RYTM

Varför passar jag inte in

Varför vet jag aldrig vad jag ska göra

Varför vet jag aldrig vad jag ska säga

Varför blir det alltid fel när jag försöker

Hur vet alla andra vad de ska göra

Det är som om de följer en rytm

En rytm som bestämmer vad de ska säga och göra

Varför hör jag inte rytmen

Varför gör jag alltid fel

Det känns som om alla följer en rytm

Och jag har tappat takten

Algot sitter med huvudet lutat mot bussens fönster och hans utandning bildar imma på glaset. Regnet öser ner över människorna utanför, som snabbt skyndar mot närmaste tak. Det är tidig måndag och Algot börjar snart skolan. Buss nummer tre är nästan framme. Det vet Algot för han har åkt med den här bussen varje skoldag i tre långa år. Han går i sjuan på Björkskolan.

Bussen är framme. Algot får genast en känsla av att strupen knyter ihop sig. Han tar ett djupt andetag. Den kvävande känslan försvinner men det gör inte klumpen i magen. Ska han sitta kvar på bussen och vägra gå av, aldrig mer gå till skolan? Skulle någon ens bry sig? Mamma skulle det inte. Hon bryr sig egentligen inte så mycket om någonting alls. Pappa skulle bry sig, tänker Algot. Men pappa kan ändå inte hjälpa honom, för han sover och kommer aldrig att vakna igen. Utan att tänka har Algot klivit av bussen och benen styr sig själva på den hårda asfaltsvägen.

Algot kliver in i kapprummet och hänger den blöta jackan på en krok. Det hugger till i magen när han ser vem som kommer emot honom. Samuel närmar sig med säkra steg och bakom honom går hans tre trognaste kumpaner. Algot tittar på Samuels illvilliga ögon, på hans blonda hår som alltid är perfekt. Till skillnad från hans eget som är kolsvart och rufsigt. Samuel kommer allt närmre men Algot står bara kvar, han har lärt sig att det inte blir bättre om han springer. Istället tar han ett djupt andetag och förbereder sig på attacken. Samuel tar tag i Algots hår och rycker till. Han känner en våg av smärta, men står tyst kvar och håller det inombords. Det har han också lärt sig.

-Oj förlåt mig! ropar Samuel med rösten drypande av ironi. Jag trodde det var ett kråkbo som någon släpat in.

I samma sekund som Samuel har uttalat orden brister alla som står i närheten ut i ett identiskt, elakt gapskratt riktat mot Algot. De börjar exakt samtidigt med skrattet och slutar också exakt samtidigt. Hur kan de veta när de ska börja och sluta? tänker Algot. Det är som att de är en orkester som följer en rytm, en rytm som dirigenten bestämmer. Samuel är dirigenten och Algot kan inte hålla takten. Men han håller inne tårarna som bränner bakom ögonen och går iväg mot klassrummet.

Svenskaläraren Irma är den enda läraren Algot tycker om. Hon börjar lektionen genom att få tyst på alla som småpratar, men Irma behöver inte tysta Algot för han har ändå ingen att småprata med. Efter lektionen skyndar han sig ut från klassrummet för att inte ­­­hamna i Samuels skottlinje igen. Men han skyndar sig lite för mycket. Han sparkar till tröskeln och ramlar handlöst ner på golvet. När han precis ska resa sig upp ser han till sin förskräckelse ett par dyra Adidasskor han känner igen:

-Nämen Algot! triumferar Samuel. Jag ser att du har hittat platsen du hör hemma på… Alla väntar spänt på fortsättningen.

-Golvet, bland damm och andras fötter. Det är där du hör hemma, ditt vidriga missfoster. Samuel ger Algot en hård spark som träffar honom i sidan. Han känner sig som en slav, liggandes vid sin härskares fötter. Ihopkrupen, chanslös, svag med bultande smärtor.

-Vad försiggår här? Irma kommer inklampande i scenen med en upprörd min. Vad tror ni att ni håller på med? Hon schasar bort Samuel och hans vänner en bit så att hon kommer fram till Algot.

-Algot, hur gick det? säger hon mjukt.

Men Algot sjunger inte den visan. Han känner ett hat som han aldrig känt maken till förut. Han är trött på det här, han tänker inte längre bli hunsad med. Överdrivet mödosamt reser han sig och tar några stapplande steg. Låtsas snubbla fram emot Samuel, men istället för att gå förbi slutar han med sitt skådespel. Han knyter näven och ger Samuel ett rungande slag mot hakan, tar sin väska och sätter av i full fart mot utgången. Han hör rösterna bakom sig, men skiter i dem. Han hör sina skor dunsa rytmiskt mot golvet. Han vill bort härifrån.

-De får hålla sin rytm, sin takt, tänker Algot förtvivlat. Den passar inte min. Utan att han tänker på det börjar tårarna som länge bränt under ögonlocken att bryta fram.

När han kommer hem är mamma redan hemma.

-Hur var det i skolan idag Algot? frågar mamma.

-Ganska dåligt faktiskt, svarar han kyligt.

En ny våg av ursinne sveper över honom. Hans egen mamma märker inte att han gått hem efter första lektionen. Klockan är inte ens elva men mamma tror att han har slutat, som om klockan redan var tre.

-Så kul, säger mamma frånvarande och Algot blir ännu argare. Sen känner han en annan känsla. Sorg. Mamma har inte varit sig själv sen pappa dog. Hon har varit ledsen och frånvarande. Så Algot bär allting inom sig och det är svårt. Det är en tung börda för en trettonårings axlar. Han skulle behöva någon att prata med, men ingen lyssnar. Och pappa, som brukade göra det, är död.

---

Dagen efter jullovet. Algots huvud ligger tungt lutad mot bussens glas. Han ser hur människorna skyndar förbi. Böjer ner huvudena för att undkomma den bitande kalla vinden. Men inte Algot. Han sitter tryggt inne i bussens värme. Allt är som vanligt, men ändå inte. För han sitter inte på buss nummer tre mot Björkskolan. Han sitter på en okänd buss på väg mot ett annat liv, ett okänt liv. Han har flyttat. Bussen saktar in. En sval kvinnoröst hörs ur högtalarna:

-Talldungens skola.

Algots mage hugger till, men inte på något dåligt sätt. Han reser sig upp och lämnar bussen. Skolbyggnaden verkar torna upp sig framför honom. Den ser ut att le ondskefullt. Han huttrar till, drar upp kragen till öronen och fortsätter rytmiskt gå mot den. Hjärtat verkar slå hårdare för varje steg han tar. Men det slår inte som vanligt. När Algot gick mot Björkskolan brukade hjärtat slå snabbt och skrämt. Nu slår hjärtat snabbt men även lite hoppfullt. Det hoppas, kanske kan det bli bättre här. Men Algot vet bättre, han hade inga vänner på förra skolan. Han fick höra att ingen vill vara med honom. Varför skulle det vara annorlunda nu? Han stannar utanför porten, tvekar en sekund och drar upp dörren. En pust av varm luft slår emot honom.

Algot märker direkt att det är annorlunda stämning här. Han ser hur folk pratar och skrattar, tar hand om varandra. Han väcks ur sina funderingar av en pigg röst.

-Hej där. Han rycker till och vänder sig snabbt om. Bakom honom står en tjej med en massa flätor.

-Sorry att jag skrämde dig, säger tjejen med flätorna. Jag heter Anna. Hon räcker fram en smal hand.

-Hmm… Algot, stammar han fåraktigt.

-Du är ny va? frågar Anna. Kom så visar jag dig runt!

På hemvägen är Algot fylld av en varm känsla. De har precis rätt takt, har han tänkt många gånger den dagen. Deras takt passar min rytm. Jag följer min rytm, och det ska jag alltid göra. Följa min rytm.

J M