Tro mig att överleva är inte en synd


Tro mig att överleva är inte en synd.
Du behöver inte krona för att vara en king.
Där solen skiner stannar regnet.
Tro mig att överleva är inte en synd.

A A


Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Den lilla stugan

Truppen var på patrull genom den östra delen av regionen. Det var skymning och hösten hade börjat smyga sig på de franska fälten ännu en gång. Endast männens fotsteg hördes där de gick i marschgång. Ingen sa någonting, ingen ville förstöra det lugn som fanns bland dem. När som helst kunde lugnet försvinna och övergå till den rädsla de alla hade känt. Gruppen stannade och hukade sig snabbt ner i dungen. Befälhavaren gav anvisningar om att en enslig stuga stod 200 meter bort. Uppdraget var att undersöka stugan. Av de tolv unga soldaterna beordrades Edward och Franz att kontrollera att inga rymlingar hade sitt gömställe där. Franz, som var äldst, gick först. Han blev rekryterad redan när kriget startade. Edward, som var tre år yngre, hade endast varit på fältet i några veckor. De båda bar varsitt gevär, redo att användas. För Edward kändes vägen till stugan som en evighet. Han hade aldrig blivit tilldelad ett uppdrag som detta. Uppriktigt sagt hoppades han att stugan skulle vara så öde...
Fortsätt läsa

Ett annat öde

  Jag vet inte hur jag hamnade här eller var jag var. Det var en fantasivärld, en värld som aldrig kunde ha existerat   i mitt liv. Den var färgad på ena sidan och grå på den andra. Det fanns två helt olika världar på samma ställe, jag bara stod där och tittade ner. Båda sidorna krockade, men blandades inte.     Vänta lite! Jag hade min bok i handen , men den fanns inte där längre. Jag vågade inte röra mig, det fanns inget liv i någon av de två världarna. Jag tittade åt höger sida, det var den färggranna delen. Det var glatt och vackert, allt var i pastellfärger. Allt från träd till skog till dekorationer. Det var magiskt och du hade fått ett leende på läpparna om du såg det. Sedan tittade jag åt vänster, det var den grå världen. Det var torrt, som om vatten var främmande, det var skrämmande. Jag dubbelkollade båda sidorna och bestämde mig för att gå till vänster. Om du hade koncentrerat dig noggrant, vet du att det var den gråa. Det var något som drog mig dit,...
Fortsätt läsa

Ett snubblande steg i taget

Det finns en dörr i vårt hus som alltid står öppen. Ingen har gått in i rummet på flera månader, men ingen har orkat förmå sig att stänga dörren. Kanske är vi rädda att vi ska glömma vad som finns bakom den, för att rummet är det enda som stoppar våra förrädiska hjärnor från att förtränga det som hänt. Kanske fungerar rummet som en daglig påminnelse om att inte ta någonting för givet, vilket ingen av oss vill glömma. Kanske mår vi helt enkelt dåligt över att rummet står där, ensamt och övergivet, och låter dörren stå öppen i hopp om att vi en dag skulle titta in i rummet och finna motivationen till att göra något åt det. Eller så är det kanske helt enkelt så att ingen vill vara den som stänger dörren, den som säger att det är dags att glömma det oförglömliga. Jag finner mig själv stående framför dörren. Detta har hänt ofta på sistone, att jag varit på väg någonstans och sedan plötsligt funnit mig själv stående stilla, stirrande på den öppna dörren. I flera månaders tid har jag undvikit...
Fortsätt läsa