Slutna cirklar

Sedan ett år tillbaka ser varje dag i Rims liv likadan ut. Hon vaknar av väckarklockan 07.00, spenderar dagen med att jobba och tillbringar kvällen framför TV:n eller i sängen med en bok. Nästa dag börjar det om – som om meningen med hennes liv är att följa denna enkla rutin. 

Tills en dag, då allt förändras.

Chefens bekymrade röst letar sig in i Rims arbetsrum och får henne att titta upp från sitt arbete. Det är sent på fredag eftermiddag, men som vanligt är både Rim och hennes nya chef kvar på kontoret. Idag är även chefens dotter Lydia där, då hennes dagis är tillfälligt stängt.

- Jag får lösa det på annat sätt. Hejdå.

Chefen lägger på luren och Rim går fram till henne.

- Får man fråga vad som står på?

- Barnvakten som skulle ha hand om Lydia över helgen har blivit sjuk, säger chefen med en suck och kastar en blick på flickan som sitter en bit bort och ritar. Som du vet ska jag på konferens och även om jag ville skulle jag inte kunna ta henne med mig. Hennes pappa är bortrest, vilket inte är så konstigt med tanke på att det är min barnvecka, så jag vet inte vad jag ska göra.

- Jag kan ta hand om henne, säger Rim, för trots att hon aldrig har haft bra hand om barn är det något med flickan som tilltalar henne.

- Det vore underbart! Jag hör av mig när jag kommer hem, säger chefen och klapprar iväg från kontoret. Kvar står Rim, som inte alls vet hur hon ska börja prata med Lydia. Hon tar ett steg i barnets riktning, men ändrar sig och går istället tillbaka till sitt arbetsrum. Det är nästan pinsamt opersonligt – med undantag från ett inramat fotografi som står på skrivbordet ser rummet ut att höra hemma i en reklamkatalog för kontorsmöbler. Fotografiet visar Rim och hennes före detta pojkvän, Alexander, som står med ryggen mot kameran och ser på solnedgången vid den strand där de tillbringade sin första och enda sommar tillsammans. De gjorde slut för att “de inte hade tid för varandra” – Alexander hävdade bland annat att han behövde spendera mer tid med sin dotter, som Rim aldrig fick träffa på grund av barnets mamma – och trots att det har gått ett år sedan dess kan Rim inte förmå sig att ta bort fotografiet. Det går inte en dag utan att hon saknar honom.

- Vad ska vi hitta på? Lydia kommer instudsande i rummet med en energi som Rim nästan tycker sig känna igen och fyller det med ett barns glada, bekymmerslösa röst. Vänta, jag vet! Vi kan gå på upptäcktsfärd i skogen!

- Nej, det kan vi inte. Du kan sitta där medan jag jobbar klart, säger Rim och pekar på en stol i rummets ena hörn. Först ser det ut som att Lydia tänker protestera, men sedan går hon och sätter sig. Stolen ger ifrån sig ett lågt knak av hennes tyngd.

- Du är tråkig, muttrar Lydia. Oväntat nog får det Rim att börja skratta – istället för att ta illa upp tycker hon att Lydias ärlighet är uppfriskande och till och med rolig. På ett sätt som är så typiskt för ett barn glömmer Lydia bort att vara sur och faller in i skrattet. Hennes glada ansiktsuttryck ger Rim en känsla av déjà-vu. Var har hon sett det där leendet förut?

- Vad säger du, ska vi gå hem till mig och…, börjar Rim när skrattet har lagt sig, men avbryts av ringsignalen från sin mobil. Hon halar upp den ur fickan och möts av chefens namn på skärmen.

- Hej Rim, jag har goda nyheter. Lydias pappa har kommit hem tidigare än planerat och kan därför ta hand om henne resten av helgen. Kan ni möta honom vid ingången till kontoret?

- Självklart, svarar Rim, trots att hon känner tvärtom. Det var länge sedan hon kände sig så glad som hon gör nu, i Lydias sällskap, och hon vill med ens inte släppa barnet ifrån sig – vill inte tvingas återgå till den gråhet som är hennes vardag. Men vad har hon för val? Med en stor klump i halsen trycker Rim bort samtalet.

- Pappa, pappa! ropar Lydia och vinkar åt en man som står utanför kontorsbyggnaden med ryggen vänd mot dem. Han vänder sig om och

tiden stannar

världen omkring försvinner

pusselbitar faller på plats.

Framför Rim står Alexander.

Hans blick fastnar i hennes och i hans ögon ser Rim den saknad hon levt med sedan de gick skilda vägar. Plötsligt är hon i hans famn, utan att veta hur hon kom dit. Han håller om henne hårt och den välbekanta formen av hans kropp och doften som bara tillhör honom frammanar hundratals lyckliga minnesbilder för Rims inre syn. Tårar av saknad börjar falla nedför hennes kinder.

- Nämen, är det du som var pappas flickvän, hon som jag aldrig fick träffa? hörs Lydias röst bakom dem. Nu när Rim vet att Lydia är Alexanders dotter är likheterna mellan dem kristallklara.

- Nej, det är hon som är pappas flickvän, säger Alexander med en blick på Rim som får henne att känna sig som den enda personen i världen, och hädanefter kommer du få träffa henne varje dag varannan vecka.

Rim nickar instämmande, stum av lyckan som blommar upp inom henne av Alexanders ord. Från och med nu, när det äntligen är Alexander och jag igen, kommer en dag aldrig mer vara den andra lik, tänker Rim. En våg av lugn sköljer över henne när hon inser det och med en fridfull suck lutar hon sitt huvud mot Alexanders bröst. Bultandet från hans stadiga hjärtslag letar sig in i hennes öra. Slutade det ljudet någonsin vara meningen med hennes liv?

M H