Parallell

Jämsides med vår gata ligger en parallellgata. Parallellen brukar vi kalla den. Dit går vi aldrig. Alla vuxna säger att det är farligt där. Och de som bor där kommer aldrig över till oss heller. Det hände en gång. En ljummen vårdag i maj för två år sedan. Jag pillade på mobilen, tittade igenom Instagram flödet för 10:e gången på en kvart, med förväntningen att någon kanske skulle ha lagt upp en ny bild när jag plötsligt såg mammas ansikte stelna till i en rädd grimas. Hon stirrade ut genom fönstret mot vägen, där våren tidigare prydde träden och buskarna, fåglarna kvittrade och solen värmde sådär lagom skönt hade det blivit höst. Under några ynka små sekunder hade löven växlat färg och vinden börjat tillta. En man i trasiga kläder kom och gick på vägen, med huvudet nedsänkt, som om han försökte gömma sig. Han gick långsamt och stapplande, och för varje steg mannen tog såg man löven börja falla, solen försvinna bakom stora, hotfulla åskmoln och tillslut började små snöflingor långsamt falla från himmelen.

 

Mamma, precis som så många andra grannar öppnade ytterdörren för att få se denna främling närmare. Jag såg ut genom fönstret och över till grannen mitt emot, som med ett argt ansiktsuttryck spottade mot mannen och skrek med hög röst att han skulle försvinna och aldrig komma tillbaka. Att han inte var välkommen här. Mamma tog en av alla sina dyra blomvaser och kastade mot mannen, rakt ner i asfalten så att den gick i tusen bitar. Hennes ansiktsuttryck sa mig att det skar i hennes hjärta, men jag visste att en vas mer eller mindre inte skulle göra henne någon skillnad, trots att den antagligen var värd en hel hög med tusenlappar.

I hopbiten såg hon mannen börja springa så snabbt han förmådde, och försvann tillslut iväg från området och lämnade våran kära, lugna gata.

 

Kanske var det detta som fick nyfikenheten inom mig att väckas. Eller så var det bara att ingen pratade om det. Du vet när någon har en hemlighet, och man hör alla viska om det runt omkring en, men man får själv inget veta. DEN nyfikenheten var exakt hur jag började känna efter incidenten med mannen. En gång förra året på väg till skolan, frågade jag mamma varför skolan egentligen omringades av det höga, ståtliga stängslet med guldkulor längst upp och en stor grind dit endast lärare och föräldrar hade nyckel in. Mamma fnös åt mig och sa att det var för vårt eget bästa. Jag förstod inte vad hon menade. Egentligen gillade jag inte ens det där staketet, det fick mig ofta att känna mig instängd, som om skolan var ett slags fängelse, fast endast för små stackars barn med dyra mobiler, märkeskläder och föräldrar med lyxiga bilar.

Det kändes som att vi stängdes in, och alla de andra stängdes ut. Det var som om vi var skyddade från något som vi inte visste om att det existerade, och som ingen vuxen heller någonsin ville berätta om.

 

När vi lärde oss läsa geografi i skolan fick vi både studera Europa, Sveriges geografi, samt vår egen stad. Dock var den kartan svår att avläsa, eftersom en stor ruta var övertäckt av svart tusch som magistern hade målat på. Kollade man närmre såg man att min gata låg precis jämsides med den svarta klumpen, och under färgen kunde man skymta namnet på parallellen som man vinklade kartan rätt.

 

Jag sprack. Inte bokstavligen, men nyfikenheten bara vällde ut ur mig. Tusentals frågor till mina kompisar, lärare och föräldrar. ”Vad kommer hända om jag går till parallellen?” ”Varför får jag inte gå dit och leka?”

Inga svar.

Så jag gick.

 

Liten och rädd tog jag vägen bort från huset över till det okända. Men jag hade siktet inställt, vilket jag tror gav mig mod.

Om jag bara hade vetat.

 

På parallellen var det egentligen mörkt och kallt, men det var så mycket liv och rörelse som lyste upp gatan. Jag tog några små steg och kände blickar fästas vid mig. Folk stod glatt och pratade, spelade musik, sjung, handlade av varandra och log. Wow. Jag hade aldrig sett så många människor så glada samtidigt.

 

Förstummad gick jag längre in på gatan när folket plötsligt stannade upp och drog efter andan. Skakiga fingrar lyftes upp och pekade mot mig, och den värmen jag tidigare känt försvann. Det hade varit som om jag var osynlig, men nu insåg jag att livet inte funkar så, du syns alltid, oavsett om du vill det eller inte. Jag var inte den som gillade uppmärksamhet i vanliga fall, och nu när allas ögon vändes mot mig kände jag bara att jag ville sjunka genom marken.

 

En man med tufsigt skägg, sliten skjorta och sandaler gick fram emot mig och kände på min nya jacka från Chanel. Jag rörde mig inte ur fläcken. Han studerade mig, från topp till tå och sa sedan; ”jaha, så du har vågat dig hit.”

 

Nu kanske du tror att jag skulle bli utslängd, utskrattad och spottad på, precis som vi på andra gatan skulle gjort om någon inkräktade på våran gata, men det hände aldrig.

 

För dessa människor förstod värdet i ordet kärlek.

 

Där jag kommer ifrån är det ända man tänker på pengar. Man ska vara rätt och klä sig rätt. Det bara är så. Det är lycka. Eller i alla fall vad vi tror är lycka. Men när människor inte har den möjligheten får man bli lycklig på andra sätt. Genom tacksamhet, öppenhet och gemenskap. Genom starka relationer, givmildhet och glädje. Och faktum är, att detta kändes som det mest självklara i världen på parallellen.

 

Jag är så tacksam över det steg jag har tagit. Jag sålde allt jag ägde med mamma gråtande vid min sida. Sedan gav jag det till grannskapet på parallellen. Men de ville inte ens ta emot det, för dem behövde inget mer än varandra sa de.

 

En dag när jag skulle gå till skolan kramade jag om mamma lite extra hårt och gick. Hon log mot mig och jag kände den lilla klumpen jag haft i halsen under morgonen växa och stramas åt.

 

Allt som var tryggt och lugnt lämnade jag den dagen.

Om jag kom tillbaka?

Alva G

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara gammal men ändå ung

Innan strängarna går av

Död eller levande