Under samma mörker

Anastazia

Jag har tur! Jag lever och jag älskar livet! Jag älskar skolan och att få träffa mina vänner. Jag gillar att umgås med min familj och att spela spel. Jag njuter av livet varje sekund som går. Jag älskar mina föräldrar och hur de alltid stöttar och finns där för mig.

Livet är en gåva.

 

Denise

Jag hatar livet! Jag kan inte gå någonstans utan att någon följer efter mig! Min mamma vill att jag ska börja jobba på Mcdonalds, men jag orkar inte. Varför ska man behöva jobba!? Skolan suger, jag brukar skippa flera lektioner om dagen och jag bryr mig inte ett dugg om mina betyg. Jag hatar mina vänner, dem vill alltid hjälpa till, men det går inte.

Ingen kan hjälpa, ingen förstår.

 

Anastazia

Jag vaknar av en fruktansvärd smärta i magen, jag skyndar mig till toaletten och börjar spy hejdlöst. Mamma kommer in och lägger sin hand på mig och efter ett tag lugnar det ner sig.

• Vad hände? frågar mamma
• Jag vet inte, snyftar jag medans mamma håller om mig.

Mamma bär in mig till mitt rum och jag somnar direkt. När jag vaknar mår jag inte mycket bättre, men jag släpar mig ner till frukosten ändå. Mamma sitter vid bordet och väntar på mig.

• Mår du bättre? Vill du äta något?
• Jag kan ta en smörgås.

Mamma skyndar sig och gör i ordning en smörgås. Jag hinner knappt äta upp hälften innan jag börjar spy upp igen. Nästa dag funkar på samma sätt, maten åker upp igen och jag får inte i mig en enda smula under flera dagar. Mamma börjar bli orolig och vi åker in till sjukhuset.

 

Denise

Jag sätter mig vid matbordet och börjar lägga upp maten på tallriken. Jag brukar ofta äta för mig själv, för jag orkar inte prata och anpassa mig efter alla andra. Jag börjar äta, men strax efter jag har svalt första tuggan känner jag den ilande smärtan i magen. Jag skriker men det är ändå ingen som bryr sig, så jag slutar nästan direkt. Det är en fruktansvärd smärta som gör att jag automatiskt sätter mig ner och börjar kippa efter luft. Efter en stund går smärtan över men under den stunden får jag upp ett antal kväljningar. Jag går upp på mitt rum, fortfarande lite illamående men det är ändå ingen som bryr sig. Pappa tänker bara på sin öl och mamma har stuckit härifrån för länge sen. Resten av dagen får jag inte i mig någonting inte heller morgondagen. Jag orkar inte riktigt bry mig om det men efter ett par dagar så åker jag ändå in till sjukhuset. Jag tar pappas bil även om jag inte får för pappa eller lagligt, men som tur är kommer jag in utan problem.

 

Anastazia

Påvägen till sjukhuset säger jag åt mamma att vi inte har dem pengarna, men hon ignorerar mig och fortsätter att köra. När vi kommer fram så ser jag en flicka komma ut från en gul, stor porsche. Det var bara hon som kom ut ur bilen, men egentligen såg hon ut att vara alldeles för liten för att köra den själv.

 

När vi kommer in till sjukhuset är det mycket folk, men tillslut kommer mamma fram för att boka tid och som tur är så finns det en ledig tid den närmaste timmen. Vi sätter oss på en bänk och väntar. Sjuksystern kommer in och säger namn efter namn för de ska träffa doktorn. Carl, Simon, Denise, Lisa, Noa, men tillslut hör jag mitt namn ropas upp. Vi följer med sjuksystern och tillslut kommer vi fram till doktorn. Mamma berättar genast vad som har hänt och doktorn säger att det är en sällsynt och mycket allvarlig sjukdom. Jag ser hur mammas ansikte skiftar färg och tillslut frågar jag doktorn:

• Kan man göra något åt det?
• Det går att operera men då måste vi göra det de närmaste timmarna och det är runt 50% chans på någon som helst förbättring, svarar doktorn

 

När jag hör att mitt liv hänger på slumpen gör mig svag. Att förlora någonting som jag älskar, att aldrig få uppleva det mer. Att ta farväl av livet. Att aldrig mer få uppleva glädje eller lycka. Tanken slår mig och jag känner hur mina ben börjar vackla.

 

Denise

När jag kommer fram ser jag en flicka och hennes mamma komma ut ur en skruttig, gammal volvo. Jag blir äcklad av synen men sen fortsätter jag att gå in mot sjukhuset.

 

När jag väl kommer in i sjukhuset är det mycket folk. Eftersom jag inte är så stor eller lång lyckas jag tränga mig fram i kön, så det tar inte längre än en kvart innan sjuksystern kommer in och ropar upp mitt namn. Jag förs till ett litet rum där jag möts av en ganska tjock och långhårig doktor. Jag förklarar vad som har hänt och han ser på mig med allvarlig min.

• Det är tyvärr en väldigt allvarlig sjukdom, säger doktorn
• Går det att bota det på något sätt? frågar jag

• Det går att operera men tyvärr så är det bara 50% chans på förbättring

Mina ben börjar vackla lite och jag sätter mig på stolen bredvid mig.

 

Jag vet att jag under en längre tid har hatat mitt liv och att leva. Jag har kritiserat och dömt andra. Men att få reda på att mitt liv hänger på ynka 50% gör att jag får en gnutta ångest. Jag har alltid hatat att leva men nu, när mitt liv hänger på en smal tråd, börjar jag äntligen förstå vad jag har slösat bort.

 

Anastazia

Jag förs omedelbart in i ett rum med benvita väggar. I rummet ligger det en annan tjej på en säng men hon är helt medvetslös, en bit från flickan finns det en till säng som uppenbarligen är menat för mig, så jag går till den och lägger mig ner. Doktorn pratar med mig och säger någonting om att söva ner mig innan operationen. Jag nickar medans jag vänder bort blicken och drunknar i mina egna tankar. Allt hopp om att kunna njuta av livet som jag liksom gjorde förut är borta. För första gången i mitt liv känner jag ingenting, ingen glädje, ingen sorg, ingen lycka, ingenting, jag känner ingenting. Det tomma hålet i magen gör det ännu värre, jag vill inte prata, jag vill inte skratta, jag vill inte gråta, jag vill inte andas.

 

Denise

Jag vaknar av ett högt pipande, först uppfattar jag inte vad det kommer ifrån men sen märker jag att det kommer från respiratorn som är kopplad till flickan som ligger på sängen bredvid mig. Flickan bredvid mig har också vaknat till och ett par sekunder senare stormar det in ett dussintals sjuksköterskor. Jag uppfattar inte vad de säger men jag inser att detta kommer bli mina allra sista andetag.

 

Anastazia

Jag vaknar av ett högt pipande och inser snabbt att det kommer från flickan som ligger på sängen bredvid mig, hon har också vaknat. Inom loppet av två minuter har det kommit in ett dussintals sjuksköterskor. De ser oroliga ut och deras agerande tyder på panik. Jag ser min mamma storma in genom dörren, hennes ögon är fyllda med tårar och hon springer fram till mig och kramar om mig. Men hon förs snabbt ut igen av en sjuksyster. Jag inser att det är det sista gången jag kommer få se min älskade mamma.

 

Anastazia & Denise

Jag känner inte flickan bredvid mig, jag vet inte vad hon heter, jag har aldrig pratat med henne men jag vet att hon, liksom jag aldrig mer kommer kunna njuta av solens varma strålar. Jag sträcker ut handen mot den andra flickan och vi tar tag i varandras händer. Sen somnar jag in med kunskapen om att aldrig mer vakna.


Alma J