Melodin

Musik har alltid varit något speciellt för mig. Musik var även ett ämne där du och jag hade chansen att komma varandra närmre. Du sa låtarna du gillade och din favorit, Total eclipse of the heart. Låten håller ungefär så långsamt tempo som jag hade innan och det händer ibland att jag lyssnar på den för att bli påmind.

Veckorna kändes så långa, men stunderna med dig gick alldeles för fort. Jag förstod inte hur du kunde göra mig till den gladaste tjejen som ständigt var nedstämd.

 Att få dansa bort denna oförklarliga känsla och försöka hinna med alla steg till den snabba rytmen hjälpte mig att tänka på annat. Danslektionerna hjälpte mig att komma bort ett tag, men inte lika bra som du gör. Även att få sjunga låtarna på sånglektionerna. De låtarna jag nämnde för dig, de låtarna jag önskat att du hade lyssnat på då de sa de orden jag inte hade.

Hade jag själv haft orden så vet du att jag hade sjungit de för dig.

Jag minns att vi alltid hade musik i bakgrunden när vi var med varandra. Trots att jag nöjde mig med den vackra melodin av din röst när du prata. Jag skulle till och med kunna säga att det är min favoritlåt.

Om du bara hade förstått det lilla som gjorde mig gladare. Om bara jag kunde hjälpt dig förstå. Det blev så svårt när jag själv inte förstod mig på något som mina egna känslor.

Ett till minne är att jag inte förstod mig på, precis som doktorerna, det problem som gjorde att rytmen av dina andetag ökades till en nivå som blev jobbig för dig. Mellan de korta och framtvingade andetagen lyckades du få ut dig att det enda som hjälpte i stunden var om jag höll om dig, då blev du lugn.

Aldrig blev jag det, min oro fanns där och tog över mig, som vanligt. Det slutade med att vi skrattade åt att jag blödde näsblod tack vare den oron. Vi kunde båda andas ut och återgå till att titta på serien den lite väl sena vardagskvällen. Att komma hem sent för att man höll om dig lite längre tid och sa hej då lite längre än behövligt var värt vartenda ord man fick höra av sin sura mamma.

Ofta hände det att jag kände denna onödiga oro. När den oron till slut gav mig ärr över hela mina ben så hade du blivit så van och trött på mig så det var inget märkvärdigt. Denna oro och denna konstanta nedstämdhet gjorde så att jag försvann från mig själv. Inte kunde du förstå dig på hur nedstämd jag var, du som alltid var så glad.

Du stod bredvid stöttandes och blev en del av mig. Vi var varandras glädje, trots jag inte var så mycket till glädje större del av tiden. När jag inte orkade med mig själv så gjorde du det och jag fascinerades av den förmågan. Den energin du hade ville jag också ha och den glädjen du hade ville jag också ha. Bara för att sedan ge dig allt. Det gjorde jag redan, men det fanns inget kvar av mig att ge.

Min röst var alltid i denna obehagliga kalla ton som jag egentligen inte ville tilltala dig med, men gjorde. Inte kunde vi enbart låta musiken prata torts att det blev lättast för mig så. Du märkte hur jag förändrades på dåligt sätt och tyvärr drabbades du utav det, vårat förhållande drabbades utav det, utav mig.

Allt detta byggde upp till den dagen.

Den dagen du lämnade mig.

Musiken vi alltid hade på i bakgrunden fanns inte där. Inte när vi sågs den gången, det var bara våra röster. Jag försökte verkligen att lyssna på vad du sa och försökte att inte komma bort i dina ögon. Jag tog vara på bilden framför mig, att du satt framför mig i den gråa bäddsoffan. Jag tog vara på att just du med det krulliga ljusa håret, de fina grönbruna ögonen och de oplockade bruna ögonbrynen satt där. Allt det jag studerat från avstånd och drömt om. Runtom dig fanns bokhyllorna med det vi inte ville ha i huset och min tv jag tagit ut till denna så kallade tillbyggnad som stod enskilt från huset. Där vi var större delen av vårat förhållande. Där vi sov med varandra några kalla nätter istället för att säga hej då.

I bakhuvudet låg tanken av att detta var sista gången, sista gången du skulle sitta med mig i den soffan. Så som jag tyvärr ofrivilligt hade betett mig mot dig så hade det inte förvånat mig. Denna fina melodi som alltid spelades i mitt huvud när jag var vid dig skulle försvinna och det tog ett tag innan jag skulle kunna lyssna på någon musik igen. Jag tog min sista chans av att sjunga till den, men jag hittade inte orden.

Med tårar i ögonen och gråten i halsen så bad jag dig att vara försiktig med din nedsatta hörsel på balen. Så stöttande som du var på de högljudda danstävlingarna så kunde du inte gömma att det tärde på din hörsel. Du log ditt fina leende och nickade innan du ställde dig upp för att gå ifrån mitt hus för den sista gången.

”Måste du?” Blev min sista fråga när du stod och höll tag i dörrhandtaget.

”Jag tror det blir bäst så.” Svarade du och gick.

Ingen låt, ingen musik, kan fylla tomrummet du lämnade den dagen.

Denna sorgsna melodi som också alltid blev spelad i mitt huvud hade jag äntligen fått förklaring på. Självklart duger inte det som ett förlåt till allt jag gjorde eller inte gjorde. Vad det blir utav det hela nu är väl ett minne, precis som allt annat, precis som det jag blundar och drömmer bort mig själv i ibland.

Några veckor senare lämnade jag dina kläder som var kvar hos mig. Hade jag fått bestämma så hade jag behållit dem i all evighet för att bära och lukta på för att få det som verkligen fick mig att komma bort, denna melodi.

Som dansare borde jag ha känt av rytmen och följt den bra. Som sångare borde jag ha kunnat sjunga till den. Jag hade en annan melodi som drog mig tillbaka och den hade en annan rytm. Aldrig hade jag förstått mig på det hela utan hjälp.

Nu har jag dock möten som faller in en dag i veckan. Det händer att vi nämner dig, inte för mycket dock. Då vattnas mina ögon som den där dagen och du är inte värd mina tårar. Som tur har jag även dansen och språken som ger mig ingen fritid. Fullt upp med gömda melodier som jag skulle vilja berätta allt om för dig. Fullt upp med andra saker som får mig att fokusera på annat.

Det är så att jag äntligen ska kunna glömma dig, så som du glömt mig.

Ändå blir jag själv påkommen när det är dig jag tänker på varenda kväll, din ritning jag sparat undangömd, bilder på oss som jag har undangömda i mobilen, en tröja som jag missade att lämna tillbaka och den där polaroidbilden. Den när jag kramar dig och blev så mörk för att jag inte förstod mig på inställningarna. Ingen vet utom jag.

Du saknar inte mig. Ingen, speciellt inte du, får veta att jag faktiskt saknar dig ibland.

Alla kan få veta att musik alltid har betytt något för mig, men ingen får veta att du, från och med då, också har gjort det.

Du var denna nytänkande och revolutionerande låt jag aldrig hört. Vårat förhållande kunde ha varit denna vackra upplyftande melodi.

Om det inte vore för mig.

Om det inte vore för att jag var den gladaste tjejen som alltid var nedstämd.

Jag hoppas att du funnit eran gömda melodi och följer rytmen till den med henne.

A K