Gubben i månen

-          Stop! We 𝑠𝑒ek peace, were from earth, ljus bländar mina ögon så jag knappt kan se figurerna framför mig. De har på sig underliga kritvita kostymer och har svarta klot på toppen av deras kostymer, jag räknar och det är 5 utav dom som omringar mig. De ger ut främmande ljud som jag aldrig har hört under alla mina ljusår, figurerna kommer närmare mig och jag blir gripen av panik och adrenalin börjar kicka in i mitt system. Jag kollar runt omkring den kala miljön och försöker tänka på alla de gångarna jag har gått förbi nektarhavet för att hämta stenar och järn.

-          Hello, we come with no harm we just want to talk with you sir, en utav varelserna tar fram sin hand och sträcker ut den. Jag känner hur jag blir kallsvettig och just i den stunden ser jag en klippa höger om mig. Jag tar min chans och kutar förbi en utav varelserna, jag hör hur de skriker efter mig men jag saktar inte ner. Men tillslut känner jag hur det kommer stötar mot min kropp och jag blir som förlamad. Jag blir så chockad att jag faller ner, det börjar svartna och jag blir trött. Men jag ser hur stjärnorna tittar ner mot mig sorgset genom deras strålande närvaro på himlavalvets tak innan jag drivs bort till söms.

Jag vaknar upp utav ett sprakande läte, jag öppnar mina ögon och låter den vänja sig vid ljuset som gör mig blind i några minuter. När jag får tillbaka min syn så inser jag att jag är fastbunden vid en slags påle  som sträcker sig till ett tak. Jag är i ett grått och litet rum med många sladdar som alla är anslutna till en stor apparat som ligger i rummets mitt. Apparaten ger ut ett sprakande läte som ger mig huvudvärk, min tröja är väldigt våt utav allt svett min kropp producerat utav rummets kokheta temperatur.

Det väcker stora frågor kring dessa varelser, vart kommer de ifrån, hur de tog sig hit, men innan jag kan fundera vidare öppnas en järn lucka upp. In så kommer det någon som liknar mig, men varelserna var vita med svarta huvuden så varför liknar denna mig. ”Hello, my name is Ron Smith and I am from earth.” Jag stirrar upp mot varelsen som om den hade två huvuden. När jag inte svarade så kollade varelsen runt om i rummet med fokuserande ögon tills den hittade en rund, avlång liten pinne med en grå spets i ena änden. Med sig hade den även en vit, platt, fyrkantig föremål. Varelsen tog pinnen och ritade många cirklar bredvid varandra. Den vände sedan sin rygg mot mig och fortsatte rita tyst för sig själv, den var så fokuserad över sitt arbete så jag nästan trodde att den hade glömt bort om mig. Tillslut vänder den sig tillbacks mot mig med mungiporna upp till kinden, men jag lutar mig bort ifrån den för att hålla mitt avstånd då jag fortfarande är osäker om varelserna som kidnappade mig är pålitliga eller inte. Den ser att jag är obekväm och tar försiktiga steg  tillbacks, varelsen håller sedan upp den vita saken för mig och på den så finns det en ritning över olika färgade cirklar. En cirkel som får min uppmärksamhet är en cirkel som är blå & grön. Jag känner genast igen, den stora bollen ser jag alltid bredvid mitt hem. Varelsen pekar på den och sedan på sig själv, och rabblar ut massa främmande ord. ”Human me and my friends, Ron my name”, Ron, Human, så varelsen heter Ron. Och de är human, jag mumlar ut orden för att känna hur de smakade på min tunga. Ron ler och börjar hojta så jag rycker till utav rädsla och blundar hårt. Den binder sedan loss mig från stolpen, jag stretchar mina händer och ser röda sår ifrån den skarpa repet.

-          I need you to meet my other coworkers, varelsen öppnar sedan upp järnluckan och gör olika gester som låter mig tyda att jag ska gå igenom. Jag tar försiktiga steg mot luckan och kollar igenom hålet som leder mig till ett annat större rum. Jag går igenom järnluckan med svettiga händer och blir bemött utav de andra varelserna som också liknar mig.

-          Ron have you checked that the man is not a threat to us?

-          Yes he’s not really dangerous, he’s mostly afraid and distant but we gotta keep our watch. Ron kommer ut bakom mig och delar ett par ord med sina vänner. Jag befinner mig i ett stort rum som är sval och skön, jag snurrar runt och tittar på alla möjliga ting som befinner sig i rummet. Från långa sladdar till ett avlångt bord med dusentals knappar i olika färger, men den mest häpnadsväckande föremålet var ett fyrkantigt fönster som tillät en att kolla ut mot den yttre rymnden. Miljontals stjärnor bortom långa gränser men forfarande lyser så starkt på mig, den familjära mörkret som äter upp hela universumet och den blå, gröna planeten som är så vacker och fullt av massa färger när man tar en närmare titt. Men det var något som kändes fel, den blå, gröna planeten var för nära. Och verkar bli större och större för var sekund och tar snart upp hela mitt synfält. Jag börjar känna mig yr igen och allting börjar snurra, svett griper tag och oron börjar ta över mina känslor.

-          Vart är jag påväg Ron, är vi inte hemma och vart för ni mig era monster ! Jag skriker allt vad jag har och tittar upp mot Ron med sorgsna ögon. Ron säger inget utan kollar på mig med en tom blick, de andra skakar till sig och tar tag i mig för att jag ska lunga ner, men jag rycker till mot deras greppar. Jag rusar mot Ron och tar tag i hans axlar som mitt liv var på spel, men allt jag får är en kall blick, sedan så känner jag hur det sticker till vid min ryggrad. Jag vänder blicken mot ryggraden och till min förvåning ser jag hur Ron har stuckit mig med en spruta. Jag känner mig frustrerad, jag trodde jag kunde lita på Ron. Men Ron och alla de andra varelserna från jorden är monster. Mina knän vecklar framåt då de orkar inte hålla upp mig längre, och mina ögon börjar kännas tunga. Jag landar sedan ner på min mage och allt blir sedan svart som det svarta hålet slukat mig hel.

100 år senare

-          He is improving his health and stamina captain i think we will be able to send him to space very soon, pulsmätare och sladdar som var kopplade vid mitt bröstkorg medan jag sprang på ett löpband i hög hastighet. Dr. Robinson och kapten John samtalade över min hälsa och när jag skulle sändas upp till yttre rymden, och vara en av deras försökskaniner där uppe. Men det är vad jag är, en försökskanin åt människorna. Jag har blivit testad och undersökts till flera olika experiment, farliga och smärtsamma experiment.  Men jag kämpapr inte emot dom. Jag vill bara hem, och kolla upp mot världen, mitt universum. Planeterna som åker runt i omloppsbanor bredvid varandra för de vet att utan varandra så skulle de inte klara sig, och vintergatan. Min gata där mitt lilla hem finns bland de alla andra stora planeterna. När de skickar mig upp till rymden är jag ett steg närmare mitt hem, så jag ska rebella mot människorna och ta mig tillbacks till månen. Och därefter njuta av den kalla miljön och att kunna flyta och inte bli stoppad utav gravitation och den isolerande atmosfären på jorden. Jag får hoppas nu, för det är allt jag har kvar. Be till stjärnorna att låta det ske så att jag kan bli gubben i månen igen.

N T D