Månaden

Första veckan

“Herregud, Azouf! Vakna nu då!”

När mina lata ögonlock släpper in ljuset ser jag en halvt underhållen Emre spärra ögonen i mig.

 “Godmorgon, sorry om jag störde, det är bara genomgång” flinar han flickaktigt och fokuserar återigen på matematiken. 

Framme vid tavlan repeterar Andreas pq-formeln för de som glömt den. Han gestikulerar viftande med pennan som om att ​det här, ​det är det mest användbara vi kommer få höra i livet. 

“Har jag missat mycket?” 

Emre ser snett på mig som för att visa att mitt uppenbara försök att låta intresserad misslyckats. 

“Man skulle kunna tro att du hängt med en tjej hela natten, du är ju helt slut” 

Jag lyfter på axlarna till svars. När är rätt tillfälle för att säga att man haft den märkligaste av nätter? Jo, by the way Emre, jag var så uppe i varv inatt att jag inte kunde sova. När jag lade mig ner förvandlades rummet till en bastu och jag svettades ut ungefär lika mycket salt som du har i ditt köksskåp. 

Mamma hade först trott att det var feber - visserligen lite för tidigt för det i september månad - men vi tog tempen ändå. 36,8 grader. Mamma hade sett ner på siffran som om en ny gissning trätt fram i tankarna, men en alldeles för osannolik sådan för att yttras högt. Istället strök hon mig genom de långa hårslingorna uppe på huvudet. 

“Försök gå och sova, öppna ett fönster så kanske det känns bättre”

Förkänslan tycktes bara fortplanta sig. Hon hade givit ett leende med upptagna ögon. 

Andra veckan

“Men bara några millimeter, på riktigt” säger jag oroligt. “Max en centimeter” ​Jag vill inte se ut som en kinesisk nakenhund.

I nacken känner jag mammas himlande ögon.

“Ja, ja. Jag lovar. Så länge du slutar se ut som en ICA-Basic-version av Russel

Brand”

Den nervösa ovissheten av hur det här ska gå gör mig sällskap i bröstet när jag ser ut genom köksfönstret. Med saxen i ena handen och en hårlock i den andra börjar mamma klippa. Saxens ljud påminner om en orms viskningar med tungan. 

Jag drar högra handen genom baksidan på huvudet. ​Det där är inte en centimeter, det går inte ens att ta tag i håret! ​Det känns som om jag berövats en väsentlig del av min identitet. Jag är naken utan den långa manen. 

“Mamma, vad har du gjort!? Jag sade ju att du inte skulle ta så mycket!”

Mamma ser oförstående på mig, med ett lugn i blicken som bara förvärrar min redan märkbara ilska.

“Det kanske var lite för mycket, förlåt. Jag trodde inte att du skulle bli så arg” 

Om mitt temperament var en lugn låga har mamma precis hällt bensin över den och skapat en majbrasa. Irritationen är en röst som säger åt mig att ta till handling.

Tankarna omvandlas till en ilande elektricitet som känns ända ut i fingertopparna. Händerna verkar inte veta vad de ska göra med överflödet av energin. I nästa ögonblick är det som att själen gör sig fri från kroppen, stiger ur den och fortsätter att betrakta händelseförloppet utifrån. Jag urskiljer bara fragment av en scen där en gestalt kastar en trästol på köksgolvet. Han skriker något om hur mamma är en idiot, går med bestämda steg ut i hallen där han tar på sig joggingskor, och slamrar hårt i dörren när han lämnar villan.

Tredje veckan

Gruset knastrar under mina fötter. Skogen finner jag förtroendeingivande. Jag låter lungorna fyllas av den friska luften. ​Konstigt.​ Undertonerna av barr, mossa och björklöv har ersatts av en distinkt unken stank. Några ytterligare andetag gör att jag uppfattar var den kommer ifrån. ​Det är till vänster​. Mellan träd och mossor som omringar grusvägen ligger det något undangömt. Några meter in, bakom en gran, under jord och löv hittar jag till slut en död mus. Jackpott.

“Hörde du vid bordet, när han berättade om musen?”

“Ja, jag visade också sådana tecken”

Jag hoppar till och ser mig om, men jag är ensam i rummet. Klockan är långt efter mamma och pappa sagt godnatt.

“Först den höga tempen, sedan impulsiva raseriutbrott och nu luktsinnet! Vi måste säga något”

“Vad ska du säga? Han kommer inte tro dig, du får en biljett till mentalsjukhuset istället”

Det är ju mamma och pappa. ​Lite irriterande ändå - man väljer ett rum i huset med distans från sina föräldrars för att försäkra sig om att “the funny business” inte ska höras. Jag sätter mig upp i sängen och spetsar öronen i alla fall. 

“Jag förstår att dina mammakänslor kickar in, men han måste förstå det själv”

“Han går igenom allt själv, vi bara tittar på”

“Azouf kommer till oss när det skett. Men du, nu sover vi, det är sent”

Vad menar de? Vad är det som ska “ske”? ​Rösterna var viskningar, men de var lika tydliga som om mamma och pappa sagt orden i mikrofoner.  Detta kanske borde alarmera mig, men jag kan inte undgå tanken att jag hallucinerar; ​det vore ingen överraskning.

Fjärde veckan

Det värker i bicepsmuskeln när jag  sträcker mig diagonalt mot säkerhetsbältet.

Magmusklerna svarar i rörelsen för att spänna fast det, nästan som det vore en tävling i vilken muskel som lider mest. Tävlingen pågår i hela kroppen, men ter sig snarare som en uppvärmning till något allvarligare. 

“Herregud!” ropar mamma och bromsar tvärt bilen.

Sekunden senare känner jag ett gupp av något under hjulen. Mamma parkerar vid sidan av den tomma gatan, öppnar dörren och springer ut. 

På vägen ligger en livlös hare.

“Vad har jag gjort? Jag borde sett mig för!”

En nyfikenhet för att undersöka det döda djuret närmare kryper upp i huvudet.

Med svårighet anstränger jag mig för att avvisa den

“De är svåra att se mamma, var inte ledsen” försöker jag med blicken fäst på haren.

“Vad gör vi nu? Ska vi hjälpas åt att bära den till vägkanten?” frågar mamma stressat. 

“Nej, jag kan begrava den i Markaskogen. Har vi någon plastpåse eller filt i bilen?”

Blod på pälsen har torkat när jag öppnar påsen. Hålet i marken är redan nedgrävt. Jag irrade runt ett bra tag innan jag hittade en avskild plats utan publik. Jag lyfter haren mot näsan. Den luktar… gott. ​Vad äcklig jag är, sluta! ​I ett blött sår petar jag med fingret. Blodet som fastnar slickar jag upp. ​Den smakar gott.

“Azouf? Vart ska du?”

Shit, de är vakna. ​Mamma står vid badrumsdörren. 

“Jag kan inte sova, så jag tänkte gå och springa” svarar jag trevande.

Pappa kommer ut från badrummet. Han lägger lugnt handen på mammas axel.

“Det är okej, Azouf. Vi väntar här när du är tillbaka, så kan vi prata” säger han med en ovanligt allvarlig blick. 

“Va? Alltså, vad menar du ens?”

Jag väntar inte på svar, utan går bara ut.  

Mitt i löpningen känner jag smaken av blod. Jag för handen mot munnen och upptäcker att jag bitit mig själv, med tänder som ​vuxit​. Innan jag hinner reagera tredubblas fötternas storlek så att skorna slits sönder. När jag ser ner på händerna har naglarna vuxit fem centimeter, gula och tjocka. Jag känner på ansiktet och den lena huden har ersatts av sträva hårstrån överallt. På marken finner  jag mina kläder i trasor. Benen är en korsning mellan hundens och människans. I panik skriker jag rakt ut. Det enda som kommer ut är ett högt ylande. Det tar några sekunder innan jag till slut förstår. När jag ser upp mot himlen ler fullmånen åt mig. 

V K