De vita plankorna i taket
Jag ligger på rygg i sängen och blickar upp emot det vita
taket. Mina händer greppar det gråa påslakanet och jag känner tyget under mitt
huvud bli blött. Tysta tårar rullar ner för mina kinder och mitt hjärta dunkar
hårt i en stadig rytm inuti mitt bröst. Rytmen ökar och det dunkar allt hårdare
och hårdare. Det är som en trumma inuti mitt bröst och den som spelar spelar
allt vad den kan. Tårarna faller allt snabbare och det är svårt att urskilja de
vita plankorna i taket. Jag försöker vara så tyst som möjligt men snart kommer
jag inte kunna hålla det inne längre. Rytmen inuti mitt bröst måste sakta ner
men jag vet inte hur. Min andning är inte rytmisk längre och blir mer och mer
hackig. Det enda jag vill är att någon ska se mig, men jag vågar inte göra ett
ljud. Jag vill att någon ska se på mig att något är fel även fast jag försöker
att inte visa det. Jag antar att de inte känner mig så väl. För de tror nog att
jag är den där glada tjejen som jag försöker framstå som. Tjejen som skrattar
och skämtar och som inte har några problem alls. Men sanningen är att djupt där
inne så finns det demoner. Demoner som jag inte vill visa men som jag vill att
någon ska se att jag har. Den här demonen spelar just nu den rytmen som dunkar
så högt i mitt bröst. Jag tar bort blicken ifrån taket och trycker ner ansiktet
hårt i kudden. Min gråt blir högre och med att den blir högre blir rytmen i
mitt bröst mindre och mindre. Till slut är dom helt vanliga hjärtslag.
E G
E G
Kommentarer
Skicka en kommentar