”Vem är... han?”

”... Jag lever i en värld där en vass glasskärva inte kan skära ditt finger. Där en blommas kronblad kan skära sönder din fot när du går på den. I en värld där solsken och blå himmel är deprimerande, medans regn och blåst gör dig glad. Där allt som är gråt, vit och svart får dig att må bra och fri. Medan ljusa och glada färger får dig att krypa ihop i ett hörn av skräck.

Och när någon nära dig dör, så ler du.

Det är den värld som jag lever i. Jag tror jag är den enda i den här världen, för varje gång jag log mot en nyhet om en brand där ett stort antal personer blev inbrända så stirrade andra på mig och sa att jag var helt från vetet. Jag har aldrig mött någon som jag. Alla undviker mig av någon anledning och ingen vill förklara den för mig heller. Jag har försökt att fråga men ingen vill lyssna på mig, det känns lite ensamt ibland. Mina föräldrar kanske hade samma anledning för sjutton år sen. Jag hann inte fråga. Men det är nog inte så konstigt, jag var ju bara några veckor. Det är i alla fall vad personerna i de vita rockarna säger. Jag vet inte heller varför de kom. Varför de med de vita rockarna kom. De kom till det barnhem jag var på just då, det var troligen mitt nionde barnhem på elva år. De tog mig hit i alla fall, jag trivs här. Jag får mat tre gånger om dagen och varannan dag tar de mig till ett duschrum, där får jag stå och skölja av mig i högst femton minuter innan de tar mig tillbaka till min ”Glada låda” som jag kallar det. Min ”Glada låda” har vita väggar och är helt fyrkantig och i mitten av rummet står det en vit färgad stålsäng. Jag gillar verkligen att vara där inne. Allt med det rummet får mig att känna mig lugn. Det finns inget annat som jag skulle kunna önska mig, eller kanske bara en grej. En gång för sex år sen så kom det en dr. Cloud in till min ”Glada låda”. Det var under min första vecka här, då frågade dr. Cloud mig om jag visste vad det var för rum jag var i. Då svarade jag med ”Ja, det vet jag. Det är min glada låda.”

Jag minns fortfarande hans ansiktsuttryck han hade när jag sa det. Det var fyllt med något sorgset, överraskat och samtidigt skräckslaget. Jag kan fortfarande skratta åt alla de minnen jag har med dr. Cloud, men det ansiktsuttrycket är mitt bästa minne. Jag älskade att se det uttrycket i hans ansikte. Det gjorde mig så glad. Men efter att han hade kommit tre gånger så kom han aldrig tillbaka igen. I början hoppades jag på att han skulle komma tillbaka men jag har insett nu, att han inte kommer tillbaka.”  

 

”För mig låter det som att ni har haft en positiv uppfattning om ert liv här. Men har ni varit med om en händelse här som ni inte tyckte var lika trevlig?” 

 

”Ja, en grej. Det hände för fem år sen. Som vanligt tog de mig till duschrummet och som vanligt fick jag bara stå där i femton minuter. Men när vi skulle gå tillbaka till min ”Glada låda” tog personerna med de vita rockarna mig i motsatt riktning. De tog mig längre och längre bort från min ”Glada låda”. Jag blev förvirrad och försökte fråga varför de tog mig åt fel håll. Men som vanligt fick jag inget svar på mina frågor.

Efter några svänger i de obekanta korridorerna så stannade vi framför en dörr som såg exakt likadan ut som dörren in till min ”Glada låda”, men när de öppnade dörren, var det något helt annat där inne.

Det var samma storlek som min ”Glada låda” men istället för vita väggar var det ljus gröna väggar. Istället för min stålsäng så var det en stor rosa madrass, med en massa färgglada kuddar och filtar. Och överallt så låg det en massa färgglada nallebjörnar. Men det värsta av allt var alla blommor som låg överallt med alla sina farligt vassa kronblad.

Och när jag insåg då att de som tog mig dit ville att jag skulle gå in i det förskräckliga rummet fick jag panik och försökte dra mig bort från rummet. Men något hindrar mig, det kom en massa händer som tog tag i mig. Händerna lyfte upp mig i luften och slängde ner mig på den stora madrassen.

Jag kände hur det började bränna över hela min kroppen. Jag reste mig från madrassen och la min handflata mot ryggen. Jag kände något varmt och vått rinna mellan mina fingrar, jag tittade på den. Min hand var helt täckt med mitt varmt röda blod. Och så började mitt synfält dimmas tills allt blev svart.

Efter det så kommer jag inte ihåg så mycket bara att jag vakande upp på min stålsäng och att bilder kom tillbaka till mig ifrån den tid som jag var i det där hemska rummet. Blodet på min hand, hur den tog tag i en av nallarna, hur jag rev sönder den. Hur jag hoppade på alla blommor i rummet. Hur jag försökte göra sönder allt. Och hur jag sitter i ett hörn och blöder över hela kroppen, när personerna i vita rockar äntligen tog mig därifrån. Att jag skrek mot dem ”Jag blöder, jag blöder! Hjälp mig!” men de bara ignorerade mig och bar mig tillbaka till min ”Glada låda”.

 

De kanske viste att om jag kom tillbaka till min ”Glad låda” så skulle blodet försvinna. För när jag låg på min stålsäng så fanns det inte ett enda spår av blod på min kropp. Och jag hade inte duschat för att få bort det, vad jag minns i alla fall.

 

(skrattar) Du har ett roligt ansiktsuttryck! (mer skratt)” 

 

”Ja, ursäkta mig. Men oj titta på klockan den blev mycket snart är vår tid slut, (harklar sig) finns det något mer ni vill diskutera? Eftersom det var ni som bad om detta mötte.” 

 

”Ja. De gånger som personerna i de vita rockar tar mig från min ”Glada låda” till duschrummet så händer det ibland att de frågar mig saker som ”Vill du inte komma här ifrån?”, ”Tycker du verkligen om det stället?” eller ”Tycker du inte att maten smakar illa?”. Men jag svarar att allt är bra och att jag verkligen gillar att vara här. Och varje gång jag svarar så tittar de på mig som om jag vore galen och säger sedan inget mer. Jag tycker att de är ”galna” som inte tycker om rummen, maten och rutinerna. Och jag skulle vilja fråga om du kan säga till de med vita rockar att jag inte har något att klaga om? De kanske fattar vad jag menar om det kommer från någon annan än mig själv, för vad finns det att klaga på?” 

 

Tove Ö