Ondska är den sanna godheten

Blodet satt på mina händer, jag skakade, jag hamnade i chock, den jag jagade…

Erik var en unge som hade stora drömmar om att lösa brott som en detektiv, men för hans vilja av yrke kom med ingen lätt väg, han blev mobbad av andra i klassen och de skrek ”Hur kan du bli en brottsutredare om du inte är stark?!” och slog honom, men så småningom kom han in på polisskolan och fick sitt yrke som brottsutredare.

Det var tidigt på morgonen, jag satt i bilen på väg till jobbet. Det var mörkt och tröttheten slår till mina tankar som vågor, dagen innan hade alla enheter kallats till Storbansgatan men mördaren hade lyckats fly innan vi kom fram. Bara tanken på ett massmord fick mig att rysa, som om jag hade upplevt det förut. Jag borstade av mig den underliga känslan och brydde mig inte mycket om det.

När jag kom till polishögkvarteren fick jag en våg utav nostalgiska känslor utav min barndom. Lukten av plast och desinfekterande alkohol påminde mig om tiden hos skolsköterskan. Jag begav mig till mötesrummet och fick en snabb rapport om massmordet som hände under gårdagen.

Polischefen informerar: vittnen påstår att första mordet hände 16:37, enhet 4 var först på plats som består utav William och Markus. William kallade på förstärkningar medans Markus var på rast, efter en kvart då vi anlände hade misstänkta gärningsmannen flytt scenen. Vittnena påstod att det var en man i 27 års ålder som med ett glock-17 sprungit runt och skjutit mellan 29 personer. Fysiskt sett var han muskulös och stark samt uthållig. Glock-vapnet antyder på att personen har antingen stulit vapnet eller arbetar hos polis- eller militärstyrkan inom Sverige, Finland eller Norge.

Vi blir tilldelade olika uppgifter i letandet av gärningsmannen. Daniel och jag fick uppgiften att söka upp DNA på brottsplatsen och genast far vi till brottsplatsen.

Mina blodådror pumpar riktigt snabbt, när jag känner hur ilskan och adrenalinet verkar till min hjärna så vill jag hämnas. Jag kände på mig att min vilja till mord växte. Jag sprang in i omklädningsrummen som fanns på andra våningen av stadium och kastar av mina poliskläder och byter till mina vanliga kläder. Jag går ut ur Stadium så snabbt och diskret som möjligt, drar ut pistolen ifrån mitt hölster och tar med mig ett par magasin. Jag ger mig av till Storbansgatan för att lätta ut lite av min bubblande ilska. Patrik heter jag, gud vad jag hatar det namnet.

Minnena ifrån då, fick mig att bli vem jag är nu, varför jag hatar människor. Vi är bara parasiter som lever av jorden och förstör andra djurs liv. Ilskan har aldrig bubblat mera. Jag rycker i upphetsning med vetandet av hur världen lever i en dröm, ondska är den sanna godheten. De första offren är i syn, jag börjar avfyra skotten, alla människor är kryp och springer iväg i rädsla, skräck sprider bara bland folkmassan som en epidemi. Efter några minuter svartnar mina ögon och jag svimmar av.

Daniel och jag finner flera blodstänk, jag känner mig yr som om jag hade åkt en snabb karusell.  Jag börjar se minnen om min barndom och hur mobbarna kom undan, de fick bara skäll och inget mer. Jag var så djupt in i mina tankar att jag inte hörde att Daniel hade börjat diskutera med mig, jag skakar till och säger ”förlåt Daniel, jag hörde inte vad du sa”.

”Jag har hittat en hylsa med fingeravtryck, vi skickar den tillbaka till labbet för undersökning” säger Daniel med stadig röst. ”

Jag tar och åker med polisbilen till stationen för att undersöka hylsan, leta på mera så hämtar jag dig när provresultaten har kommit” föreslår jag.

”Javisst, hoppas vi hittar vargen i får-kläderna” säger Daniel på ett skämtsamt sett.

Gatorna är tomma och våra ord ekade, Daniel och jag är som ökenblommor i öken.

När jag anländer till polisstationen går jag in och lämnar in provresultatet till Andre. Gärningsmannen måste vara helt sjuk i huvudet, kan han ens få hjälp av terapi, kommer det ens vara nog att hjälpa honom rehabilitera. Han måste vara galnare än Jokern från Batman.

”Erik, vi har en match och enligt lagar får jag inte kolla på uppgifterna utan tillåtelse av polischefen”, säger Andre.

Jag hoppar till av överraskning, hans röst kom som ett skott i en tyst sommarnatt. Äntligen får jag reda på vem mördaren är. Spänningen stiger när jag tar emot mappen med informationen, tanken med att det kan vara vem som helst, Daniel, Markus eller William får hjärtat bulta snabbare än en F1 bil. När jag öppnar mappen ser jag bilder på fingeravtryck, jag rabblar lite info och smådetaljer. Innan jag hann se till vem DNA:at tillhör, känner jag mig yr och tuppar av i polishuset.

Jag börjar vakna, men jag kände mig konstig. Blöt om händerna, mina öron ringde, ”tinnitus?”. Jag öppnade mina ögon och kände lukten av krut. Jag kastade mig upp i förhoppningar att kunna få reda på vad som hände, men det väckte bara mera frågor. Polishuset var attackerad, poliser låg på marken och förblödde, händerna som var blöta, var täckta med tjock och rödfärgat blod, ”VAD HAR HÄNT!?” skrek jag innan jag spydde. Han attackerade igen tänkte jag, men varför polishuset? Polishuset luktade av döda kroppar och järn, inte som det luktade innan.

 Men hur hade jag kommit till entrén? Jag var vid labbet innan, kanske jag ska kolla där för ledtrådar av vad som har hänt. Alla poliser och personer jag såg på vägen, alla var döda, varför gör han såhär? Så brutalt. Jag såg ett barn utan ena ögat, skottet hade åkt genom huvudet, hjärnmassa låg överallt, jag kände hur magen knep sig som om djävulen han själv vred det. När jag kom fram till min destination såg jag inte mappen någonstans, var är den ?!

Då vart jag yr som om något ville komma ut, men det försvann snart. Kamerarummet, där borde finnas video på kamerorna i polishuset. Jag sprang så snabbt jag kunde, jag ville få reda på vem det är innan personen kanske dödar min familj. Han vet nog mycket mer om mig än vad min bästa vän gör. En rysande känsla rusade genom min ryggrad, som om jag var betraktad ifrån någonstans.

Jag såg hur dörren till kamerarummet hade brutits upp, personen inom dörrarna kunde inte hålla sig själv säker. Varför finns det så mordiska personer? Jag börjar kolla igenom videoövervakningen, jag såg en glimt utav hans ansikte och spolade tillbaka, sedan stoppade jag videon, och såg det jag inte ville se. Hans ansikte… Det är jag, blodet satt på mina händer, jag skakade, jag hamnade i chock, den jag jagade var mig själv, varför? Nej jag är ingen mördare, jag har inte gjort det! Mitt hjärta gör så ont att jag vill slita den rätt ut, att jag har mördat alla, kan inte vara sant. Jag spyr ännu en gång.

Jag tar upp min glock, den som användes för att mörda personer, förde den i min egen mun. Jag skakar som om jag har kommit ut ur en isvak, jag vill, men vill inte. Jag drar till avtryckaren så att jag känner tryckpunkten, bara en ryckning och jag är död. Barndomen skapade detta monster, jag vill inte skada mera. Mitt liv spelas upp framför mina tårfyllda ögon, jag drar till och känner inget mer.


Adrian S

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara gammal men ändå ung

Innan strängarna går av

Död eller levande