Om tid


Smäll i dörrar, snabba tunga steg i trapporna, smäll i en till dörr, nej, dörren öppnas igen. Fler snabba steg i trappor. En minut går, två minuter med. Det hörs skrammel av metall från källaren, han har kort om tid, för eller senare kommer någon komma hit. Lätt panik finns nu i hans ögon, snabbare, det måste gå snabbare. Två minuter går, tre minuter, och pang, allt slocknar.

Fem minuter tidigare hör man skrik, två unga vuxna, de bråkar. De bråkar som bara de kan, de använder ord, han använder våld. I en värld där inget är perfekt slår en man en kvinna, båda är unga och upprörda. Han undrar hur hon kunde göra så, hon undrar detsamma. Hon har varit med någon annan, han slår som att hon skulle vara en boxningssäck. Men hon är inte till för att slå på, han gör det ändå. Hon skriker, högre och högre för varje slag, ont om tid nu, han måste springa nu. Polisen kan komma, de kan vara på väg när som helst nu, någon måste ju ha ringt.

Han smäller igen dörren, springer ner för de många trapporna, han öppnar porten med ryckiga och mycket snabba rörelser. Nej, han springer inte ut, det skulle vara för misstänkt, han måste avleda med något, men vad?

Snö har hunnit fastna på hans kängor, stora klumpiga kängor som nu med om möjligt snabbare steg rör sig neråt. Mot mörkret, mot den isolerade dörren där ingen kan se. Där ingen kan höra. Han tar första till höger, en korridor möter honom, snabba steg, han vet vart han ska. Nu ser vi, en elcentral rakt fram. Mannen slår, han slår och slår på de tjocka metalldörrarna. En minut går, två minuter med. Blodiga nävar som blir mer och mer blodiga. Bucklor i skåpdörrarna, de blir missformade, mer för varje minut. Två minuter går, tre minuter, och pang, han är inne i skåpet. Han tar den snö som ännu inte ramlat av från de stora kängorna, snön kramas till en hård boll som med all den kraft som finns kvar i mannens kropp, slängs mot elcentralen. Pang igen, allt blir svart. Nu måste han skynda sig, springa för sitt liv, springa för sin frihet. Nu kommer ingen att märka, de kommer vara upptagna med annat, för ett tag.

 

Skrik, rop, svaga rop utan kraft, rop på hjälp. Dörren har smällts igen och hon hör honom dundra ner för trappen i sina klumpiga skor. Porten öppnas, porten stängs, mer slammer från klumpiga skosulor. Hon hör inte mer nu, men kan någon höra henne? Hon vet inte. En minut går, två minuter med. Ingen ork finns i kvinnans kropp. Hon försöker räcka sig efter telefonen på hallbordet, omöjligt. Två minuter går, tre minuter, och pang. Allt slocknar, är hon död nu? hon vet inte. Hon tar sina sista krafter, de allra sista krafterna, hon skriker ropar.

-Hallå! Kan någon höra mig?

Inget svar, inte ett ljud nu, hon hör hur porten öppnas, den smälls igen, någon har bråttom, men vem. Långsamma steg i trappen, hasande steg, gamla steg som har gått många mil.

 Hon är rädd, hon ser inget. Hon känner inte längre bultandet, i magen, i ansiktet. Hon känner inte det varma, röda som rinner ner från den vänstra tinningen.

Stegen är nära nu, inte många steg ifrån hennes port. Hon är rädd när hon kravlar sig fram till dörren och ropar genom brevinkastet. Det blir mer ett väsande när orden kommer ur hennes mun.

-Hallå, Kan någon höra mig?

Hon kommer inte ihåg, ingen skulle väll komma på besök idag? Nej, hon har ingen aning nu. Måste vara slaget mot huvudet, blodet i tinningen som gör det.

 

Kaffe som kokar, droppar ner i en glaskanna, en kanna med historia. Kaffekokaren har många år på nacken, som inredningen, som inredningens ägare. En lugn kväll med avbokade planer, nu finns inga planer alls, tomt i kalendern för hennes del, någon honom finns det inte. Inte längre. Inte längre några planer, de som hon hade längtat efter så mycket hade andra planer. Det visste hon inte, dagens teknik. De ringde innan, en minut, två minuter också. Dukat bord, finduken och tända ljus. En porlande droppe ner i en kaffekopp, kantstött alldeles vid örat. Annars i ganska gott skick. Hon tänker på livet för många år sedan när porslinet och kopparna köptes in. Dyra var dem men det var det värt. Bättre tider då.  Kaffekoppen ställs ner bredvid en korsordstidning, en skål med punschpraliner och en mintgrön stiftpenna, 0,5. Slurpande ur koppen, svåra ord. Sudd sudd, skrap från tunna blyertsstift. Svåra ord, funderingar.

-Vad kan det vara? Hmm, hon vet inte.

En minut går, två minuter med, nej hon kommer inte på det. Hon går vidare till nästa, snabbt skrapande från blyertsstift. Många tunna bokstäver skrivs ner på papperet. Flamman från ett ljus som brinner på köksbordet, inte orkat släcka det. Hon fortsätter fundera på ännu en. Två minuter går, tre minuter. Allt slocknar.

-Vad hände?

Om det inte skulle vara för ljuset som lyste så starkt mot den mörka kvällshimmelen skulle lägenheten vara kolsvart nu.

Av nyfikenhet går hon ut i trapphuset, många trappor. I sina tofflor hasar hon upp för trapporna. Husägaren, han högst upp i huset borde vara hemma vid det här laget. Andra våningen, jobbigt. Hasande steg upp för ännu en trappa. Hon hör något nu, den gamla ventilationen? Den har hon hört många gånger, den här gången är det ett annat ljud, inte tjutande, inte öronbedövande. Det låter som en viskning. Är det så?

-Är det någon där? Undrar den äldre.

-Vem är det som kommer? Undrar den ensamme, den övergivna.

Viskningar genom brevinkast.

-Hallå! Kan någon höra mig?

Ja, det kan någon. Det är någon som kan höra henne, hon är inte ensam. Ingen av dem är ensamma. Båda övergivna, ingen ensam, inte länge till. Muskelkraft som får handtaget att tryckas ner. Muskelkraft som öppnar dörren, långsamt, rädd för det okända.

En upptäckt, en sekund, två sekunder med. Två sekunder går, tre sekunder. Två öden som förändras, två liv som förändras, gemensamma tankar.

-Vem är på andra sidan?

De behöver hjälp, de kan ge hjälp, stöd. Till varandra.  Det går, dem kan.

Två övergivna människor som inte längre är ensamma.
Märta N

 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara gammal men ändå ung

Innan strängarna går av

Död eller levande