Ett farväl

Vi skulle dö tillsammans. Hur det var tänkt att ske var oväsentligt. Det var de där till ytan mycket simpla löftena som släpade den tyngre effekten efter sig hack i häl. Det var vi två, ingrävda i ett torrt och sterilt löv, sjunkande nedför berg och dalar i hast och utan bekymmer.

Detta, endast och allena för att inom snar framtid bli en och samman med jorden under. Lyssnades till vinden förstod vi att marken var en varm plats. En plats där det torra lövet skulle återfå sin fukt, och vinden äntligen kunde pusta ut.

Å min kära, missförstå mig inte. Det var aldrig något brutet snöre för oss, utan snarare vår drivkraft. ”Vi två tillsammans”, var våra slagord.

Men slagord innebär att ett krig utkämpas någonstans. Och detta krig vändes mot oss. Du kunde inte längre vänta med att lägga dina spruckna händer runt min torra hals. Alltid var du på tå. Men när trippandet övergick till en dånande sprint och jag varken kunde böna eller be om att återfå det där ljudlösa tassandet, så kastade du dig på dörren för sista gången.

”Jag lämnar dig nu”, sade din blick.

Himlens gråa moln lät sig laka ur sig sin väta. En efter en föll dropparna, tills vårt löv var alldeles genomvått. Den plötsliga forsen ledde till att vi störtade mot marken. Och det brast. Vi brast. Lövet gick sönder.

Nu reser vi på olika grönska. Det var du som stängde ute oss. Lämnade mig i ett helt annat liv. Jag stod plötsligt ensam i den ljusa farstun vi för alltid hade delat. Huvudet lutandes mot de olivmålade träväggarna och tankarna vandrandes nerför trappan av undran. Doften av pioner fyllde omgående upp varje vrå av min näsa. Jag är fortfarande inte säker på om det var de stickande blomsteressenserna eller minnet av dig som genast fick mig att tåras. Men allt vällde i varje fall över.

Jag kommer ihåg hur jag tog mig en runda fram och tillbaka på björkallén. Hur jag lät blicken vandra mellan trädens stillsamma lövverk och andningen bli allt lugnare. Jag sparkade försiktigt undan en liten glädjelös sten från gången för att sedan ångerfullt skjuta tillbaka den.

”Allt ska vara orört”, intalade jag mig själv samtidigt som jag långsamt backade ut från gårdens uppfart.

Det är så länge sedan nu. Och om jag ska vara alldeles uppriktig så har jag inte kommit över dig än. Det finns så många olika personligheter därute, och ingen är som du. Jag kan inte låta någon bli som dig. Mitt hjärta är evinnerligen krossat.

Kanske låter det klyschigt, men jag finner det så förunderligt. Hur besvärliga konsekvenserna kan bli av att låta en människa få så pass stor inverkan i ens liv. Att något sorts beroende bildats från mitt parti. En krypande abstinens varje gång du inte är vid min sida. Hur skulle den delikata känslan jag känt hos dig bara kunna avdunsta och fästa sig i någon annan? Jag vägrade tro att det var möjligt.

För nu ser jag endast mörker. En igenbommad lucka täckandes det omättliga hålet i magen. Det kändes som att allt plötsligt blev mycket mindre. Som om alla planeter som motsvarade dig försvann bara i ett svep.

Jag minns även sista gången jag träffade dig. Den dagen sade jag så himla mycket att jag i nuläget inte kan placera orden. Du däremot, du kunde inte tala. Men det förstod jag. Det behövdes inte heller. Istället fiskade jag upp ett simpelt stearinljus ur jackfickan. Någorlunda snålt må det ha varit. Kanske borde jag ha köpt något mer elegant än så. Detta var ju ändå vårt avsked.

Ljuset ställde jag där du vilade. Borrade pedantiskt ner det i den grästäckta jordytan. Jag reste mig, log lite för mig själv och började sedan gå över kyrkogårdens grusgång. På vägen passerade jag hundra-, kanske tusentals okända namn. Namn som en gång vandrat denna jord, precis som du och jag.

Men jag glömde att säga hejdå. Visst visade jag det, men aldrig, aldrig sade jag det. Och det är därför jag skriver det här. Nu är det min tur att återförenas med jorden. Med dig.

Jag lägger handen runt flygmaskinens styrspak, för mig neråt. Det är dags. Dags att rädda detta land. Men framförallt; dags att rädda mig själv från allt längtande.

”Vi två tillsammans”, viskar jag en sista gång och blundar hårt.

Visst tog våra löv olika resor. Men destinationen blev ändå densamma.

E C