Novell




Blodet sprutade. Det ljusa håret hade ändrats till rött. Amelias hjärta bultade snabbare och snabbare. Hur kunde detta ha hänt hennes älskade Hugo? Vem var jäveln som hade kört på honom? Allt detta rusade genom Amelias huvud om och om igen.

Hugo låg på gatan, han kände som om han hade blivit slagen med en hammare tusen gånger om. Han var yr, han hörde Amelias skrik och ambulansens sirener flera kvarter bort. Det sista han kände var Amelias tårar som föll ner på hans ansikte innan han slockna.

Amelia vaknar av att hela rummet är ljust, som alltid.-Mamma! Skriker Amelia flera gånger om. Hennes mamma rusar in väldigt oroad och frågar vad som hänt. – De jävla gardinerna från Ikea funkar inte, varje jävla morgon vaknar jag av att det är för ljust! Nu tar du det lugnt Amelia, det är inte som om världen går under om du vaknar 10 minuter innan din väckarklocka ringer svarar Amelias mamma. Amelia suckar och drar bort täcket hårt ifrån hennes kropp. Hon släpar sina trötta ben efter sig till matbordet. Hon öppnar kylskåpet och ser ett paket med fil. När hon väl ska hälla upp filen luktar det surt som citron blandat med mögel. Hon orkar inte ta en till konflikt med sin mamma så hon bestämmer sig för att gå till sitt rum och göra sig i ordning inför skoldagen. Det knackade på dörren. -Kom in! Sa Amelia med tyst röst. Det var hennes pappa, hennes hjälte. Amelia och hennes pappa hade alltid förstått varandra bäst, det var hennes allra bästa vän. -God morgon min solstråle, kom så skjutsar jag dig till skolan sa Amelias pappa med en mjukröst. -Kommer nu pappa, ska bara sätta på mina skor svarade Amelia med en glad röst.

Skolklockan ringde. Den var prick 8:20 och det var dags för Amelias första lektion. Vem fan gillar matte…Tänkte Amelia. Hon hatade matten men ännu mer hennes lärare Birgitta. Birgitta var en kort, vithårig gammal tant. Amelia hade aldrig gillat Birgitta och VERKLIGEN inte hennes andedräkt, det luktade surströmming. Lektionen hade börjat, Amelia hade inte slagit upp sin bok än. Hon satt och funderade på henne och Hugo, hennes livskärlek. Hon känner hur någon tar tag hårt i axeln och säger hallå flera gånger. Tillslut vaknar hon till och ser hennes lärare Birgitta… Hur är det? Små skriker Birgitta till Amelia. Amelias kinder var röda som rosor, hon kollade runt för att se om alla i klassen hade stirrat under tiden hon dagdrömde. Och det gjorde dem!

Dagen i fängelset fortsatte för Amelia. Hon var med hennes bästa vänner, Frida och Fatima. De gick rakryggade och stöddigt runt i skolan, de skulle aldrig låta någon trampa på dem. Det lät som en bunt med papegojor i hela skolan. Korridorerna var ljusa av den vita färgen och allt var glatt ända tills Amelia och hennes två vänner kom. De var inte omtyckta i skolan, eleverna tyckte att de var som 3 livslevande Hitlers. De startade konflikter över små saker konstant, om en annan elev så som kollade på dem så startades ett krig. Det var många gånger då deras föräldrar fick komma till skolan för möte, men ingenting ändrades. De försökte sära på flickorna men de satt ihop som klister.

-Hejdå Fanny och Fatima vi snackar på Skype vid klockan sju, ropade Amelia. -Ja, hejdå Amelia sade Fatima och Fanny i kör. Skoldagen var slut och Amelia började promenera långsamt hem. Hon tänkte på hur skönt det var att det äntligen var torsdag och att det endast var en dag kvar till helg. Även fast allt var bra så var det något som kändes fel, det hade vridits i hennes mage hela dagen. Hon förstod aldrig vad det var eftersom att skolan ändå gick hyffsat bra, hon hade i alla fall inte bråkat med någon idag tänkte Amelia för sig själv. Medan hon promenera hem hörde hon fåglarna kvittra och vinden som susade igenom bladen på träden. Det började bli kyligare, Amelia blåser varm luft mellan händerna för att värma sig själv när hon inser att molnen blir mörkare och mörkare. Det kommer att regna, förstod hon. Hon tar raska steg för att komma hem innan regnet öser ner. Tillslut kommer hon fram till parken där Hugo och hon alltid möter varandra. Hugo brukade alltid komma fram innan henne men den här gången var han inte där. Amelia väntade i 10 minuter, sedan i en kvart och tillslut i 20 minuter. Hon orkade inte vänta mer, hon ville hem. - Sveriges väder suger, det är Augusti och det regnar redan! sa Amelia högt. Amelia kände på sin kofta, den var genomblöt. Hårt trampade hon vidare hem.

Hugo var på väg ut för att möta upp Amelia. De skulle mötas vid parken som alltid. Han hörde hur regnet var på väg, det hördes flera kilometer bort. Med snabba steg skuttade Hugo vidare. -Äntligen ska jag få träffa Amelia! Tänkte Hugo för sig själv. Hon var hans diamant. Han var 10 minuter försenad, - tänk om Amelia oroar sig tänkte han för sig själv. Han bestämde sig för att ta en genväg, bilvägen. Utan att riktig se sig för så sprang han över bilvägen. Hugo låg på gatan, han kände som om han hade blivit slagen med en hammare tusen gånger om. Smärtan var värre än någonsin. Han kände blodet som forsade ut ur hans kropp och förstod att det var över, han skulle dö. Han var yr, han hörde Amelias skrik och ambulansens sirener flera kvarter bort. Det sista han kände var Amelias tårar som föll ner på hans ansikte innan han slockna.

 När hon kommit en bit ser hon en folkmassa på gatan. Hon försöker kolla runt för att se vad som hänt men hon kunde inte se. Tillslut ser hon det, det som ändrade på hela hennes liv. Det var Hugo! Hur? Vem? Varför? Allt detta rusade igenom Amelias huvud flera gånger. Blodet sprutade. Det ljusa håret hade ändrats till rött. Amelias hjärta bultade snabbare och snabbare. Hur kunde detta ha hänt hennes älskade Hugo? Vem var jäveln som hade kört på honom? Tårarna från Amelia droppade lika snabbt som regndropparna från himlen. Hon försökte få kontakt med Hugo men han kunde inte fokusera på det hon sa. Sirenerna från Ambulansen hördes nu. De la Hugo på en bår och
Valentina M

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara gammal men ändå ung

Innan strängarna går av

Död eller levande