Det finns ingen större tragedi än pojkar som försöker vara män
Lätt att glömma. Jag bleknar till irrelevans ögonblicket jag
lämnar hans armar. Varför söker jag efter män hos pojkar? En annan dag, en
annan kille i mina armar, i min säng, överallt utom mitt hjärta. Han sitter
mitt i emot ett fönster med utsikt över en plaststad och jämför sin far med
rymden i slarvigt skriven poesi. Jag ler åt hans lidande. Han dricker istället
för att gråta. Hans far lärde honom aldrig något annat lika lätt som missbruk
och gränslös tomhet. Han och jag. Han och hans far. Konverserar aldrig. Han gav
mig sin kropp men aldrig några ord. Pojkar som han skriker när dom inte har något
att säga. Pojkar som han är som deras fäder. Han skulle mörda mig för sin mors
kärlek. Och hans far skulle mörda hans mor för skojs skull.
S G
Han lämnar mig och månen flimrar som en trasig gatlykta. Jag
ber en tyst bön, men gud talar aldrig tillbaka. Är det rättvist att jag älskar
han först och han älskar alla lika mycket? Är det rättvist att jag älskar med
rymden i skepnad av pojkar. Kalla och tomma på det där obehagliga sättet bara
rymden kan vara på. Så tomma.
S G
Kommentarer
Skicka en kommentar