Försvinner långsamt ut i rymden

Där är den.

Jorden.

Utkastad i en oändlig rymd.

Genom glaset på rymdskeppet ser Love planeten som miljarder människor och djur bott på. Alla dessa människor som byggt civilisationer, kommit på nya upptäckter och under tiden blundat för konsekvenserna.

Under många livsåldrar hade människorna haft en gnutta självkontroll. Problemen och skadorna var först inte tydliga. Jorden hade länge klarat att hålla tillbaka den svällande dammen. Människorna hade nyttjat resurserna till bristningsgränsen men aldrig gått för långt. Alla, utom Loves och hans föräldrars generationer. Precis som människorna före dem hade de fått ta över Jorden i sina händer. De hade missbrukat detta ansvar och dammen hade brustit. När de frestats av den enorma mängd resurser och energi planeten hade att erbjuda rycktes de med och använde det för mycket och för snabbt. Så fort Love tänker på det vill han bara försvinna, vrida tillbaka tiden. Ibland önskar han att han aldrig trätt in i den här världen. Skuldkänslorna är så kvidande att han inte vet vad han ska ta sig till. Han kommer aldrig att kunna glömma det här.

Love minns hur det var när han var liten, när han fick höra historier om blommor, träd och skogar. Hur detta kändes som något så fantastiskt att det inte kunde existera förutom i sagoböckerna. Skogar med porlande vatten, mossor och träd som fick luften att kännas fuktig. Frisk luft full med syre. Föräldrarna hade sagt till honom att sådant bara fanns i fantasin. Eftersom de också kände skammen. Den skam som han också skulle få bära. Som skulle tynga honom resten av livet. Skammen man känner när man vet att man kunnat ställa allt tillrätta men inte gjort det.

Love hade svalt lögnen om naturen. Trott att natur inte fanns ända tills han pratade med farfar. Han hade berättat för farfar om sin favoritberättelse, den som handlade om ett sagodjur som kallades kanin. Farfar hade börjat gråta och när Love frågade om han inte tyckte om sagan skakade farfar avvärjande på huvudet och gick ut i köket. Pappa var där inne och de hade haft det värsta grälet Love någonsin hört.

Alla dessa minnen framträder extra tydligt nu, när han står på rymdskeppet med ansiktet så nära det skottsäkra, välvda glaset att andedräkten bildar ett lager ånga på den svala ytan. Han tänker på det liv han aldrig mer kommer att leva och ser Jorden långsamt bli mindre och mindre. Han kommer ihåg hur det var de sista åren. När marken var en blandning av torr jord och damm från de välta höghusen. Hur han hade gått omkring utomhus trots hans föräldrars protester. De hade tyckt att datorspelen hade mer att erbjuda. Men Love ville se hur det var där ute. Han vägrade förtränga tanken på att han skulle kunna vara en orsak till planetens öde som hans föräldrar gjort. Love hade gått omkring utanför och sett världen genom glaset på gasmasken. Tänkandes på farfars tid, då man kände till klimatproblemen men ändå fortsatte kämpa. På den tiden oroade man sig för att det var för mycket folk på Jorden. Till skillnad från nu då de flesta har dött eftersom de inte har råd med vatten, mat och det allra viktigaste. Ett lufttätt rum, gasmasker och syre. För ordet luft på farfars tid hade inte samma innebörd som nu.

Love kommer ihåg hur han gick omkring på den torra marken och såg sig om i en värld utan olika väder, utan natur, utan djur, utan berg, dalar och kullar, utan gräs, utan andningsbar luft, utan årstider. En värld utan mening. Han minns hur äcklad han blivit av insikten att han inte hade tagit initiativ. Det hat han kände mot sina föräldrar som låtsades som ingenting. Mot människorna som levt på Jorden tidigare och som hade blundat för verkligheten och inte ingripit och sedan låtsas som om det inte var deras fel.

Men hur förtvivlad han än hade varit på Jorden, hur äckligt och ödelagt det var där, var det ändå det han kände till, det han visste. Det var Jorden, hans hem. När han nu ser planeten försvinna ut i rymden, ser den glida ur hans händer och vet att han var för svag för att rädda den, känner han saknad. Hur jobbigt det än var där så skulle han ge vad som helst för att allt skulle vara som vanligt. Att lämna Jorden känns som att svika en vän som behöver en.

Jorden är nu bara en liten ljusbrun prick. Inte blå med gröna fläckar inlindat i ett lager av virvlande, sagolika moln som på farfars tid. Loves ögon fylls med tårar när Jorden slutligen försvinner. Ingen dramatisk sorti, bara ett rymdskepp som långsamt lämnar en planet som verkade odödlig. En odödlig planet som de lyckats döda. På film skulle Jordens invånare lämnat den fantastiska planeten på jakt efter nya äventyr. Flugit iväg i snabba rymdskepp med risk för sina liv. Men när Love tänker på hur han lämnat planeten känns det fegt. Inte alls som i en film. Han lägger sin hand på fönstret och knyter näven i maktlöshet. Vänder på klacken och går med långsamma eftertänksamma steg mot andra sidan rymdskeppet. Torkar tårarna och funderar över hur han ska kunna komma över det här. Om han kan reparera skadan på något sätt.

Väl på andra sidan skeppet blickar han ut genom ett annat fönster, ut i en rymd fylld med nya stjärnor, nya himlakroppar och nya möjligheter. Saknaden tynger honom men han kan ändå ana en ljusglimt vid horisonten. Ett hopp om en ny värld och en nystart.

J M