Parallella liv




Per
Han drog ett djupt andetag, blundade och hoppade ner. Han älskade att bara hoppa och
vänta på att linan skulle dras åt. Det var en skön känsla att sedan dras upp dinglande med
armarna. Per ställde sig upp på plattformen och andades djupt.
”Det är den tredje gången som du hoppat idag”, sa instruktören. ”Vill du hoppa en gång
till?”
”Nej tack”, svarade Per. ”Jag måste till jobbet nu.”
Per såg sig själv i tunnelbanans fönster och rätade till det blonda håret som hade blivit helt
rufsigt efter morgonturen av bungee jumping.
”Nästa hållplats, Södra station.”
Per klev av Stockholms tunnelbana och gick den sista biten. Så snart han öppnade dörren
på stationen så kände han doften av vidbrända kanelbullar. Detta var alltid ett dåligt tecken
eftersom det betydde att Kerstin, receptionisten med mörkt lockigt hår, var stressad. Kerstin
glömde bara kanelbullarna om hon var stressad, och en stressad receptionist och vidbrända
kanelbullar var det sista man ville ha på jobbet. Per suckade och satte sig ned. Idag skulle
han bara hålla på med pappersarbete. Inte jaga personer som kör för fort eller åka på någon
brottsplats. Per skulle till och med hellre vilja mäta bilars hastighet, det som han alltid tyckte
var så tråkigt.
”A ja,” sa han för sig själv. ”Allt måste bli gjort, och nu ska jag få det här bakom mig.”
Jonas
Jonas gick och hämtade en kopp kaffe. Idag skulle vara en bra dag. Idag fick han åka runt
och lämna ett paket till någon liten förort och han hoppades att han skulle få tag på minst en
person som åkte för snabbt. Han drack snabbt kaffet och satte sig i bilen. Han startade
motorn och körde iväg. Det var skönt att åka med öppna fönster och känna den svala brisen.
Han stannade vid ett rödljus, och hoppades att någon skulle köra vid röd. Men såklart, tänkte
han. Det var väl ingen som åkte förbi ett rödljus på en onsdag förmiddag. Och definitivt inte i
Göteborg. Jonas väntade på att det skulle bli grönt och åkte sen vidare. Han mötte inga
besvär på vägen och var därför rätt omotiverad när han kom fram. Han gick fram mot den
lilla villan och knackade på. Här skulle tydligen en läkare bo. Som på beställning så öppnade
en lång man med brunt hår, gröna ögon och glasögon. Det skulle bara fattas att han skulle
klä på sig en vit kappa så skulle han se ut som en professionell läkare. Fast det var han ju.
“Hej, är det där formulären som skulle fyllas i?” Frågade läkaren.
”Ja,” svarade Jonas.
”Bra, jag kommer förmodligen vara färdig till om 15 dagar,” fortsatte läkaren och tog emot
paketet.
”Ha det så bra!” Sa Jonas och gick in i bilen igen. Han svängde ut ur infarten av den
medelstora röda villan och åkte tillbaka mot stationen. Väl där så ryckte han i dörren för att
öppna, men märkte till sin förvåning att det var låst. Jonas låste upp och gick in i sitt kontor.
På väggen hängde en gul post-it lapp med en snirklig handstil som definitivt var Roberts.
Han läste högt:
”Vi är och undersöker ett brott. Du kan åka hem om du vill. Du har ändå jobbat övertid i
flera dagar nu. MVH Robert.” Jonas suckade och satte sig tungt. Det var sådana tillfällen
som han inte gillade. Han ville också vara med och undersöka brottsplatsen. Även om det lät
egoistiskt så var det så.
Per
Han satt på tågstationen och halvsov. Snart skulle hans tåg komma, och då skulle han åka
ända till Göteborg, från Stockholm där han var nu. Resan skulle ta ca. 4 timmar och sedan
skulle han bara slappa framför TVn i hotellet. Man var ju tvungen att vila ut sig inför följande
dag, som var hans födelsedag. Han suckade när hans tåg ropades upp och gick långsamt
längs perrongen.
Per vaknade. Han hade sovit väldigt gott under natten och det enda han behövde göra
idag var att gå till polisstationen och träffa receptionisten för att prata om ett fall. Sedan
kunde han fira, och han hoppades på att fira den i lugn och ro på hotellrummet och kanske
också göra någon sport förutom bungee jumping. Kanske tennis. Han hade nu klätt på sig
och borstat tänderna, och begav sig ut på den breda gatan. Även om det var hans
födelsedag idag, så var han tvungen att gå till det här mötet. Och det skulle ändå bara ta
ungefär 10 minuter.
Han steg in i stationen och saknade plötsligt doften av brända bullar som alltid kom emot
honom när han steg in i stationen hemma. Sen märkte han en sak. Det var helt kaotiskt och
fullt med ballonger och serpentiner. Det var också knäpptyst. Konstigt, tänkte Per.
”Hallå?” Frågade han
”Grattis på födelsedagen!” Ropade flera personer i kör som hoppat fram från sina
gömställen. Hur kunde de veta att jag fyllde år, undrade Per.
En man som inte riktigt hunnit med kom fram bakom en soffa och sa:
”Ha den äran på födelsedagen, Jonas!” Sa han. Per funderade om de hade förväxlat
honom med någon som hette Jonas.
”Jag tror…”
”Men det tror jag inte!” Avbröt en gammal dam honom och började skratta.
”Jag måste på toaletten,” sa Per och gick till den dörr som mest liknade en toadörr.
Jonas
Jonas vaknade. Han kollade på klockan och fick en stor chock. Klockan visade på halv tolv.
Klockan var säkert bara trasig, tänkte Jonas och gick mot köket för att se vad klockan var.
Där kom den andra chocken. Alla klockorna visade halv tolv. Han hade försovit sig. Jonas
slängde på sig kläderna, borstade tänderna i all hast och sprang till tunnelbanestationen.
Tunnelbanan skulle precis avgå när Jonas hoppade in i sista sekund. Väl framme så sprang
han allt vad han kunde till stationen. Där rådde det kaos. Det låg serpentiner och ballonger
överallt och Det var ju bra, för Jonas fyllde ju år. Han gick in och skrämde Ing-Britt.
”Nej, nu får det vara nog med trolleritricks,” sa Ing-Britt när att hon hade lugnat ner sig.
”Trolleritricks?” Frågade Jonas.
”Ja, trolleritricks. Du går in till toan och kommer in genom dörren. Du skrämde vettet ur
mig!” Precis när hon sa det så öppnades toadörren och ut kom, ja någon som liknade Jonas.
Alla i rummet stelnade till, vilket inte var så konstigt. Framför dem stod nu två personer som
såg identiska ut. Sedan gick Jonas fram och skakade hand.
”Jonas.”
”Per.”
”Jonas Svensson.”
”Och jag heter Per Svensson. Vilket sammanträffande.”
”Konstigt att ni ser så lika ut,” sa Ing-Britt ”Ni borde kolla i det svenska registret,” fortsatte
hon. Innan någon hann stoppa henne stod hon vid telefonen.
”Hej. Jag skulle vilja veta om det finns några Jonas och Per Svensson i registret. Jaha.
Mhm. Tvillingar? Okej. Hej då!” Hon hade en chockad min i ansiktet.
”Ni är tvillingar. Grattis!” Både Jonas och Per kollade på varandra och skakade hand
igen.
”Gå nu och fira er gemensamma födelsedag på Evas fik!” Sa Robert, som hittills hade
hållit sig i bakgrunden.
”Schas, gå till fiket!” Fortsatte han. Jonas och Per gick under småprat bort från stationen,
och även från historien.



Linus A

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Innan strängarna går av

Att vara gammal men ändå ung