Gemensam rymd
Trots att vi människor
kan känna och tänka, prata och förstå, är vi bara molekyler. Vi är gjorda av
samma materia som bakterier, jorden, och som den stora mörka nebulosan som
finns mellan stjärnorna. Du och jag är inget mer än det vi är, det vi känner
och det vi gör.
Ida går en meter bakom
hennes vänner på väg mot stadens valborgsfirande. Tonåringar härjar på gatorna,
musik dunkar från de fina takvåningslägenheterna och den stora brasan syns på
långt håll. Trots att den stjärnklara natten ger alla hopp, hopp om vårens
ljus, vill Ida inget hellre än att vara hemma med tända ljus och dyka sig in i
Jane Austens värld om den perfekta överklassen. Trots att färgsprakande fyrverkerier
och en varm brasa väntar framför henne, vill hon inget hellre än att gå, gå
någonstans där hon inte känner sig instängd, instängd i livet. Hennes vänner är
fyllda med spänning, nervositet och längtan efter att fira. Fira att den långa
kalla vintern äntligen är över, fira att vi på en kväll får släppa alla måsten,
fira bara för att fira. Men inte Ida, hon längtar efter något annat, något hon
inte vet om.
Ida stannar utanför ett
höghus, där musik spelas i varannan lägenhet. Hon kollar upp mot högsta
våningen, där hon ser folk dansa, prata och vara lyckliga. Det är något med takvåningen
som får hennes blick att inte kunna slita sig, som får hennes hjärta att bli
mer nyfiken och som får henne att känna sig mindre instängd. Hon fortsätter att
gå framåt, fortfarande med blicken på huset, tills hennes tankar avbryts av en
ung kille som rusar ut från huset. De kolliderar, likt två stjärnor i rymden,
deras ögon möts, men deras läppar rör sig inte. Ida ber om ursäkt och
fortsätter att gå, framåt.
Hon tänker fortfarande på
den djupa blicken i hans ögon när de närmar sig firandet, vid kullarna bredvid
stadens ljusa centrum. Här finns inga gatlyktor. Den enda ljuskällan är den
stora brasan som blossar i mitten av folkvimlet. Medan alla kollar på elden som
härjar, kollar hon uppåt. Hon tittar efter de tre stjärnorna av Orions bälte
som inte är synligt mitt i stadens ljus. Människorna sjunger, ropar och beundrar
den stora elden, medan Ida längtar efter en rymd hon inte vet finns.
-
Adam
står vid fönstret i vardagsrummet av den enorma takvåningen i innerstan. Folk
fyller upp rummets tomhet med skratt, konversationer och glädje. Han tittar ner
på människorna som rör sig mot valborgsfirandet. Han vet att musiken som dunkar
från lägenheten hörs ner på gatan och han önskar att hans ignoranta föräldrar
någon gång kan förstå att det de gör, påverkar fler människor. Han vänder sig
om och blickar ut mot rummet. Välbärgade medelåldersmän och kvinnor som är på
gränsen till att vara en aning för berusade möter hans blick. Han kollar ut mot
gatan igen och drömmer sig bort. Bort till en plats där han kan känna sig fri,
och inte instängd. Han suckar djupt, tar sin kappa och tar hissen ner till
gatan, bort från den instängda lägenheten. Med tankar som är allt för långt
bort, i en annan rymd, öppnar han den stora porten och går rakt ut på gatan,
utan att se sig för vad som är framför. Adams blick är någon annanstans när han
plötsligt kolliderar med en ung flicka med en röd halsduk som går förbi. Hans
blick möter hennes, och han ser ett djup han inte sett förut, en rymd han inte
visste fanns. Han öppnar munnen i försök av att bilda en mening, men flickan
ber om ursäkt och går vidare, mot stadens firande. Adam står tomhänt på gatan,
som om han har glömt bort hur man använder benen, hur man pratar och hur man
tänker. Folk rör sig förbi honom, men allt han kan fokusera på, är hur flickan
med den röda halsdukens ögon återspeglade allt han vill ha, som han inte trodde
fanns. Adam går med tunga steg mot kullarna, mot elden, mot firandet. Han ser
folkets glädje och frihet medan de rör sig genom staden och han önskade att han
var en av dem. En av dem som kunde uppskatta en valborgsafton, utan att känna
sig tvungen att drömma sig bort, bort mot rymden.
När Adam framför den
kraftiga brasan står, fångar han eldens rök med blicken. Hans ögon följer det
uppåt, mot den becksvarta himlen. Hans blick fastnar, inte på den livliga
brasan, utan på himlen. Han drömmer sig bort, bort till en plats där det går att
urskilja stjärnbilderna på himlen, han önskar att stadens ljus inte hindrade honom
från att se Alnitak, Alnilam och Mintaka, Orions tre stjärnor. Människorna sjunger,
ropar och beundrar den stora elden, medan Adam längtar efter en rymd i ögonen
han möter från andra sidan brasan.
-
Ida ser ett par ögon hon
känner igen, från ena sidan av brasan. Ögon som fångar hennes uppmärksamhet mer
än vad det borde. De bruna ögonen visualiserar ett djup av igenkänning, hopp
och frihet. Viljan av att vara någon annanstans avdunstar likt tårar i rymden
när hennes ögon möter hans. Hur ett par ögon kan få en människa att vilja så
lite, vilja så mycket, är bortom någons förståelse. Hennes blick håller i hans,
medan hon backar bort från folkvimlet. Hon går bort från stadens
valborgsfirande, mot en plats där hon kan iaktta, bevaka och titta ut. I
folkvimlet känner hon sig instängd, men rymden hon längtar efter tänder ett
hopp inom henne. Ida går upp på den stora kullen och vänder sig tvärt om när
hon hör en kvist brytas. Hon sätter sig på den ensamma bänken på toppen av
kullen och kollar ut. Härifrån ser hon allt hon kan vilja se. Men ändå är det
inte tillräckligt, hon vill ut, ut i rymden. Men det känns så nära, som att
allt hon väntar på för att komma tillrätta är nära, så nära att hon inte vet
var det är.
-
Tryggheten som genomsyrar
Adams kropp går förlorad när de havsblåa ögon han mötte försvinner. Han knuffar
sig igenom folkvimlet, utan att veta vart han vill komma. Han ser en gestalt som
går mot kullarna. Han försöker följa den röda halsduken med blicken medan han
lunkar framåt. När ljuset från brasan försvinner är det röda tygstycket det
enda som leder honom uppåt. Adam ser flickan vända sig om när han oavsiktligt
bryter en stor kvist på marken. Han letar efter de havsblåa ögonen, men mörkret
döljer de väl. Han urskiljer en bänk på kullens topp. Flickan med den röda
halsduken reser sig upp, men istället för att blicka ut mot elden, kollar hon
uppåt, på stjärnorna som syns trots stadens ljus. Han går mot henne när hans
fokus går från flickan till himlen. Han tittar upp och ut mot rymden, mot alla
stjärnor.
-
På toppen av kullen står
två människor. Gjorda av samma materia som den mörka nebulosa som finns mellan
stjärnorna. Båda letandes, sökandes och drömmandes efter en rymd, en rymd där
de kan leva. Deras blickar vandrar från den stjärnklara himlen till varandra,
utan att lägga märke till de färgsprakande fyrverkerierna. Deras ögon möts.
Brunt och blått blir till ett becksvart mörker, likt rymdens oändlighet. När de
tittar på varandra, möts deras rymd, deras längtan och vilja om att komma bort,
bort härifrån, landar i ögonblicket och vilar i deras syn. Rymden är inte där
ute, där uppe. Rymden är här, och det är dags att börja leva.
E C
Kommentarer
Skicka en kommentar