Inte alls perfekt

Händelsen spelades om och om i mitt huvud. Jag kunde inte tänka på någonting annat än det som hänt mig. Hur? Hur kunde han göra så mot mig? Meningen var att kvällen skulle bli perfekt och ändra allt! Det gjorde den också, men ändringen var allting bortom det förväntade.  Jag kände mig så äcklig, smutsig och framförallt dum. Hela min omgivning var suddig. Det enda mina ögon såg och uppfattade var grå suddiga former och ljud i form av prat som hördes runt omkring mig. Smaken av salt från de rinnande tårarna var tydligt samtidigt som mitt ansikte numera var svullet efter all gråt. Det var ingen idé att försöka glömma detta för jag visste att detta var något som skulle förfölja mig livet ut. Gårdagens händelser var något jag sent skulle glömma.
 
Det var sista terminen av högstadiet och ikväll skulle vår efterlängtade bal äga rum. För många andra var skolbalen en rolig dag fylld av festande, skoj och oförglömliga minnen. Men för Alex var detta så mycket mer än bara en fest med de olika klasserna. Idag skulle nämligen Leo, den absolut snyggaste killen på hela skolan, få veta hur speciell och perfekt han var.
 
Jag steg in i salen med långsamma rörelser för att iaktta min omgivning; allting glittrade runt omkring mig. Ljuslyktorna såg ut som glimtande stjärnor från andra sidan och det var magiskt. Precis som i en film. Alla var snyggt uppklädda med antingen kostym eller klänning. Det fanns dessutom en lång röd matta placerad vid entrén och det fanns till och med vakter vid porten för att se till att inga oinbjudna gäster dyker upp under festandets gång. Inget av detta var jätte viktigt för mig. Nog var det kul, men mina ögon sökte bara en person, Leo.  Jag sökte mig förbi salen ordentligt för att inte riskera att gå miste honom i mitt letande. I mitten av mitt sökande känner jag en varm och mjuk hand på min högra axel. När jag vänder mig om blir jag nästintill bländad. Jag möts av ett par skimrande, stora, gröna ögon, och ett förtjusande leende.   
 
-Tjena, hur är det med dig, du ser lite snurrig ut. Är du okej? Det var svårt att hålla fokus på rätt sak när hans läppar drog åt sig så mycket uppmärksamhet. Bland de finaste läpparna jag skådat.  
-Ehhja.. eller asså, hej! Jag mår fint, hur mår du? Jag skulle behöva gå på toaletten lite snabbt. Ursäkta mig! Åh jag e så pinsam, jag stammade liksom fram orden. Det började stickas i min mun och jag blev helt yr av nervositet. 
 
-Men jag följer med! För att försäkra att ingenting händer. Jag står utanför! Svarade han chockerande nog..    
 
Varför ville han följa med mig? Jag hade ingen aning om att han brydde sig om mig. Det gör han säkert inte, han ville bara vara artig. Det var så konstigt för trots att jag drömt om en konversation med Leo i mitt huvud hundratals gånger lyckades jag ändå inte få fram vettiga ord.  Vi gick in på toaletten och hade lite halv stelt kallsnack på vägen genom hallen full med speglar och glänsande golv . 
 
Jag fräschade upp mig lite snabbt och slog mig i ansiktet för att få liv i mitt döda ansikte. Det kändes inte som att jag var där i stunden, som om mina tankar vandrade omkring på andra ställen och att det här enbart var en sagolik dröm. När mina fötter trampar över tröskeln ut ur toaletten står Leo kvar där vi skildes. Han är stiligt ställd helt upprätt mot väggen och tittar upp på mig när jag kommer ut. När han fick syn på mig klättrade ett lustigt och mystiskt leende sig upp på hans vackra ansikte. Han kom nära mig, så nära att jag kände hans andetag vid min hals. Leo viskade någonting i mitt öra.
 
”Jag vill visa dig någonting, kom med mig,” Han tog sin hand i min och förde mig längre ner i korridoren fram till en vit, lagom gamma dörr som var riven och sliten. Leo tog tag i det ovala metallhandtaget och öppnade upp dörren. Bakom dörren visade sig ett kallt rum med en enkelsäng, en gammal TV och en klocka upphängd på väggen över Tv:n.
 
Mitt hjärta dunkade nu ännu hastigare, jag började svettas på samma gång som jag fick rysningar. Var jag kanske rädd? Eller var det tanken av att få vara ensam med Leo som fick mig att kallsvettas och få gåshud längs armarna.
 
Vi steg in i rummet som Leo förde oss till. Det kändes lite skumt. Hade han planerat detta sen innan, och med mig? Jag valde att inte övertänka utan bara gå med på det och se vart detta leder. Sedan satte vi oss ned på sängmadrassen nära varandra. Den var så mjuk, det kändes nästan som att man sjönk ner i ett fluffigt moln.  Vi hann knappt prata med varandra eller komma in på någon vidare konversation innan Leo började närma sig mig och våra kroppar kom i kontakt. Ljuset i rummet var svagt och rumsväggarna var färgade med en gammal gul färg. Min puls hade nu ökat dubbelt så mycket som tidigare och jag visste inte vad jag skulle ta mig till.
 
Han började röra på mig med dem där varma och sköna händerna som jag alltid drömt om att få känna på. Han kysste min nacke med sina mjuka, fylliga läppar. Leo var nu över mig och började klä av mig mina tunna kläder. Men varför var det någonting inom mig som tyckte att det inte kändes rätt? Jag hade alltid velat ha Leo. Han var min drömkille, min livs kärlek! Jag hade aldrig haft sex innan, kanske var jag bara nervös? Jag rörde mig inte alls, sa inget, gjorde inget. Där låg jag helt tyst och spänd. Om jag ska vara ärlig väntade jag bara på att det skulle vara över.  
 
--
 
Efter sexet la sig Leo bredvid Alex för att titta in på sin telefon. Just då kändes det äntligen säkert att resa sig upp, dra på sig kläderna sedan innan som numera låg på det kalla golvet och med kvicka rörelser ta sig ut därifrån. Med gråten i halsen sprang Alex ovetandes om var han var på väg. Han hörde Leos röst skrika efter hans namn men han ägnade inte en sekund åt att vända om.
 
Och nu stod han här, mitt ute på den hårda, kalla trottoar vägen. Lite längre bort såg man elever som var på väg hem från balen. Alex, en helt vanlig kille på 16 år, som äntligen fick kontakt med sin drömkille. En helt vanlig kille som nu fått ett liv vilket aldrig kommer vara sig likt någonsin igen. Han hade blivit våldtagen. Alex såg fundersam ut, som att han inte begripit vad som hänt. Det såg ut som om han skulle svimma av alla tankar som cirkulerade kring huvudet på honom. Hur kunde detta hända honom? Meningen var ju att kvällen skulle bli perfekt och ändra allt! Det sved där bak. Som att någon tagit en kniv och tryckt in den i hans bakdel. Alex var helt förstörd inifrån och ut.
Där stod jag nu och kände mig helt vilse. Inte vilse på vägen utan i mitt huvud. För första gången på flera år var inte Leo i mina tankar skapad som en ängel. För första gången erhöll jag en bild av honom som gjorde mig illamående. 
  
 
Sara K

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Innan strängarna går av

Hjärtslag