Minnesförlust

Jenny stod på perrongen med en liten, röd handväska och väntade nervöst på tåget som skulle ta henne till huvudstaden. Senast hon åkte tåg var för tre år sen när hon var på väg till sin kusin. Det långa passagerartåget hade åkt förbi ett öppet gärde bredvid en skog. Gärdet var vitt av den kalla snön och man kunde se tre hjortar galoppera. Rälsen var hal av isen och tåget välte i en kurva. Jenny kastades mot andra sidan och slog i huvudet rejält. Allt hon kunde se var svart rök. Hennes kropp var som förlamad och hon började känna hur-
  En främling stötte till Jenny och hon väcktes ur sina tankar. Tåget hade kommit.

Ångesten bubblade upp i henne när hon gick mot sin sittplats längst fram i tåget. Hennes händer började darra och hon märkte att hon nästan hyperventilerade. Genast började hon ångra det här beslutet. Hon ångrade att hennes dumma hjärna trodde att hon var redo. För det var hon inte. När hon vaknade upp på sjukhuset den där gången och fick beskedet att hon hade minnesförlust bestämde hon att hon aldrig mer skulle åka tåg. Hon borde ha hållit sig till det.
  Hon vände sig om för att gå av tåget men märkte att det redan hade lämnat stationen. Mannen som kollar allas biljetter kom långsamt närmare Jennys plats och hon var tvungen att sätta sig ner. Han stod plötsligt framför henne och bad om hennes biljett. Hon rotade snabbt igenom sin röda handväska efter biljetten och hittade den längst ner i botten.
  Hittills har allt gått bra, tänkte Jenny och tog skakandes fram sin mobil och hörlurar. Musiken fick henne alltid att tänka på annat.

Jenny stod utanför kaféet och väntade på Amanda. Löven hade blivit svagt röda och det låg lite löv här och där på asfalten. Hösten var Jennys favorit årstid.
Det hade gått alldeles för lång tid för Amanda nu. Det borde inte vara så svårt att köpa två kanelbullar. Jenny satte sina händer mot fönstret och kollade in i kaféet för att leta rätt på sin vän. Hon sökte igenom rummet men såg inte Amanda någonstans. Hennes blick fastnade på en kille som stod bakom kassan och kollade på henne genom fönstret med ett roat leende.

• Vill du ha något från vagnen? frågade en tant iklädd ett lila förkläde.

Jenny kollade förvirrat upp och tog ur hörlurarna. Hon försökte att inte kolla ut genom fönstret bakom tanten.

• Nej tack, svarade Jenny och klarade ett leende.

Tanten gick vidare och Jenny fick en skymt av skogen utanför tåget. Hennes puls gick upp snabbt och hon skyndade att sätta i hörlurarna. Hon lutade huvudet mot fönstret med fördragna gardiner och blundade hårt.

Mannen hoppade från taket och skyskrapan sprängdes bakom honom medan han i slowmotion föll mot marken.

• Jag visste inte att du gillade action filmer, sa han roat och tog en klunk av sin Cola Light.

Jenny kollade upp på honom och log smått. Det var mycket han inte visste om henne, eftersom de träffades för bara en vecka sen. Ändå kändes det som att hon hade känt honom hela sitt liv.

Hon hörde en mörk röst säga att de nu var framme vid en ny station, och två personer bakom Jenny gick av. Musiken hade stoppats för länge sen, men ändå hade hon fortsatt att fantisera. Det var inte ovanligt för Jenny att dagdrömma, men det här var annorlunda. Hon visste inte hur den här killen såg ut, eller vad han hette.
Och det kändes så verkligt.

•  Var inte blyg!

Jenny drog undan draperiet och log mot honom. Gallerian stängde om snart men hon ville verkligen ha klänningen.

• Hm. Ska jag vara ärlig så är den nog lite för snygg på dig, sa han och strök sig om hakan.

Jenny lutade huvudet lite och gav honom en ha-ha-jättekul-blick. Han log och kysste henne på pannan.

• Du borde köpa den.

Han hade brunt hår. Hon såg det svagt. Men mer såg hon inte.
Tåget var nu vid en åker, fylld med stora sockerbitar. För en stund glömde hon att hon var rädd och log.

Kön till pariserhjulet gick långsamt framåt. Himlen hade precis blivit mörk och de blinkande lamporna syntes tydligt. Pariserhjulet var Jennys favorit åktur på tivolit. Men hon hade aldrig åkt det med någon annan än Amanda, som hade sagt att det var väldigt romantiskt, vilket inte var Jennys starkaste sida.
De var först i kön nu och ingen av dem hade sagt något alls.

• Damerna först, sa han och log stort och gjorde en gest för att visa att Jenny skulle gå först in i vagnen.

Hon skrattade till och klev klumpigt in i den rosa vagnen.
Vagnen åkte långsamt upp och stannade ett tag varje gång ett nytt par skulle gå på karusellen. Båda satt knäpptysta och hade händerna i knäna. Jenny harklade sig och öppnade munnen för att säga något men stängde den igen. Han kollade på henne med höjda ögonbryn som för att fråga vad det var hon skulle säga.

• Det är bara, började Jenny och kollade ner på händerna. Varför är du så tyst?

Han blev tydligt chockad över frågan men svarade direkt.

• Jag vet inte. Eller jo, jag vet, sa han och kollade på henne. Jag vet att du fortfarande träffar Adam, och det är okej! la han till snabbt när han såg hur Jenny reagerade.
• Jag träffar in-
• Jag vill bara inte inleda något seriöst om du fortsätter träffa andra, vilket som sagt är okej. För jag vill bara vara med dig. Ingen annan.

Han kollade in i Jennys chokladbruna ögon och hon i hans havsblåa.

• Jag träffar inte Adam. Sist jag såg honom var när Amanda försökte få honom att bjuda ut mig, svarade Jenny med ett leende på läpparna hon inte kunde hindra. Jag vill bara vara med dig också.

Hon öppnade ögonen och märkte att hon faktiskt log. Det blev tydligare och tydligare att det inte bara var en dröm. Hennes läkare hade sagt att hennes minne kanske kunde komma tillbaka, men att det inte var troligt.

De hade varit tillsammans i ett år och var lika förälskade i varandra som första gången de såg varandra i kaféet. Ända sen den där kvällen på tivolit hade deras förhållande blivit mer och mer seriöst. Det var tydligt för alla runt omkring dem att de verkligen älskade varandra.

Än en gång var de på tivolit tillsammans. Stjärnorna syntes knappt för alla blinkade lampor, men med eller utan stjärnor, så var allt perfekt.

• Kommer du ihåg? frågade han och nickade mot pariserhjulet med ett leende på läpparna.

Jenny skrattade till och tänkte tillbaka på den kvällen för ett år sen. Det var den mest stela och också den mest romantiska kvällen hon någonsin varit med om.
Han kollade på henne, plötsligt seriös. Jenny kollade tillbaka med en undrande blick och tog hans hand.

• Du vet att jag älskar dig va? sa han efter ett tag och kollade henne djupt i ögonen.

Jenny nickade och sa:

• Ja. Och jag älskar dig också.

Musiken hade tagit slut än en gång och Jenny märkte att tårar långsamt föll ner för hennes kinder. Hon torkade bort dem innan någon såg och kollade ut genom fönstret. Ett annat tåg körde upp bredvid och Jenny iakttog alla ansikten som susade förbi i fönstren. Plötsligt såg hon ett bekant ansikte med brunt hår och blåa ögon. Hon kände verkligen igen honom.
Tåget åkte förbi och Jennys minne glömde bort det bekanta ansiktet, för alltid.


Emilia A