Saknaden inuti min inre rymd

Saknad är ett evigt stup, som aldrig tar slut. Man bara faller och faller utan
något stopp. Men med tiden lättar trycket, så att du inte faller lika snabbt. Vissa
saker gör dig mer sorgsen och vissa saker hjälper dig att bearbeta det jobbiga
som hänt. Ibland kanske du till och med behöver skärmas bort från omvärlden
och försöka att sudda bort de jobbiga tankarna som lyser i din inre rymd.

Jag finner stillhet och ro av att titta på det svarta, breda himlavalvet. All den harmoni
som lagras i himlen är nästan lugnande för mig. Himlen känns nästan som ett album. Så
fort man blickar upp mot skyn möts man av mängder av känslor som kan framkalla
minnen, både lyckliga och sorgliga. Solsken, storm och dimma är några himmelska ting
som kan beskriva ens känslor. Vissa dagar mår man toppen, vissa dagar är livet
fruktansvärt och vissa dagar vet man inte vad som väntar.

Att framkalla minnen kan också leda till dystra tankar som gör att jag färdas tillbaka
till dagen som jag kommer minnas för evigt, men som jag helst vill glömma.

“Det var en sen fredagseftermiddag och jag hade haft en lång dag i skolan. Efter min allra sista
lektion hade jag gjort massor utav saker. Jag hade gått till affären och köpt frukt. Jag hade gått till
biblioteket och lämnat försenade böcker och jag hade postat några brev till pappa. Sedan hade jag
tagit mig hem, ensam i kylan. Även om min mössa kliade på huvudet och mina vantar var dränkta i
svett, kunde jag ändå känna hur minusgraderna långsamt vandrade sig in genom alla lager av kläder.
Väl ståendes framför ytterdörren började jag hetsigt att rota i min väska. Direkt insåg jag att jag hade
glömt att lägga ner nyckeln i väskan. Den hängde fortfarande kvar ensam i nyckelskåpet i hallen. Vad
skulle jag göra då?

Mamma slutade sent och hon var på viktiga möten samt att pappa var bortrest till Kroatien med
jobbet, så jag satte mig på altanen och väntade.

Mörka moln svepte över huset. Jag kände mig förskräckligt tyngdlös och mitt medvetande var någon
helt annanstans. Jag fann ro i det kylande blåstet. Min själ kändes avslappnad. De, näst intill,
osynliga stjärnorna gav mig ett stilla lugn som jag inte kunde förklara. Plötsligt avbröts min
stillsamma stund utav en vibrerande mobiltelefon. Jag öppnade hastigt displayen och stirrade
handfallen på ljuset. Det var mormor som ringde.

- Hej gumman, sa mormor och snyftande lätt med hennes darrande röst.
Jag blev extremt förvånad eftersom jag aldrig hade hört henne i ett orostillstånd förut.
- Hej, svarade jag häpet.
- Det har hänt något riktigt hemskt Sanna… sa mormor nedstämt.
Jag stelnade till för en sekund och hämtade sedan andan för att klara av att fortsätta konversationen.
- Det är så att mamma har precis krockat med bilen, påväg hem från jobbet.
- Just nu är hon helt medvetslös och ligger på marken helt blodig. Ambulansen påstår att det
inte går att, på någon sätt.. mormor snyftade så att jag nästan hörde tårarna genom
telefonen.
Jag blev helt förskräckt och orden förstelnade mig nästan.
- Det kommer nog inte gå att väcka henne till liv igen, sa mormor och utbrast sedan i ett
högljutt gråt.
Tiden stannade.

Hela min värld var förstörd. Resten av kvällen tillbringade jag liggandes på altangolvet, stirrandes ut
mot himlen, och lät de smärtsamma tårarna flöda längs med mina kyliga kinder.”

Oavsett vad som händer så vet man ändå att bakom stormen så finns stjärnorna. Även
om man inte alltid ser de, sitter de fastspikade bakom jordens atmosfär och tindrar.
Det känns nästan som att hur jag än mår så finns mamma alltid med mig när jag
blickar upp mot skyn. Hon är min egna stjärna och finns inuti mig, hennes själ lever
kvar. Därför gillar jag att titta upp mot den kolsvarta himlen. Så att jag nästan kan se
min mamma tindra för mig, och då ändra på tankarna om saknaden inuti min inre
rymd.

L S