Hjärtats rytm
Vi
ska äntligen göra det, vi som har övat så mycket.
Vi
går till skolan, det är som en helt vanlig dag. Där är Claudia.
-
Hej,
hur är läget? Du ser trött ut, sade jag.
-
Hej,
hur visste du haha? Vädret suger, mitt hår är förstört och jag sov knappt
något, svarar hon.
-
Du
ser bra ut! Kolla mig då! sade jag.
-
Klaga
inte! Ditt hår är så långt och fint! sade hon.
-
Sluta
nu! Tur att det är lov imorgon…? sade jag frågandes.
-
Aa,
verkligen. En paus behövs nu, svarade hon.
-
Vi
ses, sade jag och gick in.
Vi
svängde ner och gick till stället där vi skulle mötas. Blodet pumpas. Alla var
redan där.
-
Hej
Pelle! sade vi.
-
Nämen
hej tjejer! Skönt att ni kunde komma! sade Pelle.
-
Aa,
ska vi börja? sade jag.
-
Det
tycker jag, svarade han och reste sig upp och gick bort till andra sidan
rummet.
Repningen
lät bra, så vi gick till den stora salen. Vi övade ännu mer och jag fick ut det
bästa. Alla kollar. Snacka om press.
Äntligen.
Nu var tiden inne. Vi skulle göra det. Vi stod där.
-
Det
kommer gå bra! Ta det bara lugnt! sade Pelle.
Ingen
av oss svarade på han.
-
Vi
kan inte backa ut nu. Vi måste göra det. det finns ingen utväg. Tänk positivt.
Du lär dig av det här, sade jag tyst till henne.
-
Jag
vet, svarade hon.
Vi
gjorde det. Då var vi klara med första passet.
-Dem
här tjejerna såg jag igår och undrade; är dem släkt eller kusiner? Men jag fick
reda på att dem var tvillingar!
Vi
gjorde det igen. Vi klarade det! Vi gjorde det faktiskt. Det var fantastisk.
-
Så
läskigt var det inte, skrattade hon.
-
Eller
hur! Jag sade ju det från början! sade jag.
Vi
gick ut därifrån. Då kom Vera.
-
Ni
var så duktiga!
Sen
kom kinesen...
-
Bra
jobbat!
…Bella
kom…
-
Jag
är så stolt över er!
…
och den andra Bella kom.
-
Ni
är helt sjukt duktiga!
Jag
minns att jag såg tjejerna skratta. Jag bryr mig inte. Jag gillar inte ens dem.
Vi
hoppade in i bilen och åkte hem.
-
Ska
du inte säga något? frågade jag.
-
Vad?
frågade hon.
-
Inget…
svarade jag.
Tårarna
rann ner från kinden och droppade på mitt svarta, långa och krulliga hår. Min
gråa tjocktröja blev mörkgrå. Jag lade huvudet mot fönstret och satte på
radion. Thirteen av Big Star var på. Perfekt. Ännu mer känslor. Jag höjde så
att man inte skulle höra mig gråta. Killen vi alltid kör förbi kollade på mig
genom rutan. Jag såg att han blev förvånad att se mig ledsen. Allt blev så
suddigt.
Jag
sprang till sängen och lade mig och floden blev kraftig. Min mobil plingade
till.
“Förlåt att jag inte kom, provet tog
längre tid än förväntat. Jag blev godkänd. Tack för att du hjälpte mig. Utan
dig skulle jag aldrig någonsin komma ut från det här fängelset. Tack, men
förlåt”. Floden blev kraftigare och jag
insåg precis att det finns goda hjärtan i den här elaka världen. Hur ska jag
svara på han? Jag vill inte att han ska få reda på att jag har känslor för han.
“Okej. Nu måste jag säga allt. Jag
älskar dig. Jag är kär i dig. Jag gillar dig verkligen. Jag har gjort det i nu
tre år. Den dagen du kramade mig startade allt. De var då allt blev till. Jag
känner mig så dum att jag gillar dig. Du är helt fel för mig. Av alla sex
personer som vet att jag gillar dig tycker fyra av dem att du är fel för mig.
Du skadar mig, psykiskt och fysiskt. Du lär mig fel saker. Jag orkar inte något
mer. Förra veckan då vi hängde med dem andra kunde jag inte kontrollera mina
tårar. Därför gick jag bakom stolarna. Två av dina vänner frågade om hur jag
mådde. Dem fick inte reda på nått. Två av mina vänner frågade om hur jag mådde.
Dem visste. När jag samlade mig modet att komma tillbaka så hade du försvunnit.
Då kämpade jag med att hålla tårarna tillbaka. Men du bara försvann. Det var
bara sju kvar. Vi behöver vara åtta för att det ska fungera. Du saknades. Du påpekade
själv att jag gick in i väggen mer än elva gånger. Det var du. Jag kan inte
kontrollera mig när jag är hos dig”.
-
Om
jag skriver det här tror han att jag är sjuk i huvudet. Jag tar bort det. Sänd ligger precis under radera-knappen på den lilla knapptelefonen
jag har. Undra vad som händer om jag klickar fel… tänkte jag.
Det
plingade till, är du säker?
Då
tryckte jag såklart ja.
Skickar…
-
Vänta
va???? Vad händer nu???? Åh nej. Mitt liv är förstört. Hur avbryter jag? tänkte
jag. Men det var försent. Det stod skickat
:). Behåll lugnet. Jag måste se han. Så jag ringde.
-
Hej,
vart är du? frågade jag.
-
Hej,
jag är på väg hem, svarade han.
-
Okej,
öppna inte dina sms, sade jag.
-
Varför?
frågade han.
-
Jag
råkade skicka en sak. Du får inte se det. Okej? sade jag.
-
Det
där långa smset? frågade han.
-
Ehm…
ja? svarade jag försiktigt.
-
Jag
har redan läst lite av den. Men bara början. Jag prata med dig, sade han.
-
Okej,
prata, sade jag.
-
Nej,
jag måste se dig. Kan jag komma över? frågade han.
Jag fick panik.
-
Ehm,
visst. Du vet väl vart jag bor? frågade jag.
-
Aa.
Vi ses, sade han.
-
Okej,
men lova att du inte fortsätter att läsa, sade jag.
-
Okej,
jag lovar, svarade han.
Jag
meddelade han.
“Säg till när du är utanför. Ingen
får veta att du är här, ses!”.
Det
plingade till i mobilen. Jag gick och öppnade dörren och tog tag i hans hand
och förde honom till sovrummet.
-
Ge
mig telefonen, sade jag. Så han gav den. Jag raderade meddelandet permanent och
gav tillbak hans mobil.
-
Hur
gick det då? frågade han.
-
Hur
gick vad? frågade jag.
-
Uppträdandet…
sade han fundersamt.
Jag fattade inte.
-
Sången,
såklart, sade han.
-
Jaha,
det gick väll bra. Jättemånga tyckte att det lät bra. När vi stod där på scenen
stoppades världen. Det kändes som att jag fick rytm i blodet. Det var häftigt.
Men jag önskar att du var där, men ditt prov gick bra! Vilket betyg fick du?
frågade jag.
-
A,
jag fick A, svarade han.
-
Jag
är så stolt, du vet det? frågade jag med mitt leende upp för kinderna.
-
Aa,
detsamma gäller för dig. Du skulle inte varit stolt om du inte lärde mig, sade
han och kollade in i mina ögon.
-
Nej,
det är inte sant. Vad som än skulle visas på betyget, skulle jag vara stolt
över dig, sade jag.
-
Jag
älskar dig, sade han.
Pulsen
ökar. Han kom närmare, jag kom närmare och vi kysstes.
Hjärtats rytm spelar nu en vacker
sång.
Kommentarer
Skicka en kommentar