Rytmen
Rytmen
Utsvulten, frusen, liten och ensam…
Jag vill leva!
Han fann mig, han hörde mitt inre
skrik, han fann min rytm…
”Pojk, om du
vill komma under min vinge och bli min lärling ska du veta att musik är rytm
och rytm finns överallt.”
Will Oates
ett geni i musikens värld, en dirigent. Han vet den exakta takten, rytmen som
behövs för att verkligen leda in musiken i våra hjärtan. Men det finns en mörk
sida till honom… han ser bara levande ut på scen. När han lämnar scenen ser han
ut som en bruten man, som inte har något annat att leva för. Han är stadens
stora fråga, men också stadens stora ämne att skvallra om.
Efter Mr. Oates
åter stora succé konsert följer jag med honom ut. Vi möts av en tjock dimma som
har lagt sig över London och gör att gatorna ser tomma ut. En stark vind slår
till oss och gör att löven prasslar runt på vägarna och kråkorna kraxar runt. Jag sneglar då och då mott min mästare, han
ser bitter ut som vanligt. Hans ögon är avlägsna som om hans själ inte längre
är i hans kropp. Det ger mig rysningar. Jag huttrar till och jag kan se min
andedräkt när jag öppnar munnen för att tala, jag får ur mig orden med en
skakig röst.
”Mr. Oates? Jag vet att jag varit
under din vinge i en vecka, men jag vill veta vad som gör dig så avlägsen, så
borta.” Han blinkar till och hans ögon ser åter levande ut som om han vaknat
upp från en trans, sedan tar han sin tid att tittar ner på mig ett tag som om
han tänker efter ett svar. ”Nyfikenheten dödade katten, pojk.” men han lämnar
inte mig med dessa tomma ord förens han rufsat till mitt hår. Jag ler djupt för mig själv, jag var en
föräldralös byracka som folk brukade kalla mig, jag stal och jag kände ingen
skam för det, jag behövde leva. Och nu har jag något som jag tror skulle likna
en far. Känner han detsamma för mig? Jag
tar min tid för att få upp min styrka och ställa frågan. Men hans respons är
allt annat än jag väntat mig. Jag rycker till när jag hör honom tala med sådan
vrede sådant hat, ilska inbunden i en bitterhet och lidande. Vi stannar upp på
vägen.
”Du som en son?” Han lät illa till
mods som om själva tanken torterade honom. Men efter en stund av tystnad är det
som om han talar omedvetet och är sådär avlägsen igen. ”Det var som en gammal saga, en ur åldrad gammal berättelse… ett minne.” han lät så bitter så torterad. Men
åter får han sin vrede och skriker med ett mullrande dån som får mig att vilja
gömma mig.
”Jag skulle
aldrig ha låtit henne, aldrig! Det var hennes fel! Hon borde aldrig ha låtit
sig giftas med den där giftige Thomson! Han tog henne den jäveln, min kärlek!
Han behövde bara hålla sin ömkliga status! Du! Du är hennes och den där giftige
ormens avkomma!” Han spotta orden som om de var giftiga. Men även i den här
galenskapa stunden kunde jag inte låta bli att tänka på rytmen av mitt hjärta
som slår och dunkar och den rytmen Mr. Oates håller då han talar. Det är liksom
en dånande melodisk rytm som är så oförutsägbar.
Men så
ändras rytmen, han tystnar bort och låter bruten men ändå så säker när han
talar. Han tar upp handen över hjärtat och hans knän liksom viker ihop sig så
han blir tvungen att sitta hukandes. ”Jag tog tillbaks den, hennes hjärta är
mitt… och jag håller henne vid liv varje gång jag hör det bulta i mitt bröst…” det
var som en tyst viskning en sorgsen och bruten man.
Han stirrar
så där avlägset igen som om han inte ser mig, men han fortsätter tala i en
viskning. ”Jag känner henne vid liv uppe på scen, hjärtat bultar i takt med
rytmen, jag känner den vid vrede! Vid musik! Vid… liv.” Han stannar upp som om
han plötsligt tappat all omfattning, som om han inte vet vart han är. Men han
stirrar mot mig och ser mig nu ”Du skulle varit min och hennes son… men det är
du inte. Jag kan se henne uppe på scen hon ville att jag skulle finna dig och
ta hand om dig. Men jag förstår inte, under alla dessa år har du inte varit
mycket förutom en liten gosse utan syfte, utan något liv. Varför har du försökt
hålla dig levande?”
Det är nu jag
inser att han verkligen är galen han har tappat all omfattning om världen och
försöker bara hålla sin lögn om att hans älskare fortfarande lever eftersom han
tagit hennes hjärta… men det är ändå som om frågan är mer ställd till honom,
som om han ser igenom sin egen lögn.
”Jag lever
och har försökt leva på grund av att rytmen låter mig, hör du inte? Jag är en
del av musiken, en del av rytmen som finns överallt.”
//NN
Kommentarer
Skicka en kommentar