Du minns nog inte


Minns du gången vi satt där på bänken,
Precis som i en fransk långfilm var vi,
Lika kära och lika inne i vår egen bubbla,
Overkligt som inget annat jag upplevt.
 

Minns du inte gången vi satt där,
Bara du och jag och sparven i gräset,
Du kastade din sista bit av croissanten,
Med ett tacksamt hack i marken försvann den.
 

Minnet är kreativt likt intet skådat,
Förvränger och förskönar,
Skapar en parallell version av historien,
Av vår historia.
 

Överanalyserat den där blicken,
Den som jag lyckades undvika,
En blick som kunde ha gett mig ett avslut,
Istället tvingas minnena leva kvar.
 

Du minns nog gången vi satt där på bänken,
Kanske inte precis som i en filmisk bubbla,
Inte ett lika kärt minne som senare växt fram,
Overkligt och tvivlar allt mer på upplevelsen.
 

Du minns nog inte gången vi satt där,
Kanske inte heller sparven,
Inte minns du väl mer än slaget mot kinden,
Det som jag sedan länge förträngt.
 

Med en rispa i mig reste du dig och försvann,
Varför minns jag dig som min fina,
Jag borde minnas dig som sparven,
Sparven som tog den sista biten.
 

Ja du tog all min kärlek,
Du fick mig att älska det fula,
Nu är mitt omedvetna dammigt,
Nedsmutsat av kreativt förskönade minnen.
 
Vanessa N

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Innan strängarna går av

Restaurangen