GATE 17






Hennes klackar ekar mot stengolvet i den långa korridoren. Hon är på väg till ett möte med någon viktig person i ett annat land, stressad som vanligt. Hennes skjorta är felknäppt men hon tänker att hon hinner knäppa om dom under flygtiden. Om hon hinner klart med dom tre rapporterna hon ska skriva såklart. Och sen finansdeklarationen förstås. Och statistikredovisningen, den får hon inte glömma. Men det viktigaste, det som hon absolut bara måste hinna, är dokumentet om

"MEN VA I HELVETE" skriker plötsligt en man för den stressade kvinnan har i all hast råkat köra sin resväska över hans fot.
"LITE JÄVLA UPPSYN KAN MAN VÄL FÖR FAN HA I DET HÄR JÄVLA LANDET" fortsätter han skrika men hon är redan för långt bort för att höra.
 
Mannen svär ytterligare några minuter för sig själv, någon måtta ska det väl ändå vara.
"Vårda ditt språk, unge man" hör han en knarrig röst tillhörande en tant bakom honom som, precis som mannen, står i kö för att kunna köpa sig något att äta på flygplanet.
"Håll käft KÄRRING" väser mannen.
"Har inte din mor lärt dig att man inte pratar så med äldre kvinnor?" fräser tanten och höjer sitt finger mot honom.
"MEN FÖR HELVETE LUGNA NER DIG" skriker den arga mannen. "HAR INTE DIN PAPPA LÄRT DIG ATT HÅLLA KÄFT" fortsätter han sedan.
 
Tanten vänder på klacken och lämnar kön och den arga mannen suckar nöjt. För inte kunde han veta att hon stod i matkö för att köpa något att äta på flyget innan hon landade i Chicago där hon skulle begrava sin pappa. Inte kunde han veta att hon lämnade kön för att hon kände att tårarna skulle börja spruta åt alla håll vilken sekund som helst. Såklart kunde han inte veta det. Tanten kunde inte heller veta att mannen egentligen var ganska snäll, men att han var extra lättretlig just idag eftersom han hade ett hungrigt skrikande barn väntandes i gaten och att hans foten som blivit överkörd var nyopererad. Hur skulle hon ha vetat det? Alla är ju så inrutade i sin egna verklighet att man ofta glömmer bort att andra också har sina egna verkligheter.

Väl i gate 17 är det oundvikligt att ett drama ska utspela sig, för ja, såklart ska varje människa i det redan spända händelseförloppet till samma gate. Och som allt som är oundvikligt, så måste det ske, och det sker NU. För nu sitter mannen med sin dotter som spottar ut maten han köpt eftersom hon inte gillar skinkan och det blir sista droppen för mannen som hastigt reser sig upp.
"ÄT FÖR I HELVETE" skriker han till sin dotter som börjar gråta och den stressade kvinnan blir ännu mer stressad för hur ska hon kunna fokusera med en skrikande man och en gråtande unge? Hon måste ju hinna med dom tre rapporterna och finansdeklarationen och statistikredovisningen och dokumentet om
 
Högtalarna meddelar att det är dags att stiga ombord och just som den snyftande tanten kommer in i gaten och den stressade kvinnan kan omöjligt koncentrera sig så hon ber pappan sluta skrika och han skriker åt henne att passa sig och tanten gråter och barnet gråter och kvinnan blir mer stressad och mannen skriker mer.

Mitt i allt står en flicka med en växande nervositet i magen för det är nu eller aldrig och hon har fortfarande inte bestämt sig om hon vill åka eller inte. Hennes mamma har sagt att det är helt upp till henne, att hon kan avbryta när hon vill, men det är ändå ett stort ansvar för en flicka att bära.

"Ta fram passet så att det går smidigt in i planet" säger mamman som står bredvid flickan, men hennes röst överröstas av allt skrik och gråt från den stressade kvinnan, den skrikande mannen, den hysteriska dottern och den gråtande tanten.
Flickan har undermedvetet studerat dom tillräckligt för att förstå att något måste gått snett och hon har svårt att slita sitt fokus från den arga pappan. Den arga pappan som till och med skriker på sin egen dotter trots att hon gråter.
"Varför fortsätter han skrika?" frågar dottern sin mamma men frågan överröstas av den andra dotterns gråt.

Just som flickan och mamman ska visa sina pass för flygvärdinnan i disken stannar flickan abrupt och tar sin mamma hårt i handen.
"Jag vill inte åka" säger hon. "Jag vill inte träffa honom"
Mamman sätter sig på huk och tittar allvarligt in i sin dotters ögon. Plötsligt blir allt skrik och all gråt till bakgrundsljud för dom eftersom dom nu är fast i ett ögonblick som är otroligt viktigt för dom båda.
"Är du säker? Du kan ju träffa honom och bara se så att du inte missar något. Tycker du inte om honom så åker vi hem" mammans ögon tåras av stolthet när hon pratar, för hon vet att hennes dotter är förståndig nog att ta beslutet bäst för henne själv.
"Hundra procent säker. Vi har samma DNA, men det gör honom inte till min pappa. Oavsett så har vi ändå redan missat tio år av varandras liv. Jag vill inte åka" säger dottern bestämt.
"Då åker vi inte" säger mamman bestämt och ger sin dotter en kram innan dom promenerar ut från flygplatsen hand i hand.
 
Någonstans på E18 på väg hem från flygplatsen, mitt i någon låt som dottern sjunger med i, avbryts radiosändningen av trumpetljudet dottern lärt sig betyder akutnyheter. En monoton röst ursäktar för avbrottet och berättar sedan hur ett plan kraschat 19.57, rakt ner i Atlanten. Inga överlevande. Planet med 300 passagerare hade varit halvvägs till slutdestinationen Chicago när det försvunnit från radarn, men senare hade vrakdelar i havet hittats på satellitbilder. Än fanns inga detaljer, men flygbolaget beklagar och skickar sina tankar till dom avlidnas nära och kära, och lovar samtidigt att gå till botten med händelsen och sedan ta åt passande åtgärder.
"Är det ett plan som har kraschat? Till Chicago som vi skulle till?" frågar dottern, som inte riktigt förstått hela sändningen.
Hon får inget svar från sin mamma som är likblek i ansiktet och har ett onaturligt hårt grepp runt ratten. Hon kör in till kanten av motorvägen och stannar sedan där.
"Här får man väl inte parkera?" frågar dottern häpet i samma stund som mamman sliter sina händer från ratten och kastar sig runt halsen på sin dotter.
"Det var vårat flyg. Hade vi gått ombord hade vi dött" viskar hon i sin dotters hår.
Och mycket riktigt, det var planet dom skulle suttit på som nu låg på havets botten tillsammans med den arga pappan, den ledsna dottern, den stressade kvinnan och den gråtande tanten. På något sätt vävdes deras parallella verkligheter in i varandras och blev en och samma, för nu har alla blivit svalda av Atlantens mörka vatten. Men samtidigt, just för att dom delade sina parallella verkligheter med varandra genom skrik och gråt, så räddades en mamma och en dotter. För nog måste det ha varit hur pappan skrek på sin dotter som fick flickan att överge viljan av att träffa sin far i Chicago. Och hade inte tanten tillrättavisat den arga mannen hade han kanske inte skrikit på sin dotter och hade inte den stressade kvinnan kört över hans tå hade inte tanten tillrättavisat honom och hade inte den stressade kvinnan varit så stressad över dom tre rapporterna och finansdeklarationen och statistikredovisningen och dokumentet om







 


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara gammal men ändå ung

Innan strängarna går av

Död eller levande