Innan strängarna går av

Jag minns fortfarande första tonen som uppstod när jag drog med stråken över en av cellons tjocka strängar. Det var någonting som hände då. Och allt jag visste var att jag aldrig ville släppa den.

”Vad fan passar du honom för?”
      ”Jag vill väl ha lite kul också”, flinar han tillbaka.
”Nu är det ditt fel om vi förlorar.” Han vrider huvudet mot mig. ”Vad väntar du på? Skjut då bögjävel!”
      Jag skjuter. Och missar. Ingen väntade sig något annat, men det är lika jobbigt varje gång. Jag vet vad som väntar och det gör de andra också. Även om de har förlorat har de i varje fall något att roa sig åt efter.
      De utbrister i ett gemensamt brölande. En del av glädje och andra av ilska. Bara ljudet av gummisulor mot plastgolvet får mig att vilja kräkas. Jag är beredd på en armbåge i sidan eller ett slag över nacken när jag istället hör en ljus, mild röst bakom mig.
      ”Det var inte ditt fel att vi förlorade.” Jag stelnar till. Är det möjligt? Trevande vänder jag mig om.
      ”Va…?”
”Nej, jag vet, men jag blir alltid så deppig när mitt lag förlorar.” Nej, det är inte möjligt. Ingen skulle säga så till mig. Hon sa det till den andra ljusa rösten som svarade. De hörde i alla fall inte mitt desperata ”va”, utan fortsätter arm i arm mot omklädningsrummet. De långa hästsvansarna guppar i takt med deras steg och jag önskar att jag kunde få vara en av dem. Men för tjejerna är jag osynlig, och för killarna är jag en medelmåttigt intressant skämtartikel.  

Mörka toner vibrerar och får det att skaka behagligt i bröstet på mig. Ovanpå basgångar och borduner går jag med lätta steg. En kort klänning fladdrar runt mina rakade ben och mitt lockade hår avspeglar en självsäker attityd. Jag tar fram kameran i mobilen och ser efter så att sminket sitter kvar. Jag kan flyga om jag vill, men det behöver jag inte. Här finns inget att flyga bort från. 

Att öppna dörren till omklädningsrummet är  lite som att göra sig redo för att hoppa från ett svindlande stup. Skillnaden är väl att när jag väl tagit första steget finns det i alla fall en liten chans till flyktväg när jag går in i omklädningsrummet. Det gäller att så snabbt som möjligt låsa in sig på toaletten och byta om där. Men när jag inte är först in i omklädningsrummet är det omöjligt. Idag är en sådan dag när det är omöjligt. De har redan radat upp sig utanför toalettdörren och bara väntar på mig. Det känns torrt och äckligt i halsen. Jag får panik. Att byta om inför alla tänker jag absolut inte göra, jag måste få komma in på den där toaletten. Jag närmar mig tveksamt.
      ”Får jag komma förbi?” Jag ser ner i golvet när jag säger det och min röst är alldeles för svag för att jag ska få någon som helst acceptans från de här människorna. Det är redan försent. Han med bredast axlar tar tag i mina armar, snurrar runt med mig och pressar mig mot dörren till toaletten.
      ”Det du borde göra är inte att be oss om en tjänst… Du borde be om ursäkt för att du förstörde för oss.” Jag stirrar ner i golvet. Om jag åtminstone kunde se honom i ögonen. Om jag med en blick kunde ljuga för honom om att han inte skrämmer mig. Men jag vågar inte.
      Han trycker sin kropp mot min, lutar sitt huvud så långt fram att hans kind nuddar min. Jag känner hans andedräkt i mitt öra.
      ”Vill du kanske ha en kyss?”, viskar han. De andra flinar. Jag kniper ihop ögonen och försöker dra mig loss, men det går inte. ”Jaså inte, jag trodde det var sånt ni bögar gillar?”
      ”Jag är inte bög”, pressar jag fram.
Pang! Jag hade inte en chans att hinna reagera. Rätt över munnen klappade han till mig och jag kan inte hålla tillbaka tårarna. De väller över. När han släpper taget om mig ramlar jag ihop på golvet, som färgas rött av blodet från min läpp. 

Efteråt spelar jag över allt det där. Smärtan är inte längre smärta när den vävs in i cellons toner. Där omvandlas den till något vackert. Jag bor i cellon men befinner mig hela tiden på utsidan. Någon dag ska den få sluka mig helt. Någon dag ska jag känna varje vibration i instrumentet som om de var i mig. Och jag måste skynda mig så att strängarna inte hinner gå av. Jag måste hinna innan allt redan är sönderspelat. 

Jag vet inte hur länge jag ligger kvar på golvet, men tillräckligt länge för att de andra ska hinna tröttna och gå. Och tillräckligt länge för att mitt blod ska hinna spädas av tårar och sedan torka till ett rödbrunt extraskikt på det redan ofräscha underlaget. Jag gråter för att det gör ont. Och jag gråter för att jag inte har någon som kan trösta. Men mest av allt gråter jag för att jag nu mer än någonsin vill krypa ur det skal jag föddes med. Om jag bara hade varit som alla andra, likadan på utsidan som på insidan. Då hade jag aldrig legat här. Jag hade gått armkrok med en annan tjej mot omklädningsrummet och borstat långt hår på mitt eget huvud. Min mormor och morfar hade inte besviket behövt samtala med min mamma om vad som gått så fel. Nej, de skulle till och med kunna vara stolta över mig, eftersom jag skulle kunna vara stolt över mig själv.
      Jag reser mig till slut på skakiga ben och äcklas av vad jag ser i spegeln. De kraftiga kindbenen, den stora näsan och kroppen helt utan kurvor övertygar mig om det jag redan vet alltför väl. Det där är inte jag. 

Jag minns fortfarande första tonen som uppstod när jag drog med stråken över en av cellons tjocka strängar. Det var någonting som hände då. När jag spelar cello gör jag mål. När jag spelar cello ser jag honom i ögonen. När jag spelar cello är jag hon.

Alvina R


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Digit! 2021 prisutdelning

Min vän Jorden måste jämt snurra utan någon pause.

Digit! 2021 rekord