Hjärtats rytm


Idag gäller det. Det är den stora dagen.
Vi ska äntligen göra det, vi som har övat så mycket.

Vi går till skolan, det är som en helt vanlig dag. Där är Claudia.
-          Hej, hur är läget? Du ser trött ut, sade jag.
-          Hej, hur visste du haha? Vädret suger, mitt hår är förstört och jag sov knappt något, svarar hon.
-          Du ser bra ut! Kolla mig då! sade jag.
-          Klaga inte! Ditt hår är så långt och fint! sade hon.
-          Sluta nu! Tur att det är lov imorgon…? sade jag frågandes.
-          Aa, verkligen. En paus behövs nu, svarade hon.
-          Vi ses, sade jag och gick in.

Vi svängde ner och gick till stället där vi skulle mötas. Blodet pumpas. Alla var redan där.
-          Hej Pelle! sade vi.
-          Nämen hej tjejer! Skönt att ni kunde komma! sade Pelle.
-          Aa, ska vi börja? sade jag.
-          Det tycker jag, svarade han och reste sig upp och gick bort till andra sidan rummet.

Repningen lät bra, så vi gick till den stora salen. Vi övade ännu mer och jag fick ut det bästa. Alla kollar. Snacka om press.

Äntligen. Nu var tiden inne. Vi skulle göra det. Vi stod där.
-          Det kommer gå bra! Ta det bara lugnt! sade Pelle.
Ingen av oss svarade på han.
-          Vi kan inte backa ut nu. Vi måste göra det. det finns ingen utväg. Tänk positivt. Du lär dig av det här, sade jag tyst till henne.
-          Jag vet, svarade hon.

Vi gjorde det. Då var vi klara med första passet.

-Dem här tjejerna såg jag igår och undrade; är dem släkt eller kusiner? Men jag fick reda på att dem var tvillingar!

Vi gjorde det igen. Vi klarade det! Vi gjorde det faktiskt. Det var fantastisk.
-          Så läskigt var det inte, skrattade hon.
-          Eller hur! Jag sade ju det från början! sade jag.

Vi gick ut därifrån. Då kom Vera.
-          Ni var så duktiga!
Sen kom kinesen...
-          Bra jobbat!
…Bella kom…
-          Jag är så stolt över er!
… och den andra Bella kom.
-          Ni är helt sjukt duktiga!

Jag minns att jag såg tjejerna skratta. Jag bryr mig inte. Jag gillar inte ens dem.

Vi hoppade in i bilen och åkte hem.
-          Ska du inte säga något? frågade jag.
-          Vad? frågade hon.
-          Inget… svarade jag.
Tårarna rann ner från kinden och droppade på mitt svarta, långa och krulliga hår. Min gråa tjocktröja blev mörkgrå. Jag lade huvudet mot fönstret och satte på radion. Thirteen av Big Star var på. Perfekt. Ännu mer känslor. Jag höjde så att man inte skulle höra mig gråta. Killen vi alltid kör förbi kollade på mig genom rutan. Jag såg att han blev förvånad att se mig ledsen. Allt blev så suddigt.
Jag sprang till sängen och lade mig och floden blev kraftig. Min mobil plingade till.
“Förlåt att jag inte kom, provet tog längre tid än förväntat. Jag blev godkänd. Tack för att du hjälpte mig. Utan dig skulle jag aldrig någonsin komma ut från det här fängelset. Tack, men förlåt”. Floden blev kraftigare och jag insåg precis att det finns goda hjärtan i den här elaka världen. Hur ska jag svara på han? Jag vill inte att han ska få reda på att jag har känslor för han.
“Okej. Nu måste jag säga allt. Jag älskar dig. Jag är kär i dig. Jag gillar dig verkligen. Jag har gjort det i nu tre år. Den dagen du kramade mig startade allt. De var då allt blev till. Jag känner mig så dum att jag gillar dig. Du är helt fel för mig. Av alla sex personer som vet att jag gillar dig tycker fyra av dem att du är fel för mig. Du skadar mig, psykiskt och fysiskt. Du lär mig fel saker. Jag orkar inte något mer. Förra veckan då vi hängde med dem andra kunde jag inte kontrollera mina tårar. Därför gick jag bakom stolarna. Två av dina vänner frågade om hur jag mådde. Dem fick inte reda på nått. Två av mina vänner frågade om hur jag mådde. Dem visste. När jag samlade mig modet att komma tillbaka så hade du försvunnit. Då kämpade jag med att hålla tårarna tillbaka. Men du bara försvann. Det var bara sju kvar. Vi behöver vara åtta för att det ska fungera. Du saknades. Du påpekade själv att jag gick in i väggen mer än elva gånger. Det var du. Jag kan inte kontrollera mig när jag är hos dig”.
-          Om jag skriver det här tror han att jag är sjuk i huvudet. Jag tar bort det. Sänd ligger precis under radera-knappen på den lilla knapptelefonen jag har. Undra vad som händer om jag klickar fel… tänkte jag.
Det plingade till, är du säker?
Då tryckte jag såklart ja.
Skickar…
-          Vänta va???? Vad händer nu???? Åh nej. Mitt liv är förstört. Hur avbryter jag? tänkte jag. Men det var försent. Det stod skickat :). Behåll lugnet. Jag måste se han. Så jag ringde.
-          Hej, vart är du? frågade jag.
-          Hej, jag är på väg hem, svarade han.
-          Okej, öppna inte dina sms, sade jag.
-          Varför? frågade han.
-          Jag råkade skicka en sak. Du får inte se det. Okej? sade jag.
-          Det där långa smset? frågade han.
-          Ehm… ja? svarade jag försiktigt.
-          Jag har redan läst lite av den. Men bara början. Jag prata med dig, sade han.
-          Okej, prata, sade jag.
-          Nej, jag måste se dig. Kan jag komma över? frågade han.
Jag fick panik.
-          Ehm, visst. Du vet väl vart jag bor? frågade jag.
-          Aa. Vi ses, sade han.
-          Okej, men lova att du inte fortsätter att läsa, sade jag.
-          Okej, jag lovar, svarade han.
Jag meddelade han.
“Säg till när du är utanför. Ingen får veta att du är här, ses!”.
Det plingade till i mobilen. Jag gick och öppnade dörren och tog tag i hans hand och förde honom till sovrummet.
-          Ge mig telefonen, sade jag. Så han gav den. Jag raderade meddelandet permanent och gav tillbak hans mobil.
-          Hur gick det då? frågade han.
-          Hur gick vad? frågade jag.
-          Uppträdandet… sade han fundersamt.
Jag fattade inte.
-          Sången, såklart, sade han.
-          Jaha, det gick väll bra. Jättemånga tyckte att det lät bra. När vi stod där på scenen stoppades världen. Det kändes som att jag fick rytm i blodet. Det var häftigt. Men jag önskar att du var där, men ditt prov gick bra! Vilket betyg fick du? frågade jag.
-          A, jag fick A, svarade han.
-          Jag är så stolt, du vet det? frågade jag med mitt leende upp för kinderna.
-          Aa, detsamma gäller för dig. Du skulle inte varit stolt om du inte lärde mig, sade han och kollade in i mina ögon.
-          Nej, det är inte sant. Vad som än skulle visas på betyget, skulle jag vara stolt över dig, sade jag.
-          Jag älskar dig, sade han.
Pulsen ökar. Han kom närmare, jag kom närmare och vi kysstes.
Hjärtats rytm spelar nu en vacker sång.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Digit! 2021 prisutdelning

Min vän Jorden måste jämt snurra utan någon pause.

Digit! 2021 rekord