet högt tar han stora steg mot den livlösa kroppen. Men nästa steg han tar inser han att öronen fylls av ett obehagligt krasande ljud. Kvickt faller han genom isen i det ruggiga havet. Han sjunker längre och längre ned i det i det mörkblåa djupet. Paniken uppkommer när kroppen låser sig och luften i lungorna långsamt försvinner. 

Iris skriker till, smärtan i foten är obeskrivlig men hon tar några djupa andetag och drar sig långsamt upp med kroppen skrikande efter hjälp. Hon kollar både höger och vänster men inget spår av mannen. Chocken träffar henne när en gammal trähydda står mitt framför henne.  Den snötäckta hyddan är skrämmande, tänk om det finns någon där inne, men hon viftar bort tankarna eftersom hon vet att hon inte har något mer att förlora. Så hon bestämmer sig för att gå in. Det är så torrt i munnen att hon knappt kan svälja men hon hasar sig långsamt in över tröskeln med foten släpande efter. Den härliga doften av fisk åker in i näsan och hon får plötsligt en känsla av att hon skulle kunna sluka en hel val. En stor sten lättar från hjärtat och hon skriker av lycka när hon ser hennes mamma ligga framför henne på trägolvet.

-Mamma jag är här nu, jag kan rädda dig. Skynda dig innan han kommer tillbaka.

Iris får återigen inget svar och panikslagen försöker hon knuffa på sin mamma men hon får ingen reaktion. Ett vattenfall av tårar forsar ned samtidigt som hon omfamnar mammans ståtliga päls. Tills hon ett par högljudda steg närmar sig dörröppningen och hon får tillslut se två stora blöta kängor som fyller tystnaden i rummet.

-Nu har du ingenstans att ta vägen pälsboll vrålar mannen.

Hon tiger som muren tills hon får ur sig ett skräckinjagande björnvrål.

Isabelle H

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Digit! 2021 prisutdelning

Min vän Jorden måste jämt snurra utan någon pause.

Digit! 2021 rekord