Det finns ingen större tragedi än pojkar som försöker vara män

Lätt att glömma. Jag bleknar till irrelevans ögonblicket jag lämnar hans armar. Varför söker jag efter män hos pojkar? En annan dag, en annan kille i mina armar, i min säng, överallt utom mitt hjärta. Han sitter mitt i emot ett fönster med utsikt över en plaststad och jämför sin far med rymden i slarvigt skriven poesi. Jag ler åt hans lidande. Han dricker istället för att gråta. Hans far lärde honom aldrig något annat lika lätt som missbruk och gränslös tomhet. Han och jag. Han och hans far. Konverserar aldrig. Han gav mig sin kropp men aldrig några ord. Pojkar som han skriker när dom inte har något att säga. Pojkar som han är som deras fäder. Han skulle mörda mig för sin mors kärlek. Och hans far skulle mörda hans mor för skojs skull.
Han lämnar mig och månen flimrar som en trasig gatlykta. Jag ber en tyst bön, men gud talar aldrig tillbaka. Är det rättvist att jag älskar han först och han älskar alla lika mycket? Är det rättvist att jag älskar med rymden i skepnad av pojkar. Kalla och tomma på det där obehagliga sättet bara rymden kan vara på. Så tomma. 

S G

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Digit! 2021 prisutdelning

Min vän Jorden måste jämt snurra utan någon pause.

Digit! 2021 rekord