Ett Ord Hade Räckt

Klockan är runt två när den lilla Flickan går hem från skolan. Hon passerar bänken där kvinnan sitter och stirrar ut i intet. Flickan går snabbare men saktar sen ner igen när hon har kommit en bit ifrån bänken. Hennes mamma har sagt att hon ska akta sig för den Kvinnan. Att hon har nåt som inte står rätt till i huvudet och att hon kanske kan vara farlig, även fast mamman själv aldrig sett Kvinnan göra nåt annat än att sitta och stirra.

Klockan kvart i fyra cyklar Pojken hem från sin kompis. När han cyklar över torget sitter den gamla Kvinnan vid fontänen och tittar ut över den stenbelagda ytan som om hon letar efter någon. Han märker henne för sent och är tvungen att göra en stor sväng för att inte komma nära fontänen. Han har varit rädd för henne länge. Eftersom att alla säger att hon är så himla skum. Att hon dricker för mycket och smyger runt på nätterna. Inte för att han nånsin sett henne göra sånt, men ändå. Han trampar på extra mycket när han ser hur Kvinnan vänder huvudet mot honom. Och han saktar inte in förrän han är hemma.

Klockan är ungefär sex när mannen går in i affären för att köpa mjölk. Hans telefon ringer och det är hans chef som vill diskutera nåt om företagsförsäkringar. Han sätter sig på bänken utanför affären och pratar. Men sen ser han att han har råkat sätta sig på samma bänk som Kvinnan sitter på. Hon som alltid sitter och glor. De sitter inte nära varandra, det är minst en och en halv meter mellan dem men ändå går han bort och sätter sig på bänken på andra sidan entrén. Han är inte rädd för henne, men han har hört för många rykten. Det känns obehagligt att sitta nära henne och hennes stirrande ögon. Samtidigt som samtalet tar slut reser sig Kvinnan upp och går in i affären. Mannen väntar nån minut innan han själv går in.

Kvinnan är inte blind, och hon är inte döv. Hon ser hur alla går omvägar för att inte möta henne. Och hon ser hur alla pekar och viskar när hon går förbi, hur alla ryggar undan som om hon har en smittsam sjukdom. Hon ser hur föräldrar alltid sätter sina barn så långt ifrån henne som möjligt på bussen. De har väl hört ryktena. Hon har ju själv hört dem. Alla rykten om att hon är alkoholist. Att hon har dödat sitt barn. Och alla de andra lögnerna. Hon har hört hur de tuffa killarna ropar ”Jävla psykopat” efter henne när hon är ute på sin kvällspromenad. Och alldeles för ofta hör hon ”Där är hon” även fast det inte var meningen att hon ska höra. Men för det mesta är alla tysta och låtsas att hon inte finns.

Klockan är sju när Kvinnan öppnar dörren till lägenheten. Hon handlade inte nåt i affären. Hon gick bara runt och tittade på människor som stressade runt och letade efter sina varor. Sen gick hon till apoteket, där hon faktiskt köpte något. Kvinnan sjunker ner vid sitt lilla köksbord och tar ut det som ligger i apotekspåsen. Två askar tabletter. Hon har bestämt sig nu. Hon orkar inte mer. Hon har hört så många lögner om vem hon är och vad hon har gjort att hon börjar få svårt att minnas hur det egentligen är. Verkligheten har gömt sig bakom ryktena och det kommer bara fler och fler. Om att hon är alkoholist, vilket inte är sant. Om att hon är en fönstertittare, en stalker, inte heller sant. Men den värsta lögnen är den om hur hon tagit livet av sin son. Sin vackra son som dog när han bara var sex år gammal. Det finns många teorier. Den ena blodigare än den andra. Men alla lika långt ifrån sanningen. Sanningen om den dagen då hon bara för några sekunder var ouppmärksam bakom ratten. Frågan är då bara om någon bryr sig om att höra den.  

Den natten går Flickan, Mannen, Pojken och många andra och lägger sig i sina varma sängar utan att ha en aning om att det är nåt som är fel. Att de just idag hade en chans, en chans att förändra någons liv. Någons öde. Och när de vaknar nästa morgon kommer de alla få höra om att den gamla Kvinnan mitt i natten har andats sitt sista andetag. Att hon bestämt sig för att livet inte gav nånting längre. Eller snarare att hon, som människa inte gav nåt till mänskligheten.

Eller är detta kanske ödet? Hon hade ett normalt liv för länge, länge sedan. Innan människorna bestämt sig för att ta det ifrån henne. De tog allt hon nånsin älskat och lämnade bara kvar minnen som en gång var vackra, men som nu bara gjorde ont.

Vad har hon gjort för att förtjäna det? Svar: kanske ingenting. Hon har gjort som alla andra fram till nuet, levt sitt liv. Kanske experimenterar världen med människorna. Ser vilka som bryr sig om den stackars ensamma kvinnan som förlorat allt av värde med livet. Men hur många bryr sig? Svar, återigen ingen. Och tillslut sjönk hon in i skuggorna. Hon blev rekvisita i alla andras verkligheter. Hon blev ”den där”. Och när alla slutade se henne som en människa, så gjorde hon likadant. Hon slutade bry sig. Hon slutade säga emot ryktena. Slutade försöka få alla att förstå. Slutade vända sig om när folk ropade efter henne. Hon brydde sig inte om nån, än mindre sig själv.

Kanske i en parallell värld, att någon kunnat rädda henne. Och att hon fick en chans till. Men inte här. Inte i den här världen. Hon har tagit den första utgång hon hittade och hade stängt dörren så att det inte fanns nån återvändo. Så här är hon borta.

Så kvinnan dog, och? Kanske finns det inget och. Kanske tar historien slut där. Hon dog. Varför finns det inget och? För att ingen bryr sig om att skapa ett. Flickan, pojken och mannen lever vidare med sina liv som att inget hänt. Kanske kan man höra nån lättsam suck här och där av människor som tycker det är skönt att Kvinnan äntligen bara är försvunnen så att hon inte längre är en börda.

Nej, den här historien har inget lyckligt slut. För lyckliga slut förvränger saker. Får läsaren att lämna texten med ett belåtet leende för att sen gå vidare med sitt liv även fast faktum är att en kvinna just tagit sitt liv. Den här historien slutar med en fråga. Vad hade hänt om nån brytt sig om henne? Om någon bara för en stund försökt förstå. Om hon fått möjlighet att berätta sin historia för nån som lyssnade. Kanske bara ett ord och det hade räckt. Skulle hennes verklighet se annorlunda ut då? Svar: jag vet faktiskt inte, för det hände aldrig.

Sara F