Skuggorna vandrar vid sidan av vår bil


Vi sitter bredvid varandra i den gamla bilen som skyndar fram över kullerstenarna, trots det har vi inte utbytt ett enda ord på hela färden. Trots att han verkar bekant så vet jag inte ens vad han heter.

Utanför fönstren har novembersolen börjat skymma och det är egentligen alldeles för kallt för att ha rutorna nere. För att inte tala om vilken fara det innebär en dag som den här.

Det är då han gör det, han talar.

– Fryser du?
– Kunde varit värre.

Jag svarar kort och ser ner i mitt knä. Vill inte få onödig ögonkontakt och göra situationen obekvämare än vad den redan är.

– Det är inte ett svar på min fråga.

Hans röst är iskall och tom. Nu vågar jag inget annat än att svara honom.

– J-ja. Det är ganska kallt och jo, jag fryser nog lite.

– Då så.

Rutan åker upp med hjälp av en vev och istället för ett svagt mekaniskt surrande som man förväntat sig från moderna bilar hörs ett uppenbart skrapande och det går att ana att bilen sjunger på sista versen.

 

Det går en lång stund innan han pratar igen, dock mildare denna gång.

– Oförskämt av mig att inte presentera mig. Jag heter Primus.

Han lyfter inte blicken från vägen men sträcker ändå fram handen i en vänlig gest.

– Dolores.

– Det är vackert.
 Jag säger ingenting, utan nickar istället lite lätt. Inte tar jag hans hand heller. En del av mig vill att han ska förstå och förlåta, men det är för mycket att förklara.

Det är en sådan dubbelmoral ändå. Jag oroar mig för skuggorna som vandrar vid sidan av vår bil, när det egentligen är jag som är den verkliga faran här.

 

Vi svänger in på det som brukade vara en gång- och cykelväg. Det är inga lagar som gäller här längre och det finns inga poliser kvar.

Vi kör igenom staden och försöker hitta minsta livsmedel. De flesta butiker är redan plundrade och förstörda av de som trodde att de skulle klara sig. De som inte visste att de redan var infekterade, eller så visste de egentligen och var dumdristiga, som jag.

Från en av gränderna hör vi hur de klumpigt försöker ta sig fram bland alla omkullvälta sopcontainrar. Jag skymtar först en arm, kort därefter en hel människa. Eller, snarare en före detta människa. Det sägs att de inte har några mänskliga känslor eller rationella tankar kvar längre, efter det att breven skickades ut och epidemin spred sig.
Men jag var ju också där och jag blev precis lika utsatt som alla andra. Av någon okänd anledning har inte viruset brutit ut för mig än, men jag vet mycket väl att jag riskerar både mitt och nu även Primus liv, genom att försöka leka hjälte på lånad tid. Patetiskt.

 

Primus märker att jag blir allt tröttare och dissocierar ofta.

­– Är du okej?

– Primus… Förlåt mig. Snälla.

– Vad pratar du om? Du har inte gjort någonting.

Jag sitter tyst ett tag, måste samla den sista energin.

– Det är mitt fel alltihop. Det, jag, förlåt.

Han säger ingenting, som om han ger plats åt mig att fortsätta. Det går ytterligare några minuter.

– Det var ett inside jobb, en hoax. Det rörde sig bara om några enstaka i den amerikanska regeringen, men ett fåtal av breven måste ha öppnats efter vägen och orsakat en massutplåning av den mänskliga rasen. Jag är, infekterad… Fan, förlåt mig.

 

I Primus blick växer en sorg likt ingenting jag tidigare sett. Han stannar bilen och börjar tjuta samtidigt som tårarna rinner nedför hans kinder.

– Dolores. jag älskar dig och jag kan inte tänka mig att leva ett liv utan dig.

Jag förstår inte alls vad han menar, jag hade ju aldrig mött honom förrän tidigare idag när han stannade och erbjöd mig skjuts. Han märker min förvirring.

– Jag vet att det låter helt sjukt, vi har ju precis träffat varandra. Men jag har känt dig i hela mitt liv. Minns du den blyga pojken i din parallellklass, som bodde på din gata?

Efter en stunds funderande nickar jag och låter honom fortsätta.

– Den blyga pojken är jag. Jag har aldrig sagt ett ord till dig tidigare, men ändå jag vet allt om dig. Inte allt på riktigt, men det viktiga. Tack vare överhörda konversationer i korridorer och på skolbussen. Det var därför jag hittade dig i morse och bad dig hoppa in i bilen. Jag ville göra mitt bästa för att skydda dig. Men nu när jag vet att du snart blir en av de emotionellt uttömda finns det verkligen ingenting mer jag kan göra.

Nu gråter och skriker han helt okontrollerbart. Efter att ha insett vad han egentligen precis sa, så tror jag faktiskt inte att det kan bli mycket värre. Men han plockar fram en magnum ur handskfacket, ser mig i ögonen med en likgiltighet och viskar ett farväl.

– Jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag såg dig… Såg dig, förändras.

Han höjer pistolen, sluter läpparna om pipan, blundar hårt och trycker på utlösaren.

Det smäller högt och jag skriker i ren panik, men utan något som helst hopp för varken mig själv eller mänskligheten tar jag pistolen som fortfarande sitter kvar i hans grepp och som jag placerar min lediga hand i hans, följer jag samma hjärtskärande öde som Primus.

 

I ett parallellt universum kunde någonting gjorts annorlunda.

I ett parallellt universum hade vi kanske kommit undan det oundvikliga.

Men inte ens i ett parallellt universum skulle jag dö en vacker död, då mina föräldrar sedan min födsel förbannat mig med ett namn. Det är ingen slump att definitionen av mitt namn är smärtor.*

 

*Dolores är spanska och betyder smärtor.

Lennon Å

 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Innan strängarna går av

Hjärtslag