Undergången är nära

Tid är det som är mest efterfrågat i livet. Man vill ha mer tid på sig på morgnarna. Man vill ha en vecka till på sig på den där svenskauppgiften som man inte förstått. Man vill ha längre tid på sig att leva, att göra det sista i livet som man alltid velat göra. Att ha längre livslängd… Det hade varit något. Ryktet som säger att jorden ska gå under har vuxit sig stort. Att den där stora fina planeten som varit i närheten av oss så länge är ett livshot. NASA har gått ut med informationen att dom kommer att vara på teve om fem minuter. Och att dom inte tänkt göra det tidigare av säkerhetsskäl. Där och då tänker dom förklara allt.

”Malia, sätt på Teven.” Konrads röst var darrig av osäkerhet. Ingen var beredd på att dom skulle ta sig till teve. Nu kommer det en våg av hat när vi också fick reda på dom hållit någonting borta ifrån oss länge. Alla antar att det är nu bomben släpps att alla rykten är sanna. ”Av säkerhetsskäl…” mumlar jag surt när jag går fram till teven. Nyheterna är på nästan alla kanaler förutom barnkanalen. Dom ska väl inte behöva sitta och lyssna på sådant. ”Denna planet verkar komma ifrån ett parallellt universum, har vi fått reda på utav den undersökning som NASA har gjort. Den kommer mot oss i en takt som vi inte kan förhindra. Den kommer förstöra atmosfären. Och allt syre kommer att försvinna, den är här om någon dag, om vi har tur en vecka.” Jag stängde snabbt av teven igen. En kallsvettig våg kommer igenom mig. Med tårar i ögonen tog jag snabbt upp mobilen och slår numret till Liam. ”Hej… Var är du? Hur mår du? Har du hört?” Liams röst var lågmäld och han pratade mycket snabbare än vanligt. Som om han var stressad. Jag försökte svara men det kommer inte fram ett ljud. Jag bryter ihop långsamt men säkert. ”Jag vill ha mer tid. Jag vill ha mer tid kvar, att göra det som jag alltid velat, att leva… med dig!” Jag börjar gråta. ”Malia… Vart är du? Kan vi inte mötas någonstans? Jag menar vem bryr sig nu om man inte betalar för en tågbiljett?” Jag halvt ler men gråten slutar inte. ”Okej. Varför inte? Men dina föräldrar och vänner då?” Frågar jag. ”Vad spelar det för roll? Dom skulle ändå inte bry sig. Dessutom ska jag låta dig vara ensam? Så vad sägs som Karlstad?”

Alla mina vänners familjer hade åkt så fort de fick höra nyheten, eller ja när det kommit som ett rykte. Ingen visste om det var sant då men de ville väll inte riskera något…  Det finns en myt om att dem hade ett ställe där alla kunde överleva. Eller alla och alla det sägs att bara några få hundra kunde komma dit. Det var fånigt och det skulle inte fungera. Jag hade inte haft någonstans att ta vägen. Jag hade bott hemma hos Sandra (min bästa vän) dem senaste månaderna. Men när ryktet kom så ville de lämna allt. Och jag kunde ju såklart inte följa med, det var för många i bilen och jag kunde ju vara hemma hos min morbror. Mitt ansiktsuttryck blev tomt bara jag tänkte på det. Jag förstod att det var att dom inte ville ha med mig. Dom hade knappt velat ha mig där alls. Men Sandra hade lyckats övertala dem med vart jag bott efter mina föräldrars död. Jag hade bott i ett litet övergivet rum som jag hade hittat under skolans trappor. Jag tyckte att det var ganska bekvämt. Men alla hade varit helt förskräckta när det kommit fram. Liam hade försökt övertala mig att jag skulle komma ner till honom. Men med en fem timmars lång tågresa utan biljett, så var det inte det lättaste. Jag hade precis lyckats försörja mig så jag fick mat. Och en tågbiljett hade jag absolut inte haft råd med.

Men nu när dom tänkte att jag skulle bo hos min morbror den sista tiden vågade jag inte säga emot. Eller ja säga vad som hänt honom. Jag hade inte sagt det till Sandra själv. Att han spårlöst försvunnit bara en vecka efter den där bilkraschen, den som dödade hela min familj. Och nu hade jag ingen kvar förutom Liam, som jag förut inte kunnat ta mig till. Så därför var jag hos Konrad, någon kompis som mamma hade haft.

Jag gick ner till rummet som jag sovit i medan jag varit här. Packade ner allt. Det var inte direkt mycket, så det behövdes bara min sneda sportväska som jag hade hittat övergiven på skolan för en vecka sedan. Jag tog fram ett papper och den fina pennan jag fått av mamma. Och började skriva: ”Konrad jag ska sticka! Jag ska ner till Karlstad, där ska jag möta Liam. Jag vill spendera den sista tiden med honom! Tack för allt. Kram Malia.” Vek ihop pappret och la det på köksbordet.

Jag hoppade av tåget, resan kändes mycket kortare än vad det var tack vare att jag somnat. Och kände två armar famna om mig bakifrån. Jag vände mig om och såg Liam stå där. Han är ungefär ett huvud längre än mig. Jag kollade på honom och börjar gråta. Han höll om mig och bara stod där. Han sa inget, jag sa inget. Tystnaden var hemsk.

Vi satt på hotellsängen. ”Tänk att allt började när jag gick i sjuan. Det var tre år sedan!” Sa jag och log. Liam kollade på mig, han log också. ”Jag kommer ihåg det. Jag sprang ju in i dig, under lunchen. Tänk att jag försökte planera det så det skulle blivit som att jag bara ”råkade” springa in i dig.” Han små skrattade. ”Gjorde du? Den delen har jag inte hört! Du verkade ju så lugnt, och cool. Det var så osäkert om du flörtade eller bara sa något. Och jag var såå nervös, den snyggaste och coolaste killen i skolan hade just startat ett samtal med mig. Som dessutom var ett år äldre än mig!” Liam hade varit en av dom populära sportkillarna i åttan då, själv var jag den nervösa nya tjejen i sjuan. Visst jag hade fått mycket uppmärksamhet så jag var väll ganska populär jag också. Men Liam hade brutit den stora grupperingen som var mellan sjuorna och åttorna. Innan pratade inga sjuor och åttor med varandra. Det var som förbjudet.

”Men jag då? Jag hade precis sprungit in i den nya snyggingen i sjuan, henne som alla dessutom pratade om. Det var så många som hade planerat att dom skulle bryta grupperingen bara därför. Men ingen vågade. Tur för mig, annars hade det ju inte varit jag som suttit här med dig!” Han lipade och jag började skratta. ”Är du säker på att jag inte hade tänkt springa in i dig annars!” Vi båda brast i skratt.

Han tog tag i min hand och drog med mig den till det stället där vi träffades. Det var ett vattendrag, en fin bro, några träd och en bänk. Han kysste mig. Jag log mot honom och satte mig ner. Han satte sig bredvid mig, lade armen om mig. ”Jag vet att det här är slutet, det känns fel. Du borde inte vara här med mig. Du borde vara hemma hos din familj. Dom förtjänar det bättre, dig bättre. Fast jag är ändå glad, att jag inte är här själv eller under den där trappan. Att det är våran sista stund. Och den är tillsammans. Tack för allt!” Jag ler när jag säger det och tår efter tår glider ner längst min kind. ”Jag hade inte velat spendera denna stund med någon annan! Jag älskar dig!” säger han med gråten i halsen. ”Jag älskar dig också!” Jag lutade mig mot hans axel och slöt mina ögon. Vi räknade ner tillsammans. ”Tre, två, ett…”

Liv E