Lucifers ord

Jag fryser ihjäl i den här förbannade plåtburken av ett fängelse. Fyra metallväggar, en säng och inte ett enda element. Är plusgrader för mycket att be om och vems idé var det där jädrans ”golvet”? Kylan kommer bli min död och det sista jag kommer se är ett golv med färgen av mögel. Skicka allt till helvete! Jag bryr mig inte! Varför denna depression? Denna idioti? Jag blir galen! Släng depressionen i dasset, för allt gott den gjort mig. När du väl håller på, skicka en kompetent designer. En designer som får jobbet gjort rätt. Min beställning är… färgglatt och färgrikt. Gärna med mörkret som en bakgrundsfärg…Emm…och tänk på att det inte är coolt, så ocoolt det kan bli, att slå någon som ligger ner. Aa! Varför tänkte jag på det där. Nu kommer hans avskyvärda ansikte, för alltid förpesta mina tankar.

En äldre karl tränger sig in i mitt synfält och invaderar mina tankar. Jag känner hur hans blick stirrar hål i mig. Tvi honom och den där jädrans matbrickan han hade med sig. Han sköt in den så långsamt, som om han hade, eller har all tid i världen, att utplåna oss alla. Arrrgh! De ord han sa. ”Har Lucifer övergett dig? Tröttnat på din nedkladdning av hans heliga ord?” Som om det var mitt fel att de slängde böckerna i elden. Som om det var mitt fel, att de böcker jag bar var förbjudna.

Det må vara kallt. Men mitt vett är det inget fel på, jag vet rädsla när jag ser den. De spottar ut ord som förbjudet. Farligt. Ett bättre ord skulle vara nytänkande. Hur kan det vara farligt, det de kallar Lucifers ord? Vad är det då de fruktar? Jag ser rädsla i deras ögon. Men vet inte om det är gentemot mig eller Lucifer. Är rädslan verkligen riktad neråt? Eller kan den vara riktad mot den cell jag sitter i? Det är svårt att säga. Det jag vet, är att klippa av alla dessa marionett trådar är värt det. De där jävlarna! De snackar om Lucifer så ofta, så jag börjar ta det för sanning. När i själva verket, de böcker jag bar, var en särklass i sig. En dyrbar särklass.

Men det är så svårt att hålla sig kvar vid det dyrbara. När alla dessa ansiktslösa figurer säger nej. När det enda jag kan tänka på, är hur tung korgen är. Hur jag i desperation fyller denna korg, som ökar i volym ju mer stenar jag lägger i. Det är så jädrans kallt och himlavalvet försvinner längre och längre bort. För alla dessa stenar tynger ner mig så oerhört. Det hade varit nice, med en hjälpande hand som kunde peka mot stjärnorna. En hjälpande hand, som kunde visa mig vart jag kan hitta den första fjädern. För då skulle jag ha bytt ut alla dessa stenar mot fjädrar. Jag skulle med ett leende på läpparna, fortsatt släpa alla dessa stenar till värdens ände. För jag skulle ha vetat. Vetat att någonstans, någon gång, kommer jag hitta den första fjädern och nästa fjäder efter det och det skulle vara nog.

Men jag kommer syfteslöst fortsätta släppa alla dessa stenar. För jag är Bamse i en match mot Hulken. En match jag aldrig kommer vinna. För jag kommer alltid få slut på dunderhonung innan Hulken får slut på muskler. Jag är i en match, där publiken jublar när Hulken får in slag efter slag. Jublar, när Hulken rycker bort min första arm. Skrattar när jag ligger på golvet som en blodig massa. Där det enda som finns kvar, är mitt hjärta som har slutat att slå. Åt helvete med dem allihop!

Hur kan det vara fel? Hur kan det vara fel att vara nytänkande? Att försöka förstå den värld vi lever i? Det spelar igen roll. Inte längre. För drömmen om Mount Everest är nergrävd i min själ, där inte ens jag kan hitta den bland allt skräp. Så låt dem skratta, när jag mäter min styrka mot Hulkens. Låt dem skratta, när jag fyller denna korg, som ökar i volym ju mer stenar jag lägger i. Låt dem skratta. Världen har säkert redan gått under ändå. Kylan här nere har bara förhindrat mig från att märka något. Det är så jädrans kallt. Vakuumet är närmare än kaoset. Närmare en rörelsen, värmen. Vakuumet försöker omfamna mig. Så lätt det hade varit att släppa taget. Kaoset är ändå för långt bort. Ett sandkorn på himmelen. Lite av ingenting hade varit nice. Det är ändå för långt bort, för mig att nå något annat.

Herregud var det tvunget att vara så långt bort? Jag orkar verkligen inte. Orkar inte längre. Om det hade hjälpt, skulle jag ha slitit av håret vid det här laget. Men förmodligen hade det bara lämnat mig med ett kalt huvud. Vad hjälper då? Jag har en säng av trä. Ska jag ta sönder den och använda som dominobrickor? För skoj skull? Vart ska jag sova då? Det kommer bara hjälpa mig att fördriva tiden. Skulle i och för sig förhindra ett troligt anfall av galenskap. FÖR DET HÄNDER INTE ETT SKIT HÄR NERE OCH INTE KAN JAG GÖRA ETT SKIT ÅT DET. Kolla bara på det här ”rummet”. Kom igen. Kan de inte ge mig en boll i alla fall, så jag kan tråka ut mig själv med att kasta den mot vägen i all oändlighet. Allt det här på grund av några få ord. Kom igen, Lucifers ord? Propaganda från djävulen själv? Det är ju skratt retande. Försöker få mig att tro att min inspiration av böckerna var fel. Förbjudna böcker. Förbjudna med bra skäl? Tydligen. Varför skulle jag annars sitta här? Fast kan man förbjuda böcker som säger sanningen? Ord som inte bär en enda lögn? Kan det verkligen finnas att gott skäl då? Skulle inte tro det.

Så jag knackar på deras port för att säga det. Knack, knack. Hallå! Är det någon hemma? De sitter där på sina troner när jag knackar. Hallå! Tänker man ju då. Hallå! Dags att vakna. De öppnar dörren, kollar på mig där jag står och tänker, är vi dumma i huvudet? Ja, Just det! Det är vi. De tackar mig för påminnelsen om deras dumdristeri. Idioterna har kommit på att de är idioter. Hurra! Jag bugar och bockar mot publiken. Tack, tack. Det var så lite, tack. Jag går av scenen och ler. Tänk att de slängde mig i finkan för några ord på en sida. Haha. Det här kommer jag skratta gott åt om några år. Haha. Jag rynkar pannan. Fast jag sitter ju fortfarande här. Hum…Förtusan! Är böckerna fortfarande förbjudna. Kom igen! Satans ord, det är inte möjligt. Det här är löjligt. SLÄPP UT MIG. Kom igen. SLÄPP UT MIG. Ge mig åtminstone en hjälpande hand. En utsträckt hand är allt jag ber om. Tvi idioterna tvi, tvi. Usch, blä, fy, ko blaja, mås skit. Låt deras troner ruttna. Låt dem…

Mina tankar stannar upp. Det är en annan man som närmar sig min cell. Men det är inte därför mitt mantra slutar, utan på grund av hans ögon och vad de förmedlar. De har en glöd som bara går att urskilja i få, som visar att ha inte är ett rovdjur. Jag lyfter huvudet högre och låter min blick möta hans. Den är stabil och får mitt eget lilla vakuum av kaos, att sluta snurra. Han tar tag i gallret och slänger in en fluffig filt. Jag sträcker ut handen och fångar den i luften, lindar den runt mig och ser på när han försvinner bort. Det är då jag vet. Vet vart den första fjädern är gömd. Vet hur jag ska kunna byta alla dessa stenar mot fjädrar. Vet vart jag bör leta och vem jag bör se. Jag viskar till mig själv ”Snart.”

L G