Jag tänker inte ändra på mig

Julia sätter sig upp i sängen, hon sov inte bra i natt. Sängen kändes hårdare och löven var mer störande då de slog emot fönstret. Det som skulle hända den dagen hade hållit henne vaken. Det har liksom pirrat i kroppen och hon har haft den där känslan som gör att hon verkligen inte kan sitta still, även om hon försöker.

Moa däremot vet att det inte kommer gå som förväntat. Hon vet inte riktigt om det kommer att gå bra eller om det bara kommer bli en stor besvikelse. Moa går ner med en orolig känsla i magen. Kommer hennes familj att avvisa henne? Hon vet hur de på kvällarna sitter och diskuterar om hur sjukligt det är. Men nu måste det ske, hon måste berätta.

 Julia är inte alls nervös över vad hennes mamma ska tycka men hon är nervös över det som händer idag. Det är liksom så speciellt. Det ska såklart bli kul, så hon fattar inte varför hon oroar sig så.

– God morgon gumman, säger mamma till Moa som trött kommer ner i köket. Nu gäller det tänker Moa, jag säger det nu, hon får fram ett lågt ”mamma och pappa” sen fortsätter hon berätta ja, ja, jag åker till stan sen. Det var ju inte det hon tänkte säga. Hon svär tyst inom sig. En stund senare hör hon sin mamma ”det är klart du får, men du gumman, lova att vara försiktig. Du vet vad som händer idag. Hon känner att något vill ut men det kommer inte fram när hon öppnar munnen.

Julia kollar upp på klockan hon spottar nästan ut frukosten när hon ser hur mycket klockan är. Bussen! skriker hon med mat i munnen. Hon springer snabbt ut i hallen, öppnar den knarrande ytterdörren och rusar sedan till busshållplatsen.

Bara några meter ifrån henne ser Moa, Julia komma springande. Hon ser stressad ut, väskan hänger ner från armen fullproppad med saker, väskan är inte ens stängd. Moa kollar bort för att slippa ögonkontakten, efter det som hände förra veckan i skolan vill hon helst inte träffa på Julia på minst ett år. Efter att hon hade sagt dem orden var det bara hemskt att nu se Julia. Samtidigt som hon kollar över axeln ser hon bussen, men hon hinner inte kolla efter bussen länge förrann hon hör ett andfått ”hej”.

 Julia känner svetten rinna på ryggen. Hon ser Moa där borta och Julia funderar länge på om hon ska låtsas som inget eller vara arg. Hon vill självklart vara arg men hon är inte sån. Julia är en glad och rolig person, så tillslut tvingar hon fram ett hej. Hon hör Moa svara tyst.

De går sedan på bussen tysta och sätter sig långt ifrån varandra för att slippa det stela snacket. Och ingen av dem ha ork att reda ut saker.

Olofsplan, hörs i bussen. Moa ställer sig upp och ser hur Julia gör samma sak. Hon blir genast lite orolig. Julia kan väll inte… nej självklart inte, Julia kan inte vara det.

Fast när dem får ögonkontakt känner Julia ändå inte samma ilska som förut utan någon annan konstig känsla. En helt ny, hon har svårt att andas och känner hur hjärtat bultar.

Moa nästan springer ifrån bussen när hon har gått av. Julia undrar varför Moa har så bråttom. Men nu skiter hon väl i vart Moa ska, nu ska hon ha kul. Hon hör basen bli högre och högre. Hennes händer börjar onaturligt röra sig till musiken och nu fylls hela bröstet av värme. Äntligen är det dags.

Moa kollar bakom sig och när hon märker att Julia inte är efter henne andas hon ut och börjar tänka på annat. Hon börjar gå mot sitt mål och nu börjar även hon höra den höga basen. Hon sjunger inombords nu börjar glädjen komma. Hon ska skita i allt nu och bara ha kul. Hon nästan springer fram och känner sig så uppfylld nu är hon inte nervös, alla tunga stenar på bröstet bara släppte. 

Paraden börja röra sig framåt och båda två är med i den utan att veta om varandra. Efter en lång stund stöter de på varandra.

Moa tittar Julia i ögonen och hon får en helt ny känsla, en känsla som känns fantastisk. Hon känner för att kyssa Julia här och nu. Moa ler ett litet leende.

En ny känsla har väkts hos Julia som hon aldrig har känt förut. Inte förrän nu återkopplar hon till det som hände på bussen den där känslan och hennes vackra leende. Var hon gay. Ordet skrämde henne efter allt hat homosexuella hade fått och att hon nu kanske var en av dem. Hon hade ju bara tänkt gå Pride paraden som en kul grej men känslan tog över. Vad skulle alla säga? Men Julia bestämde sig snabbt för att förtränga känslan. Hon förstod att Moa inte kände samma sak.

Moa frågade fort om Julia ville gå tillsammans med henne. Efter en kort stund känner Moa hur deras händer naturligt åker ihop. De håller kvar det greppet hela paraden.

Några timmar senare när paraden är slut känner Julia hur hon snabbt böjer sig fram och kysser Moa. De står där ett bra tag kysser varandra.

Båda går på bussen glada med händerna i en stark knut. Inte förrann dem vinkar hejdå kommer Moa tillbaka till verkligheten. Hennes föräldrar, ja vad ska dem säga. Hon bestämmer sig för att det faktiskt är dags nu.

Julia däremot är inte orolig för samma sak. Hon öppnar ytterdörren som slår i väggen samtidigt som hon nästan skuttar inte. Mamma undrar vad som har hänt. Julia berättar allt och mamma kramar henne länge. En sådan där kram som bara mammor kan ge. Allt känns bra. Julia kan inte sluta tänka på Moa.

Men Moa kan inte sluta oroa sig över vilken reaktion hon kommer få. Hon öppnar dörren, ber hennes mamma och pappa att komma till köket. Nervositeten växer samtidigt som hon känner sig säker och inget kan ändra hennes kärlek till Julia. Mamma, pappa börjar hon med en osäker röst. Hon tar ett djupt andetag. Sedan gör hon bara det, snabbt som att dra av ett plåster. ”Jag är gay och ihop med en tjej! Jag tänker aldrig ändra mig”. Mamma och pappa kollar upp från bordet med förvånade blickar. Moa kan inte avgöra om de är arga eller besvikna. Efter en lång stund av pinsam tystnad öppnar mamma munnen för att prata.

Stina E