Hon


Jag är den första som ser Henne i skolan. Hon går i korridoren, på väg mot sitt skåp en bit bort från mitt. Hon är lång och har stort brunt hår – med lila slingor, klack på stövlarna och ryggsäcken slängd över ena axeln.

Vi har bott bredvid varandra så länge jag kan minnas, Hon i det vita huset och jag i det röda. Vi har hämtat våra cyklar på var sin sida av staketet och cyklat på var sin sida av vägen till skolan. Alltid utan att säga något. Jag har tänkt mycket på det, funderat ut tillfällen att säga något för att börja en konversation. Vi har samma umgängeskrets och jag ser Henne varje dag i skolan. Jag har hela tiden varit så hopplöst förälskad i Henne, utan att göra något åt det. Men det ska ändras nu.

 Hon är sen idag, och nu när Hon kommer blir jag lättad och på bättre humör. Jag ler för mig själv när jag följer Henne med blicken. Adam märker det dock.

- Hey, sluta stirra, du dreglar, säger han och boxar mig på armen, nästan lite för hårt.

- Äsch, det gör jag inte alls, mumlar jag. De andra skrattar och det gör jag också, även om jag är lite generad. Det kan hända att jag tittar (eller stirrar) lite för ofta på Henne. I morse, till exempel, kan det hända att jag spanande efter Henne i fönstret så vi kunde gå ut till cyklarna samtidigt. Då hade vi stött ihop (helt oförklarligt) och jag skulle haft chansen att börja prata med Henne, ett steg på vägen att komma Henne närmare. Men så blev det inte, Hon kom inte ut och jag kunde inte vänta hur länge som helst.

 

På stan ser jag Henne igen. Det är en kall och regnig oktoberdag. Jag och mina vänner har samlats här innan festen. Det är flera timmar kvar till Filips fest men vi har inget annat att göra. Till mitt förtret är det Carl som ser Henne först, och påpekar det högt.

- Där är hon, tjejen du alltid glor på, säger han. Genast vänder jag huvudet för att, som Carl sa, glo på Henne. Hjärtat spritter till i bröstet när jag ser Henne. Hon går ut från en klädbutik tillsammans med sina vänner. Hon har en rosa kasse i handen. I skyltfönstret till butiken står bland annat en skyltdocka med en ljusgrå tröja på, jag skulle kunna föreställa mig Henne i den tröjan. Undrar om det är den Hon köpt?

Under tiden jag har varit borta i tankarna har tjejerna också sett oss och ändrat kurs på väg mot min grupp. När de kommer fram är det såklart Adam som hälsar och startar en konversation, han har alltid varit bra på att prata och jag alltid varit avundsjuk på honom. Det utbyts några kommentarer om skolan, vad vi gör på stan och framför allt om festen ikväll. En av tjejerna frågar om vi ska gå och Adam svarar för oss alla, jag bara nickar instämmande.

Hon står lite utanför gruppen och ser lite frånvarande ut samtidigt som Hon fingrar på handtaget till kassen. Hon har blivit röd om kinderna av kylan och håret lockar sig i den fuktiga luften. Carl stöter till mig i sidan för att påkalla min uppmärksamhet och nickar mot Henne. Jag vet vad han försöker säga, här har jag en chans att prata med Henne, jag har också det perfekta samtalsämnet, festen. Det enda jag skulle behöva göra är att säga Hennes namn och sedan fråga något avslappnat som ”Ska du med på festen ikväll?”. Men problemet är att jag är så nervös att jag inte kan prata. Jag brukar vara pratglad, men när Hon är i närheten blir jag så nervös att jag inte får fram ett ord. Jag håller precis på att samla mod för att fråga när någon annan säger Hennes namn. Tillfället slapp ur händerna på mig, endast på grund av mig själv och min feghet. Jag hör Henne säga ”ja, jag kommer på festen ikväll” och plötsligt får jag en idé.

 

Tjejerna avvek från vår grupp efter en liten stund och nu är vi på väg till Filips hus. Jag har samlat mod i ett par timmar nu och känner mig redo. Den genialiska planen är ganska enkel, så inget borde gå fel.

När vi kommer fram är det redan ganska många människor på plats och jag börjar genast spana runt efter Henne. När jag inte hittar Henne går jag längre in i huset för att leta.

 

Jag hittar Henne i vardagsrummet. Hon sitter i en soffgrupp med några vänner och pratar. Hon har på sig en grå tröja. Den passar henne bra och jag kan inte låta bli att le. Jag ställer mig vid väggen en bit bort och försöker att inte se alltför bortkommen ut. En stund senare tittar jag bort mot Henne och då sitter Hon alldeles ensam och pillar med sin mobil. Jag skulle kunna gå fram och sätta mig bredvid Henne. Jag borde gå fram och sätta mig vid Henne. Men jag går inte dit, jag står kvar där jag står, fastrotad i golvet.

Även om jag inte går dit kastar jag hela tiden blickar på Henne, det går inte att låta bli, Hon är så vacker. Hon ser upp och upptäcker att jag tittar på Henne. Våra blickar möts och vi båda tittar generat bort och jag tror Hon till och med rodnar. Efter bara några sekunder tittar jag tillbaka på Henne och våra blickar möts ännu en gång. Jag ser bort igen men nu ler jag stort, kanske rodnar jag lite också. Jag har en fantastisk pirrande känsla i magen, ungefär samma känsla som när man åker bergochdalbanor. Vi fortsätter så ett tag, utbyter blickar för att sedan generat titta bort. Det fortsätter ända tills mina vänner hittar mig.

De kommer fram till mig och börjar prata om något ”helt galet” som hände alldeles nyss. Jag försöker hänga med i samtalet men jag kan inte ignorera känslan av att de kommit och förstört något.

 

Festen fortsätter men jag vågar inte titta åt Hennes håll. Efter ett långt tag bestämmer sig mina vänner för att det är dags att gå hem. Vi börjar promenera mot busshållplatsen och det är då jag ser Henne för sista gången ikväll.

Hon står där, vid busshållplatsen och jag får en plötslig känsla av seger. Det finns alltid en till chans. Men då ser jag också bussen komma. Det är samma buss som jag ska ta hem.

Om jag springer nu skulle jag hinna med bussen. Jag skulle springa fram till hållplatsen och ta min chans att prata med Henne.

  • Är inte det där din buss? frågar Adam.
  • Jo, det är det, svarar jag.

Det är nu jag har min chans, jag har den perfekta anledningen att springa ifrån mina vänner och prata med Henne. Men ändå går jag kvar här. Jag springer inte. Jag pratar inte. Jag tar inte min chans. Bussen kommer, Hon går på och bussen åker iväg.

Och jag går här, kommer mig aldrig för att göra något. Fortsätter att studera Henne från min tillbakadragna plats och fortsätter att leva mitt liv – parallellt med Hennes.

 

Clara L

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara gammal men ändå ung

Innan strängarna går av

Död eller levande