Viskningar i sorg
Han blickar mot den taniga killen mittemot honom, det ljust
blonda håret är noggrant fördelat på varsin sida av mittbenan, trots det står flera
hårstrån åt alla håll och kanter, han suckar, den där virveln förstör alltid.
Ett par bruna ögon möter hans blick, mörka ögon som har förlorat all sin värme,
de har nästan färgats grå av allting, ingen glädje eller livslust finns kvar,
bara sorg och något annat, kanske är det död, för killen mittemot honom ser mer
död ut än levande. Kroppen är utmärglad, men döljs under den förstora kavajen,
blicken flackar vilset mellan ögonen och kroppen, han känner knappt igen sig
själv, det enda som får honom att inse att spegeln visar honom/ det är
just han, Teo, är det blonda håret och det lilla ärret ovanför det högra
ögonbrynet.
Ärret han fått av Axel, de hugger till av namnet. Han minns
varenda sekund från den dagen, hur de återigen hade skolkat, cyklat iväg och
sedan hade hans bäste vän kraschat, de båda hade skrattat åt det då, men just
nu kändes det bara som ett hemskt minne, något som han bara vill tillbaka till.
Trots att de hade skrattat åt det, och hans spruckna ögonbryn och Axels
uppskrapade händer och knän så var det inget som var speciellt kul, och sedan
hade de tagit sig hem, hem till Axel och ätit glass.
Han stryker bort den tåren som fällts till följ av minnet,
rättar till kavajen och börjar räkna sekunderna tills mardrömmen är över, men
den verkar aldrig ta slut. Hans mamma ropar ned honom, berättar att det är dags
att bege sig, han tar med sig rosen, som klyschigt nog är röd, och försöker
blinka bort de salta tårarna.
Vägen dit känns som en evighet, det tar aldrig slut, men på
något sätt finns det ett slut, han har sedan länge tappat räkningen av
sekunder, försöker sova, men bilderna spelas upp i hans huvud, om och om, om
och om och om igen. Hur hårt han än blinkar så försvinner de aldrig, fastetsade
på näthinnan. Varför vaknar jag inte? Frågan är det enda som cirkulerar i hans
huvud, varför är det här inte en hemsk mardröm? Att gå in i kyrkan känns
overkligt och vetskapen om att det är hans fel gör honom ännu mer obekväm.
Hjärtat slår i trehundraåttio, dunkar honom döv, men det är väl lika bra,
tänker han.
Linda, Axels mamma skyndar fram mot honom och omfamnar
honom, hon om någon förstår det som tynger honom, men trots det kan han inte
skämmas mindre, det är trots allt hans fel, han som var sen, hans fel. Tårarna
har börjat forsa, utan några tankar på att stoppas, han försöker förtvivlat
blinka bort dem, Lindas grep om honom börjar lossna och hon sänder ett
medlidande leende, eller det är inget leende, det är ett försök till leende.
Hans blick slås skuldmedvetet ner i marken, vågar inte möta de andras blickar,
varken Axels familjs blickar eller hans vänners blickar, går nedstämt genom
kyrkgången utan att ens antyda till nyfikenhet, han känner knappt igen sig
själv, den där nyfikna 14-åringen finns inte längre. Han vet att de kommer
fråga, han är som deras andra barn, men han har inget svar, vet inte riktigt
vad eller vem han är längre, inombords känner han sig som ett monster, ett
monster utan något positivt, gång på gång har han frågat sig själv, varför inte
jag? Varför blev inte jag skjuten istället? Varför ligger jag inte i den där
hemska kistan? Han känner blickarna, de bränner, och gör honom ännu mer
obekväm, skruvar sig obekvämt när han sjunker ner på närmaste kyrkbänk, rosen
vilar i hans hand, väntar på att få hamna i kistan bredvid hans bäste
vän.
Efter att han har kommit upp i 500 sekunder oräkneliga
gånger, är det dags, rosen väger tungt i hans hand och benen bär honom inte
längre. Sakta men säkert tar han sig fram, känner sig ensammast i världen, vart
tog de andra vägen? Han kan inte se de andra gästerna längre, allt han kan se
är kistan som faktiskt står längst fram, stängd, han hade nästan anat det. Allt
känns så surrealistiskt, varför vaknar jag inte?
Försiktigt lägger han rosen på kistlocket, viskar ett par
otydliga ord med ett hängande huvud, mitt fel, förlåt, förväl, jag älskar dig,
snälla förlåt, verkar vara de mest återkommande orden, en vänlig människa leder
honom tillbaks, försöker intala honom att det är okej, att det inte är hans
fel, men han vill inte höra, skakar konstant på huvudet, för alla härinne vet
att det är hans fel. Tårarna forsar sedan länge obehindrat, och han försöker
ilsket få bort dem, de blå påsarna under ögonen är sedan länge irriterade och
svider av de salta tårarna. Hur lång tid har det gått? Han vill ju inte ens
vara där, han är ensammast i världen och allting är helt borta.
Någon sjunger, någon talar och plötsligt står han där inför
alla människor som måste undra vad han gör här, han mamma står och småpratar
med någon bekant, sänder gång på gång stärkande blickar mot sin son, men han
ser dem inte, blicken svävar tom och han försöker samla sig tillräckligt mycket
för att lyckas framföra sina ord. "Jag vet väl inte riktigt hur gammal jag
var när jag för första gången möte honom" lyckas han få fram, tar ett
djupt andetag och fortsätter "Men jag vet att vi klickade direkt, vi satt
ihop redan från början" paus, andas, prata "Jag vet inte heller
varför vi ar så nära, kanske vårat gemensamma intresse för musik, det har
kän-nts för p-ri-vv" han avbryter sig själv, måste andas innan tårarna tar
över igen. "M-en, jag må-st-e visa d-e-t, vi lo-vade" nästan viskar
han mot den knäpptysta publiken, de lovade, även om han inte vill så måste han
hålla sitt löfte till Axel. Låten börjar spelas, och han kan varenda ton, vet
varenda melodi och vartenda ord som sjöngs, trots det låter den annorlunda, så
mycket mer känslor, det vet han, för han har varit med, han kan höra allt de
har känt under de timmar de tillbringat för att få fram melodierna. Så fort den
sista tonen har ekat så är han snabb med att stappla mot sin plats, utan ett
ord, han har inget kvar att säga, allting är över nu, han kommer aldrig bli Teo
igen, inte ens om trettio år, hälften av honom är bortsliten och kommer så
förbli.
Alla vandrar ut ur den vackra men kala kyrkan, inklusive
han, men sedan viker han av, vägrar att se kistan grävas ned, vill inte,
begravningen var svår nog att vara på, hans mor skyndar efter honom, hon tycker
att han plötsligt ser så gammal ut, han är inte längre fjorton, han ser nästan
vuxen ut, kanske inte riktigt vuxen ut, han ser bara uttryckslös och det gör
henne orolig, tankarna har legat på att ta honom till en psykolog, men hon vet
att han hatar när hon bestämmer över honom.
Men kanske vore det bättre än att gå igenom det helvete som
komma skall, för om hon bara visste vad hennes son kom att behöva gå igenom
hade den där psykologen nog hjälpt, mer än att låta sin son ta hand om det. Om
ödet haft lite empati kanske det hade bett henne att knäppa på sig
säkerhetsbältet, för det har knappt börjat.
Susanne, förbered dig på en rymd av det värsta du kan tänka
dig, för nu börjar din sons verkliga resa.
Kommentarer
Skicka en kommentar