Levande men olevande

Jag sitter vid ett av den gråsteniga byggnadens många färgade fönster och ser ut på den vackra dagen utanför. Solen lyser på en fridfullt blå himmel och låter sina strålar breda ut sig över de nyligen utslagna blommorna ler upp mot solen då de tar åt sig de näringsrika stålarna, i trädtopparna blåser vinden stillsamt förbi och får de gröna bladen att dansa. Jag kan bara föreställa mig hur otroligt skönt det måste vara att vara ute på ängen idag. Solens strålar som smeker ens bara hy då man ligger ner i gräset, omringad av blommor och alla deras mjuka dofter.


Jag tvingar mig själv att titta in mot rummet jag befinner mig istället för att tänka på den frestande dagen utanför. Det är ett stort luftigt rum med stora fönster i olika färger som täcker nästan alla rummets väggar, genom fönsterna lyser solens strålar in och deras olika färger sprids runt omkring rummet, ger liv till de annars bar vita väggarna.


Rummet är så levande de kan bli med fönsterna som får allt i rummet att bada i färg. Många olika blomsorter är står längst fram i rummet i vackra glasvaser som blänker från solens sken som slår emot dem. En liten symfoniorkester är utplacerad vid sidan av alla blommor, de spelar vackra melodier med en stark fiolstämma i ledningen hela tiden. Jag låter mig själv titta ut genom fönstret igen mot den upplysta ängen då jag hör en melodi jag känner igen som en sång min mamma brukade sjunga för mig när jag var rädd. Jag börjar nästan le då jag nynnar med men jag hör något som direkt styr bort min tanke. Jag förs in i verkligheten.


I verkligheten är den här dagen inte så underbar som den utger sig att vara; dagen är menad att föra ut glädje ur de flesta personer och kanske är det passande därför. I verkligheten så är det inte bara blommor som är utspridda vid en plats för att göra den vacker. I verkligheten är blommorna utspridda kring en rektangulär vit kista. I verkligheten är inte allt så levande i rummet. I verkligheten befinner sig en livlös människokropp i kistan som inte ens solens livsbringande strålar kan föra liv i. Kroppen suger inte åt sig ens en liten gnutta av det liv som överflödar rummet, för den är död.


Jag vågar vända mig i ljudets riktning men då jag ser min mammas förvridna ansikte ångrar jag mig direkt. Tårarna som rinner ner för hennes ansikte är kontrollerbara och hennes snyftningar ekar genom rummet från där hon sitter. Min stora syster som sitter bredvid henne lägger en stödjande hand på hennes ben som hon direkt accepterar och tar ett hårt tag om. Min pappa som sitter på andra sidan om min syster ställer sig upp från sin stol, går fram och hukar sig ner framför mamma. Hon böjer sig ner, lägger sin hand om hans nacke och lutar sin panna emot hans huvud utan att släppa taget om min systers hand. Jag känner hur min egna sorg kikar in. Att se min familj i det här förhållandet går inte. Jag går fram till mina föräldrars sida och hukar mig ner bredvid pappa.


Allt jag vill är att kunna lyfta mina föräldrars huvuden, ta min systers hand, kunna trösta dem med att jag är här och jag skulle aldrig låta denna sorg drabba dem. Men då jag lägger min hand emot mammas kind, stryker med min tumme under hennes öga för att föra bort de störtande tårarna. Kupar min hand om pappas haka för att vinkla hans huvud mot mig. Tar ett starkt tag om min systers han och trycker till. Händer inget. Vätskan som rinner nerför Mammas kind fylls på och fortsätter droppa ner på golvet. Pappas huvud stannar precis vid sin plats, stängda ögonlock. Min syster sitter helt stilla, sin blick fokuserad på samma ställe i sitt knä, alldeles omedveten om beröringen jag gett henne. Scenen är precis som innan, och jag, jag kände ingenting heller. Om jag själv inte hade sett vad jag gjort så skulle jag inte veta att jag rört dem.


Jag ställer mig upp med ett ryck och sparkar mot en stol bredvid. När stolen står still fortsätter jag, går med stolsraden och sprakar på varje stol, Inget. Jag går fram till en vägg slår emot den allt vad jag kan, inget. Jag vänder mig om och ser ut på de gråtande, sorg fyllda folket för att skrika men Inget kommer ut, inte ett ljud. Allt detta jag visste förstås redan om; jag har haft samma genomgång varje dag sen jag blev så här.


Jag låg på precis samma plats i sjukhussängen men det kändes annorlunda. Ena sekunden drömde jag om minnen, jätte många minnen, minnen som jag knappt ens vetat om, nästa sekund vaknar jag. Det var ett pipande ljud som väckte mig, det var inte lika hoppigt som en väckarklockas ljud utan rakare. När jag öppna ögonen var scenen jag såg i rummet förvirrande; min mamma satt på sin vanliga stol bredvid mig hon höll ett hårt tag i min hand och hon skrek medan tårar rann över hennes kinder. Min pappa stod på andra sidan sängen han grät också då han höll min syster i sin famn, hon skaka otrolig och högljudda snyftningar bevisa att hon också grät. Jag blev genast orolig och la min hand ovan på mammas axel för att få henne att titta på mig, men det var då jag insåg att jag inte kunde känna henne. Jag trodde först det var någon hemsk mardröm så jag klev upp ur sängen. När jag kom upp ur sängen snabbt och utan yrsel blev jag åter igen förvirrad, sedan tittade jag ner på sängen och såg mig; min bröstkorg låg lika stilla som en sten och min hy lika blek som hur man förväntar sig ett spöke ska vara. Jag vände mig hastigt om och slog hårt emot mammas stol men inget hände; stolen stod kvar och jag kände ingenting. Då såg jag vad anledningen till pipandet var; hjärtmonitorn, linjen var rak. Jag kände bara panik. Jag börja slå mig själv, men jag kände inget. Nästa sekund försökte jag skrika, det kom inte ut något, jag ville gråta men det gick inte heller. Jag gick fram till min kropp la min hand ovan på min kropps bröst, men kände ingenting. Detta var tydligen vad döden var.


Jag går fram till min familj igen, full av endast sorg; om jag kunde skulle jag gråta eller skrika av smärta, men det kan jag inte i min form. Jag sätter mig ner på huk vid samma plats som förut, lutar mitt huvud emot mammas och pappas. Jag sitter helt stilla i samma position länge och bara stirrar på min familj. Tillslut jag lyfter på mitt huvud, ställer mig upp och går fram till min kista. På kistan står ett foto av mig inramat i en silver ram. Bilden är från januari på min sextonde födelsedag då jag fortfarande hade mitt långa bruna hår; det är utsläppt och jag sitter hemma i vårt vardagsrum, oberedd på bilden med ett leende fast på läpparna på väg att skratta. Då hade jag ingen aning om att jag bara om några veckor skulle åka ambulans in till sjukhuset. Hade inte i tanken att jag skulle istället för att gå min sista högstadiestermin sitta i sjukhuset och gå igenom en massa olika stadier. Det var en tuff tid, en tid av smärta, rädsla, illamående men med min familj och vänner vid min sida blev tiden en tid då jag levde och inte bara förblev levande. Visserligen allvarligt sjuk men jag var inte död jag levde in i det sista och det, är något jag är tacksam för.



Julia H

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara gammal men ändå ung

Innan strängarna går av

Död eller levande