I ditt graciösa rymdskepp

Jag vet inte vad du tänker på. Jag vet inte vad du önskar eller vad du drömmer om. Jag är helt ärligt inte längre säker på hur mycket jag vet om dig. Ändå känns det fortfarande som om jag kan bära dig hur långt som helst, genom alla dina allra värsta tjurigaste dagar då du fräser åt allt och alla. Under hela det år som vi varit skilda åt har jag varit halv. Den andra halvan av mig, som en gång alltid stod vid min sida är numera borta. Det känns tommare och smärtar mig mer än jag någonsin skulle kunnat föreställa mig att det skulle. Du stod vid min sida sida som den strålande stjärna du var, men när du insåg att du var större än jag, då gav du dig av. Jag står övergiven kvar på jorden, och du är på väg bort i ditt graciösa rymdskepp. 

Egentligen borde jag inte vara förvånad, iskalla knivar borde inte sticka mitt hjärta blodigt och mina ögon borde inte fyllas av tårar i nattens ensamma mörker. Så varför slår mitt hjärta extraslag varje gång jag tror mig se dig på stan? Varför öppnar jag dörren och hoppas att du ska stå där? Varför svarar jag i telefonen och hoppas att det är du som ringer? Du har gett dig av, och det är inte säkert att du någonsin kommer tillbaka. 

När jag sitter ensam i parken vid solnedgången som vi gjorde då, ser jag ut över den stillsamma bekymmersfria ån. En illusion av dig dansar framför mig på den kalla fuktiga gräsmattan som reflekteras av solen och får den att fatta eld, där jag sitter på den åldrade gamla bänken. Du skrattar, ditt varma och underbara skratt som alltid får mig att vilja krama dig och hålla om dig, just för att du får mig att må så bra. Mina ögon fylls av tårar, de förblindar mig och för ett ögonblick blöder mitt hjärta från ett öppet varigt sår som gör så otroligt ont. Jag är ditt sårade djur, och du är jägaren som skjuter för att såra, inte för att döda.

När jag blinkat bort tårarna är du borta. Du har övergivit mig. Du är borta med vinden. 

Borta i ditt graciösa rymdskepp. 

När jag sitter ensam på bussen på morgonen som vi gjorde då, ser jag ut över stadens bullriga stressiga morgontrafik. En illusion av dig sitter bredvid mig på det nötta mörkblåa sätet. Jag sitter vid fönstret. Du håller mig i handen, den torra varma huden luktar som dig. När jag berättade för dig om mina drömmar, tillsammans med musiken vi delade från min mobil, då sårade du mig. Du sa att jag aldrig skulle klara det, att jag inte var tillräckligt mycket, inte det de ville ha, det de sökte efter. Det gjorde ont, att veta att du inte stöttade och trodde på mig i min dröm. Men du hade fått fortsätta såra mig, om och om igen, sålänge du bara satt här bredvid mig igen.

När jag sitter ensam på bion i mörkret med smörpopcornen i knät som vi gjorde då, ser jag stint på filmduken. En illusion av dig låter mig luta mitt huvud mot din axel. Vi skrattar och vi gråter som vi gjorde då, och du har din arm om mina axlar. Den värmer och stöttar mig och får tryggheten att kännas som ett faktum. Jag ser de unga stirra fascinerat över våran självklarhet och de gamla skaka avvaktande och lite misstänksamt på sina skimrande vita lockar. De vet vad det innebär att lämna ifrån sig sitt hjärta till någon, och de vet även hur ont såret som bildas när man lämnas ensam kvar gör. 

När jag sitter ensam på festen under kvällsluftens myggsurrande sånger blandat med den dunkande basen som vi gjorde då, ser jag ut över dansgolvet. En illusion av dig drar med mig upp och får mig att, först långsamt och sen alltmer snabbt, röra mig i takt med musiken. Mitt hår flyger, mitt leende är enormt, mina ben är så utpumpade att de känns som gelé och ändå fylls min mage med fladdrande fjärilar när du sveper med mig i de sista dansen. När snuten kommer fylls rummet av skrik och rop. Vi flyr genom fönstret, och springer allt vad vi har mot skogsbrynet med blåljusen hack i hälarna. De kan inte ta oss i skogen, träden, myllan och stenarna är vårat territorium. Mina vingar är inte trasiga, jag kan fortfarande flyga.

Tillsammans med dig, flyger jag som den ängel jag egentligen är.

Numera sitter jag alltid ensam, med en nedböjd rygg som gör mig osynlig. 

Från alla utom mor: ”Sträck på dig, du är inte gammal än, barnet mitt”,  låter hon i sin evinnerliga sång.

Men jag känner mig gammal. 

Jag känner mig övergiven, sårad och ensam.

Men mest av allt känner jag mig trasig. 

Berätta vad du tänker på, det är en vanlig fråga att få. Men desto svårare är den att besvara. Det är enkelt att svara något trams, att låta orden rulla över din tunga, smekas av dina läppar och blåsas bort i en pust av mintdoftande tuggummi. Det var först när jag verkligen tillät mig själv att se hela dig, lät mig svepas med i dina djupa klara ögon som jag verkligen förstod den klangfulla hemska samtidigt så otroligt vackra innebörden i orden. Du saknar mig. 

När jag vaknar upp ensam, gråter jag. Du har lämnat mig i mig kvar i min lilla rymd, och farit iväg i ditt graciösa rymdskepp för att aldrig komma tillbaka till mig.

Jag ville bara säga det. 

Du har lämnat mig trasig. 

L F