Tåget

Regnet börjar hälla ner precis när en ung man kommer springandes upp för trappan och över perrongen på Örebros södra station. Med slitna tygskor, väska full med packning och en genomvåt mössa, kämpar han med att inte tappa balansen då blåsten nästan sveper omkull honom. Han lyckas ta ett ansträngt skutt upp på vagnen och tar ett djupt andetag. Tåget börjar långsamt lämna perrongen.

 

Han vänder sig till den starkt upplysta hallen till höger och försöker ta sig förbi till en ensam plats. En man sitter till vänster om gången på det yttersta sätet. Han knappar likt desperat på sin laptop och har av någon anledning lagt ut sitt paraply mitt i gången. Den unge mannen kliver över paraplyet, slänger en irriterad blick över axeln och fortsätter till en ledig bordsplats.

 

Aaron Espe sjunger i öronen. Om ändå alla med det namnet vore så talangfulla, tänker han. Under den akustiska gitarren och bastrummorna hörs ett ljud som skulle kunna vara någon som står och knäpper på fönstret.

Eller så skulle det kunna vara grannen som bankar på dörren för att hon fått Ailas post, en försäljare som vill köpa hennes farsas gamla mercedes, eller kanske något helt annat. För när man pratar med sin bästa vän, då man har hjärtat i halsgropen av tanken att hennes föräldrar ska komma hem. Precis när man börjat lugna ner sig från veckans alla inburade känslor, tankar och problem. Efter att så länge har behövt vänta på att berätta för någon som förstår, även om det bara skulle vara anonymt på ett forum. Aila kan prata om allting med sina föräldrar, allt utom om honom, för Aaron finns inte för dom.

 

Det är bara fem personer på den här delen av tåget ikväll, varav en som sover tungt i sin barnvagn. En stressad kvinna i tidiga trettioårsåldern sitter och håller ett hårt grepp om handtaget medans hon med andra handen nervöst nyper det blåa sätestyget med sina långa klor-liknande naglar. Likt Aaron springer hon från något, i det här fallet är det hennes dotters far. Kvinnan vars namn är Carina, har stängt av sin mobil och stirrar nu rakt ut mot den genomskinliga dörren som separerar vagnarna, som om han i vilken sekund som helst skulle kliva på där. Nadja kränger till i sin barnvagn och ger ifrån sig et tjut. "Hej, du har vaknat", viskar hon mjukt till sin dotter, som lika snabbt hon vaknat, somnar om igen. Den stressade mamman blir lite lugnare, hon skrattar till bakom tårarna som börjar rulla ner för kinderna. Vad skulle hon göra utan henne? Utan jobb, utan någon att försörja dom, samtidigt som de blir jagade av hennes dotters far, vars namn inte förtjänar att nämnas runt Nadja. Oavsett allt som hänt, är det lilla knytet i vagnen mer värt än något annan, trots att hon önskar att det inte vore så.

Hon skulle kunna springa iväg, lämna bort henne till någon som kan ge henne en säker framtid, men hon är varken tillräckligt stark eller svag för det.

 

Ailas mamma har lämnat ett dussin meddelanden på henne mobil, speciellt för henne, men Aaron ser dom också. Det är inte glada, trevliga sms, utan mer som skrik och bråk i text-form. De kräver att hon ska hem så fort som möjligt, att de är oroliga. "Bara lägg ner, låt mig vara" mumlar han förargat. Aila tycker inte om att de alltid måste kontrollera vad hon gör eller vart hon är, men Aaron önskar att han också hade någon som bryr sig så mycket. Han suckar tungt och byter låt i lurarna. Han tänker inte svara.

 

En äldre kvinna sitter till vänster om Aaron, över gången. Hon är klädd i en röd polyesterkappa, små, blå pläderskor, gröna skinnyjeans, och en scarf i samma färg, lindad löst runt halsen. Kvinnan har en lapp på sin kappas bröstficka där det står "Hej, jag är Maria". Hon läser Aftonbladets skrivelser om riksdagsvalet, det ser inte bra ut för hennes värderingar. Om bättre skolgång för sina barnbarn som blir utstötta i skolan fast än de bara är sju, som behöver sin mormor där för att klara sig igenom. Om äldreboende för sin fru, sin fru som numera bara kan titta på bilderna i dom där spider-mantidningarna hon brukat älska att läsa. Tidningarna som hennes sonson brukat komma med till sjukhuset tills han inte längre gjorde det. Som i ett hopp om bättre nyheter, lyfter hon upp ögonen mot en ung man som precis klivit på tåget.

Han som sitter ensam vid ett bord, med märken på både ryggsäck och jacka, stirrande in i mobilen, som plötsligt plingar till, han är inget speciellt. Visst, en gång i tiden kände väll även hon en sådan pojke. Stilig, populär människa som inte har några som helst problem att skaffa vänner, men ingenting med honom är på riktigt. Sådant folk försöker alltid passa in och vara normala, även om det är på bekostnad av deras personlighet. Inget får stå ut, man vet exakt hur dom är. Hon bryter sin tankeprocess och hoppar över några blad till serierutorna.

 

Regnet stänker mot rutan bakom den blå gardinen. Aaron sitter tyst och kollar på när regndropparna krossas mot rutan och skapar linjer som tydligt syns mot mörkret utanför.

Han tar upp mobilen, går in på instagram och raderar sitt gamla konto. Han har aldrig varit Aila Johansson, hur mycket folk än försökt, har han aldrig lärt sig att reagera när folk ropat hennes namn. Aldrig har han mot henne framför spegeln, någon som står där han står, i en fin blomklänning till skolavslutningen. För varför le mot någon man inte känner igen?

Nu är dom vänner, men Aaron vill att Aila bara ska vara hans, för honom att se på, för honom att döma, för honom att glömma bort om han nu så vill.

Han reser sig ur fåtöljen och går igenom gången utan hinder. Mannen vid datorn tycks har somnat.

 

De gul-vita tygskorna dränks i en vattenpöl som formats runt den spruckna betongen. Tåget börjar åka vidare till andra destinationer, och ensam står han kvar och blickar ut över åkermarkerna. Aaron går och sätter sig i en sliten, rödmålad, liten kur som står till höger på betongplattan.

Tanken hade varit att försvinna. Ta ett tåg någonstans. Bara vara sig själv, om ens för en liten stund. Det är exakt det han nu har gjort, men nu känns någonstans som ingenstans. Där sitter han, i gråsvart mörker när regnet börjar falla igen.

Kanske så blir han just nu anmäld som försvunnen till polisen av en kvinna som han en gång kallat mamma. Kanske, blir han felaktigt dömd av hans så kallade pappa som precis kommit till baren för att dränka sin besvikelse. En sak är säker, för människorna på tåget han just har lämnat är han försvunnen, men inte för sin familj, för kan man verkligen försvinna om man i ögonen på de som betyder mest inte ens existerar?

Där sitter han, den unga mannen, som för världen inte ser ut som något annat, men är så mycket mer.

 

Spännande saker händer sällan på ett tåg. Det är en plats där man kan reflektera över det som redan hänt. Världen är full av sådana platser. För vissa är det ett tåg, för andra ett Café på hörnet. Det spelar ingen roll vart du är eller vart du är på väg, alla existerar lika mycket. Ibland måste man bara fly undan vardagen en liten stund för att känna sig värdig att finnas, finnas vart som helst.

 

 

Anni P