Jordens rytm

En kvinna springer genom skogen en kylig hösteftermiddag och andas in den ljuva doften av naturen. Fåglarna sjunger sina stillsamma sånger och löven dansar sakta till den stilla septembervinden. Hon har äntligen hittat hem, och skogen välkomnade henne som en gammal vän.

Vinden drar genom trädkronorna och för med sig ett lågt rasslande som för den lyhörde blir till viskningar och berättelser. För berätta, det kan träden bättre än någon annan. Sätter man örat till på rätt dag får man kanske, kanske, turen att få lyssna till en av skogens många historier.

Idag är en sådan dag. Viskningar letar sig fram genom löven och slingrar sig runt henne likt snaror av ord, burna av vindens starka armar. Men de kväver henne inte; de skulle aldrig göra någon förnär. Det enda de vill är att göra sig hörda. Lyssna.

Hon fortsätter springa, snabbare och snabbare. Fötterna dundrar mot stigen och lämnar knappt synbara fotspår efter sig som trots kommande vindar och skurar skulle komma att vara kvar mycket länge. Men detta vet inte kvinnan; allt som finns i hennes tankar i detta ögonblick är att hon måste fortsätta springa, måste komma fram, hur ansträngande det än blir. Hennes andhämtning har redan blivit tyngre och benen värker. Det blir allt svårare att få luft, och ögonblicket kommer; ögonblicket då det skulle vara så skönt att ge upp, att sluta springa och bara lägga sig ned i mossan och andas samtidigt som molnen drar förbi över himlen. Men också ögonblicket då det är så otroligt viktigt att fortsätta trots att man inte får luft, trots den stickande smärtan i sidan och de skälvande benen, och trots att det finns inget som man hellre önskar än att få lite vila.

Kvinnan överväger knappt ens att fortsätta. Hon har redan sprungit långt och benen känns som om de skulle ramla av. Varför skulle hon fortsätta? Någon annan kan lika gärna göra det, eller så kan hon springa igen imorgon. Eller nästa vecka eller om en månad eller…

Träden lyssnar förskräckt på kvinnans tankar och bestämmer sig för att hjälpa till. Bedjande andas skogen med henne; varje flämtande andetag tar de tillsammans, och dess bistående ger henne kraften hon behöver för att fortsätta. Hon ökar på stegen tills de omgivande träden endast blir till flyktiga, suddiga bilder och hennes hjärta slår i takt med jordens hjärta där hon flyger fram över stenar och rötter. Den förut så dominerande känslan av uppgivenhet är som bortblåst och benen känns lätta som fjädrar, men hjärtats allt hårdare slag avslöjar att bristningsgränsen är nära. Kvinnan kisar framåt och försöker få sig en skymt av vägens slut och andas lättat ut när hon en bit längre fram förnimmer solstrålar som letar sig fram genom molnen; det är dit hon ska.

Med hjälp av sina sista andetag och trädens ord fullföljer hon sin resa. Hon uppbådar den kraft som behövs för att kliva över de sista rötterna, undvika de sista stenarna och ta det sista steget ut på den lilla gläntan och samtidigt som hon tar klivet ut i gräset blir allting bara…

...stilla.

Solen kikar skyggt fram bakom molnen och ler mot henne där hon står i det höga gräset på ängen, för även om hon till synes står där ensam var hon aldrig det. Inte på riktigt. Allt levande runtomkring har alltid varit med henne, det vet de båda om.

Kvinnan badar i solstrålarna medan hon sakta låter andhämtningen återgå till det normala. Hon vet vad som kommer att ske - men hon har en sak kvar att uträtta. Sakta vänder hon sig om mot skogen hon nyss lämnade och ser på den med vördnad. Ordet behöver inte ens lämna hennes läppar. Skogen förstår ändå.

Tack.

Träden sänker sina mäktiga grenar - bugar - till svar. De skulle vara henne evigt tacksamma för allt hon har gjort, för att hon förstod. För att hon lyssnade. Och kanske viktigast av allt: för att hon fortsatte.

Kvinnan vänder sig bort från skogen igen och blundar mot solen. Hon låter dess varma strålar smeka hennes kind en sista gång innan hon tar ett djupt andetag och sänker blicken mot marken. Sedan låter hon fåglarnas sång vagga henne till sömns där hon sjunker ned i det höga gräset.

Som för att uttrycka sin sorg börjar tunga regndroppar att falla från skyn. Förtvivlat försöker de klamra sig fast vid trädens grenar men gravitationskraften är starkare, större, och de glider nedför stammen mot en säker död. Med sig tar de - om än ofrivilligt - stora klickar av färg som rinner ned på marken och bildar små, små bäckar. Himlens tårar tvättar bort skogen från dess kanvas och lämnar ett grått ingenting bakom sig förutom kvinnans fotavtryck i den nu leriga jorden. Dessa kommer att kvarstå mycket länge, långt efter att nästa konstverk har målats upp, och ständigt påminna om hennes resa. Och kanske, kanske kommer nästa person som ser dem i en ny värld, med nya träd, förstå deras innebörd. Förstå kraften bakom dem och ha förmågan att läsa berättelsen som för alltid kommer att vara skriven av rötterna i marken.

För berätta, det kan träden bättre än någon annan.

A A