Novell
Blodet sprutade. Det ljusa håret hade ändrats till rött. Amelias hjärta bultade snabbare och snabbare. Hur kunde detta ha hänt hennes älskade Hugo? Vem var jäveln som hade kört på honom? Allt detta rusade genom Amelias huvud om och om igen.
Hugo låg på gatan, han kände som om han hade blivit
slagen med en hammare tusen gånger om. Han var yr, han hörde Amelias skrik och
ambulansens sirener flera kvarter bort. Det sista han kände var Amelias tårar
som föll ner på hans ansikte innan han slockna.
Amelia
vaknar av att hela rummet är ljust, som alltid.-Mamma! Skriker Amelia flera
gånger om. Hennes mamma rusar in väldigt oroad och frågar vad som hänt. – De
jävla gardinerna från Ikea funkar inte, varje jävla morgon vaknar jag av att
det är för ljust! Nu tar du det lugnt Amelia, det är inte som om världen går
under om du vaknar 10 minuter innan din väckarklocka ringer svarar Amelias
mamma. Amelia suckar och drar bort täcket hårt ifrån hennes kropp. Hon släpar
sina trötta ben efter sig till matbordet. Hon öppnar kylskåpet och ser ett
paket med fil. När hon väl ska hälla upp filen luktar det surt som citron
blandat med mögel. Hon orkar inte ta en till konflikt med sin mamma så hon
bestämmer sig för att gå till sitt rum och göra sig i ordning inför skoldagen.
Det knackade på dörren. -Kom in! Sa Amelia med tyst röst. Det var hennes pappa,
hennes hjälte. Amelia och hennes pappa hade alltid förstått varandra bäst, det
var hennes allra bästa vän. -God morgon min solstråle, kom så skjutsar jag dig
till skolan sa Amelias pappa med en mjukröst. -Kommer nu pappa, ska bara sätta
på mina skor svarade Amelia med en glad röst.
Skolklockan
ringde. Den var prick 8:20 och det var dags för Amelias första lektion. Vem fan
gillar matte…Tänkte Amelia. Hon hatade matten men ännu mer hennes lärare
Birgitta. Birgitta var en kort, vithårig gammal tant. Amelia hade aldrig gillat
Birgitta och VERKLIGEN inte hennes andedräkt, det luktade surströmming. Lektionen
hade börjat, Amelia hade inte slagit upp sin bok än. Hon satt och funderade på
henne och Hugo, hennes livskärlek. Hon känner hur någon tar tag hårt i axeln
och säger hallå flera gånger. Tillslut vaknar hon till och ser hennes lärare
Birgitta… Hur är det? Små skriker Birgitta till Amelia. Amelias kinder var röda
som rosor, hon kollade runt för att se om alla i klassen hade stirrat under
tiden hon dagdrömde. Och det gjorde dem!
Dagen
i fängelset fortsatte för Amelia. Hon var med hennes bästa vänner, Frida och
Fatima. De gick rakryggade och stöddigt runt i skolan, de skulle aldrig låta
någon trampa på dem. Det lät som en bunt med papegojor i hela skolan. Korridorerna
var ljusa av den vita färgen och allt var glatt ända tills Amelia och hennes
två vänner kom. De var inte omtyckta i skolan, eleverna tyckte att de var som 3
livslevande Hitlers. De startade konflikter över små saker konstant, om en
annan elev så som kollade på dem så startades ett krig. Det var många gånger då
deras föräldrar fick komma till skolan för möte, men ingenting ändrades. De
försökte sära på flickorna men de satt ihop som klister.
-Hejdå
Fanny och Fatima vi snackar på Skype vid klockan sju, ropade Amelia. -Ja, hejdå
Amelia sade Fatima och Fanny i kör. Skoldagen var slut och Amelia började
promenera långsamt hem. Hon tänkte på hur skönt det var att det äntligen var
torsdag och att det endast var en dag kvar till helg. Även fast allt var bra så
var det något som kändes fel, det hade vridits i hennes mage hela dagen. Hon
förstod aldrig vad det var eftersom att skolan ändå gick hyffsat bra, hon hade
i alla fall inte bråkat med någon idag tänkte Amelia för sig själv. Medan hon
promenera hem hörde hon fåglarna kvittra och vinden som susade igenom bladen på
träden. Det började bli kyligare, Amelia blåser varm luft mellan händerna för
att värma sig själv när hon inser att molnen blir mörkare och mörkare. Det
kommer att regna, förstod hon. Hon tar raska steg för att komma hem innan
regnet öser ner. Tillslut kommer hon fram till parken där Hugo och hon alltid
möter varandra. Hugo brukade alltid komma fram innan henne men den här gången
var han inte där. Amelia väntade i 10 minuter, sedan i en kvart och tillslut i
20 minuter. Hon orkade inte vänta mer, hon ville hem. - Sveriges väder suger,
det är Augusti och det regnar redan! sa Amelia högt. Amelia kände på sin kofta,
den var genomblöt. Hårt trampade hon vidare hem.
Hugo var på väg ut för att möta upp Amelia. De
skulle mötas vid parken som alltid. Han hörde hur regnet var på väg, det hördes
flera kilometer bort. Med snabba steg skuttade Hugo vidare. -Äntligen ska jag få
träffa Amelia! Tänkte Hugo för sig själv. Hon var hans diamant. Han var 10
minuter försenad, - tänk om Amelia oroar sig tänkte han för sig själv. Han
bestämde sig för att ta en genväg, bilvägen. Utan att riktig se sig för så
sprang han över bilvägen. Hugo låg på gatan, han kände som om han hade blivit
slagen med en hammare tusen gånger om. Smärtan var värre än någonsin. Han kände
blodet som forsade ut ur hans kropp och förstod att det var över, han skulle
dö. Han var yr, han hörde Amelias skrik och ambulansens sirener flera kvarter
bort. Det sista han kände var Amelias tårar som föll ner på hans ansikte innan
han slockna.
När hon kommit en bit ser hon en folkmassa på
gatan. Hon försöker kolla runt för att se vad som hänt men hon kunde inte se.
Tillslut ser hon det, det som ändrade på hela hennes liv. Det var Hugo! Hur?
Vem? Varför? Allt detta rusade igenom Amelias huvud flera gånger. Blodet
sprutade. Det ljusa håret hade ändrats till rött. Amelias hjärta bultade
snabbare och snabbare. Hur kunde detta ha hänt hennes älskade Hugo? Vem var
jäveln som hade kört på honom? Tårarna från Amelia droppade lika snabbt som
regndropparna från himlen. Hon försökte få kontakt med Hugo men han kunde inte
fokusera på det hon sa. Sirenerna från Ambulansen hördes nu. De la Hugo på en
bår och
Valentina M
Kommentarer
Skicka en kommentar