Två världar blir till En


Jag tittar ut genom fönstret upp mot de löv lösa trädtopparna och den grå dimmiga himlen då jag plötsligt får syn på min egna reflektion.
Som kamera linsens fokus, riktar jag min blick närmare på vad jag ser framför mig. Who is this soul? En glimt av en längtan och koppling. Längtan av det som jag så kärt inom mitt sinne och hjärta har, en dag blir till min livs levande form av dröm. Koppling till en annan själ. Känslan av att denna själ är så långt ifrån. Fortfarande finns den kvar. Väldigt nära och naturligt kommen. Belåtet låter jag det ske utan några påfrestningar och bekymmer. En dag blir tiden kommen då det är dags.
Då är det också individens ansvar att få tiden att ske och avgöra när det är dags. Dags för det väntade såsom oväntade.
Tillbaka till denna reflektion, förblir den mystisk och vacker skapt.
Ännu att sjunka djupt in och förbli ett med. Ett med två längtande och sammankopplade själar.
 
Regnet har brutalt börjat ta över gatan när jag ser ner på de fallande regndropparna vidröra de färgade löven.
Tankar, känslor och minnen som så stort tar plats i livets utvecklande frö har nu släppts fria, fria att bli besparade i hjärtats bultande rytmer och talande. Detta år börjar närma sig mot sitt slutliga kapitel då denna nutida årstid för varje dag som kommer och går, viskar ett ödmjukt och omsorgsfullt adjö till det som varit. Av detta saknande från alla livs upplevelser som varit, kommer de ändå alltid att finnas tillgängliga även om tid och rum inte kan mötas igen som det än gång var. De är båda sammankopplade med varandra men behöver fortsätta på sina egna spår för att kunna fungera balanserat. Det kvarstår som olösta gåtor.
 
Jag placerar min hand mot min kind när fokus dras till himlens leende.
Tanken om att solen alltid kommer att le ovanför de gråa molnen är verkligen en tanke som jag alltid vill hålla nära mig när jag känner mig blå och nere. Dagarna går mot sina mörka tider vilket får mig att tänka på hur stjärnorna kommer att synas starkare och klarare i natt himlens vackra existens. Hur de tusentals stjärnor har sina egna uppgifter såsom alla människor på denna planet har. En livs mening som gets ifrån hans allsmäktiga fader. Som sin egna vandrande själ är det självklart att ge livet en mening. Alltet finns redan i bakgrund men att ta fram själva meningen är någonting som gör allting mer klarare.
Dag in och dag ut såsom natt in och natt ut, de har alla någonting vackert och speciellt inom sig att erbjuda.
Det får mig alltid att tänka på vad jag så djupt inom hjärtat och själen har. Vad som återstår att blommas och utvecklas ut.
I så många stunder då denna fågel varit inburen och isolerad har den ändå lyckats hålla hoppet inom räckhåll och lekfullheten vid liv.
Då det tungt fallande tårar kommit från hjärtats källor har detta starka och klara vita ljus från kärlekens närvarande lyst sig igenom till att omfamna de rinnande floder som uppstått. En tröst som så nära varit, känts så levande, mjuk och varm. Där blixtar och dunder har nått sig fram har också det lugnande och blåa ljusets sken sträckt sig fram för att smeka och lugna.
 
När det inre barnet väckts fram för att leka har det gula och skinande skenet ifrån solen lyst sig fram för att vidröra och känna barnets frihet och oskyldighet. Så som det sprider sig över land och hav där allting kan ske. En dag, äntligen återgå till den fullständiga kretsen.
En krets av hopp, mångfald av det glädjefyllda och kärleksfulla tider.
De tider har jag tagit mig åt från den allra första dagen jag fick möta dina och mina reflektioner utanför fönstren till din själ.
Ögon så djupt vackra som det djupaste okända hav jag aldrig förr upptäckt, låtit mig sjunka som ett ankare på havets botten.
Där dykte du ned och fångade mig i din famn när jag långsamt öppnade mina egna fönster för dig att sjunka in i.
Ju närmare dessa möten inträffade, fick vi greppa tag om varandra i kärlekens lyster. Det slutade aldrig att blomma.
 
Jag var i min egna lilla planet långt bort, så långt som jag kunnat komma för att ta fatt om dina fotspår som lämnat sig färg vart du än befunnit dig.
De har även lämnat spår inom min öppna grind.
Hade du redan stigit på utan mitt medvetande?
Inte slog det mig signal om att du redan varit på besök tidigare förens jag känt en känsla jag så länge inte hade kunnat ana fanns.
Så som jag längtade att få vara vid din sida. Denna längtan finns åter kvar som jag tillåter stanna tills den dag är kommen då vi möts igen.
Säg inte adjö, för du min vän, vi möts igen. Du min kära vi möts igen.
När den dagen, den stunden då det bara är närvaron av dig och mig kvar kan jag återgå att förberedda mig inför nästa lövs sista andetag för att släppas. Svepas förbi med vinden, fritt flygandes mot skyn där den för sista gången kommer att påminna oss om det som varit. Generöst landar den på toppen av ditt silkes lena hår, du tar upp lövet och ser upp mot himlen en sista gång med ett leende. Bara av att vara under samma himmel som dig är det ända som räcker för att få mig att ge ut ett leende för vår kommunikation trots helt olika världar.
 
 
Ariadna K.M

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara gammal men ändå ung

Innan strängarna går av

Död eller levande