Soffan

Klockan 07:35, då går bussen.

Han hade knappt sovit en blund när han vaknade tankspridd i den nedsittna soffan. Trots att den var sliten så var den alldeles nyinförskaffad. Han hade fått erbjudandet av en vän som arbetade på Filmstaden.

“Vi har en gammal soffa som står i personalrummet på jobbet, den har stått där så länge och skräpat, men en kollega sa att det var en före detta vaktmästare som konstruerat den av några gamla biofåtöljer. Jag tänkte ta hem den själv, men sen insåg jag att den inte passar tillsammans med den skrikiga tapeten som blivit kvar från hyresgästen innan mig. Om du vill så kan du komma förbi någon dag och titta på den. Biorött passar nog bättre ihop med din lite mer moderna stil”

Oskar behövde inte ens tänka på saken, självklart skulle han ha en soffa konstruerad av gamla biofåtöljer, det måste väl ändå vara höjden av egendomlighet.

“Jag behöver inte komma förbi och titta på den, det tar för mycket tid. Kan du släppa av den här utanför på bakgården i eftermiddag tror du?”

Den hade stått ute på bakgården i fyra och en halv timme när han kom hem den sena torsdagskvällen. Luften hade hunnit bli fuktig och soffan var täckt av ett tjockt lager dagg. Vad skulle han egentligen ha den till? Han sträcker sig mot kläderna på stolen bredvid och sen greppar han ett bröd som legat framme i en påse på vardagsrumsbordet och häver sig vidare mot badrummet. Några lätta stryk med deodoranten under armarna och sen ett par snabba drag med händerna genom håret. Oskar rör sig i hast förbi spegeln, mackan dinglar förlamat ur hans mun men han ser bra ut, eller ja, det får väl i alla fall duga. Han är på väg mot bussens varma säten när telefonen plötsligt ringer.

“Oskar, oskar, äre du?”

“Vad är det du vill, jag har inte riktigt tid just nu?”

“Äre bra med dig elle, eller?”

Det var alltid så sorgligt att höra den nedsupna rösten. Det var samma röst som en gång brukade ropa på honom från köket.

“Nu är maten klar, det blir hamburgare med hemmarostad lök som du gillar!”

Nu var rösten inte längre lika varm och omsorgsfull, den var mer raspig och hårdkokt, som om stämbanden aldrig riktigt mjuknat. Ändå hade han alltid ett tonfall som om han alltid försökte säga det han aldrig vågat, förlåt.

“Det är bra med mig, jag har lite bråttom nu bara. Hur är det med dig?”

“Jo, du förstår, de de det gör lite ont här”

Oskar stannar till framför den fuktiga busskuren och sluter sina ögon. Ett djupt andetag. Tankarna snurrar i hans huvud för en kort sekund innan han öppnar ögonen igen och möter verkligheten.

“Pappa, är det någonting som har hänt?”

Rösten på andra sidan luren blir genast mer allvarlig, det är som om den för ett ögonblick vaknar upp ur sitt fyllerus.

“Det blöder och mitt huvud bultar”

“Var är du någonstans?”

“Hos Per, han har så mycket grejer.”

Oskar lägger på, det blev för mycket. Bussen rullar in på den kyliga oktobervägen och dörrarna öppnas med hast. Det var precis som om bussen visste att han hade bråttom. Helst av allt hade Oskar just nu velat sitta för sig själv, samla tankarna lite grann, men så fort han vänder sig om från busschaufförens barska leende möts han av en folkhop. Det ser ut som att hela Engelbrektsskolan beslutat sig för att åka med. Det brukar vara så ibland, det visste han redan innan han klev på. Bussarna som går 07:35 och 07:53 brukar vara fulla med skolungdomar som skriker och gapar. Han tränger sig förbi en flock blonda tjejer med vita handväskor in på en sittplats bredvid en ensam kille som verkar hamnat lite utanför.

Det tog hela 23 minuter att åka till hållplatsen vid slottet. Hade det verkligen behövt ta så lång tid? Han hade under resan hunnit ringa chefen och ursäktat sin kommande försening, tittat irriterat på klockan typ 15 gånger och till och med sagt till en högstadiekille att vara tyst som satt längst bak i bussen och sjöng Born in the USA för full hals.

Oskar önskar att han kunde stanna upp och njuta av det öppna utrymmet när han efter den trånga bussresan springer med andan i halsen uppför trapporna till Pers lägenhet. Han stannar upp. Till höger om stentrappans slut står trädörren till den gamla lägenheten öppen. Vad kunde egentligen ha hänt?

Vad kommer möta hans blick på andra sidan dörren?

Han känner hur hjärtat pumpar innanför bröstkorgens nät av skelett, det nästan värker inom honom. Han rör sig tyst förbi dörren, bara hans ansträngda andetag hörs. Lukten av spilld Åbro öl möter honom, ett tjugotal burkar ligger utkastade och ger hallgolvet en intorkad glans.

“Pappa är du här inne?!”

Det är alldeles tyst, nästan obehagligt. Han känner hur golvet klibbar sig fast mot hans sulor när han går över tre stycken burkar som hamnat bredvid varandra.

Han ser precis ut som en målning när Oskar hittar honom sittandes i en fåtölj. Hans händer ligger korsade över magen som om han hade ätit sig riktigt mätt och blodet rinner sorgset från hans panna som röda tårar. Han hade sett den här målningen förut, det här är färger från hans tonårstid.

“Pappa, hur är det?”

Pappas bortflugna blick letar sig himlande genom rummet samtidigt som hans läppar darrar när dom vill utforma ord. Oskar visste att det inte var någon idé att ringa 112 eller något annat hjälpnummer. De bryr sig inte om hemlösa alkoholister. Han hade en gång stannat upp vid en utslagen alkoholist som låg på en parkbänk framför den stora ankan av däck på järntorget. Först hade han försökt tala honom till medvetande och sen övergick han till att skaka, tillslut ringde han 112 för att tillkalla brådskande hjälp. Hjälp fick han inte. Istället behövde han svara på massa onödiga frågor. Är pulsen hög? Verkar mannen påverkad? Är hans läppar blåa? Har han högt blodsockervärde? Tillslut gick rösten i mobilen med på att tillkalla en ambulans när Oskar hade överdrivit om situationen tillräckligt mycket. Ändå behövde han vänta i 20 minuter mitt inne i centrala Örebro innan ett par ordningsvakter kom gåendes som på en söndagspromenad och tog över.

Vad skulle han göra? En taxi fick det bli. Oskars pappa lägger sina håriga händer på sin sons axlar när han haltande söker sig ned genom trapphuset. Den sura stanken av alkohol får taxichauffören att argsint möta Oskars blick ett par gånger, men när hon mött blicken är det som om hennes samvete genast tillrättavisar henne i ett osäkert minspel.

Solens strålar har precis sträckt ut sig över jordens rund när de träffar pappas ansikte genom vardagsrumsfönstret den tidiga fredagsmorgonen. Han vaknar inte av solens glimmande  ljus utan ligger fortfarande kvar och sover i soffan av biofåtöljer. Oskar har redan hunnit ringa chefen för att sjukskriva sig och snart ska hans pappa vakna ur sömnen och ruset. Snart ska dom få utrymme att prata utan att Oskar behöver kasta sig iväg mot en buss. En pappaochsondag precis som när han var liten. En dag där han och pappa bara kan vara utan vardagens trånga verklighet, en dag med rymd nog för samtal, tårar och skratt. En dag med plats nog för dom bägge två.

A S