Rymd

Det är hon. Den där tjejen som tänker istället för att prata. Hon som finns där, men inte syns, som alltid står längst bak i ledet. Det är jag. Jag som fantiserar istället för att hoppas. Bygger upp en hel värld, ett helt universum inom mig. Jag som fantiserar i mitt huvud istället för att göra. Det är som en stängd vägg mellan mig och alla andra. De som tror att dom vet vem jag är, de som tror att jag inte kan. Men där inne, långt där inne finns så mycket mera. Idéer, tankar, drömmar, fantasi ja, allt det där som inte alla har. Det snurrar och snurrar där inne.  

Ibland tänker jag mig själv som en galax, en stor galax med ett svart slukhål i mitten. Hela tiden tillkommer nya planeter, stjärnor, kometer. Varje liten idé eller tanke blir sin egen lilla eller stora himlakropp. Alla är unika, precis som i rymden. Det som de har gemensamt är att alla går i samma bana, i min, bara min galax. Vissa är mindre och är inte alls lika tydliga som andra, men för mig är även dom viktiga. Det är dom viktigaste, mest betydelsefulla himlakropparna som stannar längst i galaxen, medan några snabbt tar sig runt och ner i det slukhålet i mitten, dom som kanske blev misslyckade... 

Det är som en stor, outforskad galax, ingen som upptäckt eller ens vet att den finns där. Alla planeterna, kometerna, stjärnorna är oupptäckta. Det är precis som jag, vi som finns där men inte syns. 

Ibland önskar jag att någon upptäckte min galax. Om så en liten, oprofessionell forskare med ett rostigt, gammalt teleskop. Bara någon som fick en liten hint om vem jag är och vad jag döljer. Någon som kanske ville veta mera, mera om galaxen där inne, långt där inne. Mer om dess planeter, stjärnor och kometer. Kanske kan de komma till användning? För de är ju trots allt unika. Kanske liknar en planet någon annans? En person som liknar mig. Jag har så svårt att tro, men vill samtidigt hela tiden fantisera mera. Det är något där inne som vill synas, visa sig. Bryta upp den stängda väggen mellan mig och alla andra. Så åtminstone någon skulle kunna upptäcka, se mig och min galax.  

Men det är ju bara jag. Hur skulle jag, hon som inte pratar, kunna öppna upp sig. Jag blir nästan lite yr och konstig när jag tänker så. Hela galaxen skakas om. För tänk om det blir fel? Någon som bara vill luras, vill förstöra. Som vill ta himlakropparna ifrån mig eller knuffa ned dem i det svarta slukhålet. Jag blir rädd, jag har ju aldrig vågat. Kommer jag någonsin att våga? För det är ju bara jag som kan göra en förändring. Det känns tungt. Hon som alltid har stått längst bak, skulle hon kunna... Ja, jag gör det. Imorgon då ska alla andra få se. 

Jag ska visa dem att jag är så mycket mera, att jag har allt det där som inte alla har. Och det kanske finns någon där ute. Någon som liknar mig, som vill utforska min galax, alla himlakroppar som bara ligger där och väntar. För till slut blir det ju försent. Det ska inte bli försent. Bara någon får en liten hint av mig så löser nog resten sig. Imorgon, då gör jag det...  

-Ursäkta, får jag komma fram! säger någon som väcker mig ur min inre värld. 

Jag, som alltid tyst brukar flytta på mig och ställa mig ännu längre bak, säger viskande... 

-Men... 

*någon avbryter* 

-Va? säger samma röst chockande, sa du något? 

Hon, som vanligtvis brukar skaka på huvudet och flytta på sig, talar lite högre nu. 

-Jo, jag står faktiskt här... 

-Va? säger rösten något mjukare, Men ska vi gå tillsammans? 

Jag blir för någon sekund lite yr och konstig. Hörde jag verkligen rätt? Hela galaxen...Ja, jag hörde rätt. Jag måste våga. Idag ska jag göra det, Idag ska jag våga. Det finns inget att vänta på, för tänk om detta är den där någon som vill veta mer, mer om min outforskade galax. Någon som kanske liknar mig. 

Jag, som aldrig annars skulle våga säga något mer, svarar... 

-Visst! 

Med vänlig hälsning Jag.

A H