Orakel finns bland oss

När jag ser in i de sjuka, pilastergråa ögonen som påverkats av bältros för många år sedan, upplever jag total klarhet. Hon var fysiologiskt sett blind, men det var en term som hon var fientlig emot. Blindheten, sa hon, hade välsignat henne med förmågan att se på riktigt. Hon hade vaknat ur sin livslånga dvala likt en viss prinsessa, och fick uppleva en egen renässans!
Vad ser du, o du vise?
Jag ser rymden
Den som är oändlig, men expanderas
Jag ser solen
Den som ger värme, men hotar att med oss spaghettifiera!
Jag önskar att även jag fick uppleva den insikt som skänkts till henne, av vårt förunderliga universum. Hon trollbinder mig med sina syner och profetior. En kvinna i hennes ålder talar sanning, tänker jag. Det gör man bara när man når en viss ålder, för det är enbart då, som man exponerats för den.
Jag fattar hennes skröpliga hand och tillsammans går vi ut och möter döden i dess vackraste form, hösten. Kanske är det något nobelt i att allt dör, för att göra plats för nytt? Ändå trampar vi på dessa fallna soldater när vi går vår höstpromenad. Vi förbiser deras offer, trots vetskapen om att även vi, likt de ruttnande, söndertrampade löven på den fuktiga asfalten, en dag måste göra den ultimata uppoffringen.
När man ser små barn är döden det sista som man kommer att tänka på, och även det sista som man vill tänka på. De små liven har allt framför sig, och oändligt många möjligheter. Jag avundas dem, likt jag avundas naturen vars oändliga livscykel tillåter dess årliga reinkarnation.
När jag ser hennes ansikte är döden det första jag kommer att tänka på. Vartenda ansiktsuttryck, all sorg och förtvivlan, all glädje, allt, har format det ansikte som jag möts av. De djupa fårorna i ansiktet tyder på att ett liv har levts. De tyder på att det köttsliga fängelse som är människokroppen, har en själ som bebor den.
Att universums krafter skulle komma att ingå i en allians med en jordlig kvinna, är det ingen utom jag som tror på. Man viftar bort hennes övertygelser, och säger att hennes ord är de från en galning. Är då inte gränsen mellan galenskap och genialitet hårfin?
När jag går här i hösten med henne, känner jag mig omgiven av det förflutna. Det som har varit, det som har dött, och snart ska dö. Jag känner mig ung, men efter i tiden. Jag vill säga åt henne att vänta på mig, och säga åt löven att vänta med att lossa från grenarna. Jag vet att hon känner min iver, hennes hand klämmer min för att bekräfta det.
Plötsligt, under vår promenad, utgör den gamla kvinnan ett kvidande. Hon för båda sina händer till den vänstra sidan av sitt bröst, i en gest som uttrycker smärta. Chocken förlamar mig i några ögonblick, tills hon börjar stappla. Då skyndar jag till hennes sida och greppar under hennes ena arm. Genast drar hon sig loss ur mitt grepp, och söker min blick med de där ögonen som inte ser men ser, och jag förstår att hennes tid är kommen. Hon ska uppstiga, anamma sin sanna form och lämna sitt otillräckliga skal på jorden.
Jag ser på medan den gamla kollapsar på vägen med ett leende, och blir ett med kosmos.
En varm bris som bär på höstens rostlukt leker med de stelnade löven. En samling halvt förmultna löv i höstens vackra kulörer manas upp i en trombformation, som förflyttar sig i min riktning. Bladen omger mig och jag känner en intensiv närvaro av någonting.
Vad ser du, o du vise?
Jag ser mitt öde
Jag ser universums välkomnande anlete
Jag ser

C B H

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Digit! 2021 prisutdelning

I lördags gick Litteraturens lördag av stapeln på Kulturkvarteret i Örebro och vi fick chansen att vara med och dela ut diplom till årets digit!-pristagare 2021, året då digit! firar 20-årsjubileum! Högstadiet: 1. Olivia Öberg , Örebro; Att fortsätta   Juryns motivering:  Fortsätt, fortsätt, fortsätt. Men varför då? Varför ska vi fortsätta? När saker går fel och vi bara vill ge upp, varför fortsätta? Hur många gånger har inte både jag och du blivit utsatta för livets hemskheter och velat ge upp men ändå fortsatt, oavsett hur ledsna vi var. Vad gav oss tröst och gav kämpen i oss mer energi?  I den här berättelsen har författaren listat ut det svaret. Det kan vara en förälder som ger tröst, en vän som sträcker ut en hjälpande hand eller en härlig klasskamrat som vill snacka på bussen hem.  I sin berättelse har författaren visat att i det mörkaste mörker kan till och med det svagaste ljus skina starkt som solen, och därför tycker juryn att den förtjänar högsta pris i sin klass. 2. Lucas L
Fortsätt läsa

Min vän Jorden måste jämt snurra utan någon pause.

Merkurius, Venus, Jorden, Mars, Jupiter, Saturnus, Uranus, Neptunus och Pluto. Det är alla planeter i vårat solsystem, eller det var det i alla fall. Nu för tiden räknas inte Pluto som en ”planet-planet”, utan som en sådan där dvärgplanet som man hör om då och då. Lite för liten och annorlunda för att riktigt kunna klassas som en Merkurius, Jord eller Mars, en planet alltså. För det är ju ändå så. Det finns inte sådär förskräckligt många likheter mellan alla vandringsstjärnor här i vårat solsystem, vissa är fyllda till bredden med lätt gas medans andra består av en hård, tung massa. Någon äger 82 månar, en annan 0. Det enda som riktigt binder de samman är deras status, deras samlingsnamn planet. Det som talar om för en att denna himlakropp har ungefär samma runda form och massa som de där andra. Att det är en av de där få som råkade ha rätt kropp för att passa in . Det är annat än vad man kan säga om Pluto. Pluto är ett bra exempel på en av de som inte ser ut precis som idealet
Fortsätt läsa

Digit! 2021 rekord

Förra året vid den här tiden skrev jag att vi måste haft någon slags rekord med över 60 bidrag, i år vet jag inte vad jag ska säga, tappade räkningen vid 95! Extra kul att det blev just i år - 20-årsjubileum och allt. Stort tack till alla er som skrivit och skickat in! Vilken skrivande kraft det finns i vårt län! Alla pristagare har nu meddelats och prisutdelningen blir den 20 november under Litteraturens lördag. Var : Kulturkvarteret i Örebro När : Kl. 11.15.  Hoppas vi ses där!
Fortsätt läsa