Viskningar i sorg


Han blickar mot den taniga killen mittemot honom, det ljust blonda håret är noggrant fördelat på varsin sida av mittbenan, trots det står flera hårstrån åt alla håll och kanter, han suckar, den där virveln förstör alltid. Ett par bruna ögon möter hans blick, mörka ögon som har förlorat all sin värme, de har nästan färgats grå av allting, ingen glädje eller livslust finns kvar, bara sorg och något annat, kanske är det död, för killen mittemot honom ser mer död ut än levande. Kroppen är utmärglad, men döljs under den förstora kavajen, blicken flackar vilset mellan ögonen och kroppen, han känner knappt igen sig själv, det enda som får honom att inse att spegeln visar honom/  det är just han, Teo, är det blonda håret och det lilla ärret ovanför det högra ögonbrynet. 

Ärret han fått av Axel, de hugger till av namnet. Han minns varenda sekund från den dagen, hur de återigen hade skolkat, cyklat iväg och sedan hade hans bäste vän kraschat, de båda hade skrattat åt det då, men just nu kändes det bara som ett hemskt minne, något som han bara vill tillbaka till. Trots att de hade skrattat åt det, och hans spruckna ögonbryn och Axels uppskrapade händer och knän så var det inget som var speciellt kul, och sedan hade de tagit sig hem, hem till Axel och ätit glass. 

Han stryker bort den tåren som fällts till följ av minnet, rättar till kavajen och börjar räkna sekunderna tills mardrömmen är över, men den verkar aldrig ta slut. Hans mamma ropar ned honom, berättar att det är dags att bege sig, han tar med sig rosen, som klyschigt nog är röd, och försöker blinka bort de salta tårarna. 

Vägen dit känns som en evighet, det tar aldrig slut, men på något sätt finns det ett slut, han har sedan länge tappat räkningen av sekunder, försöker sova, men bilderna spelas upp i hans huvud, om och om, om och om och om igen. Hur hårt han än blinkar så försvinner de aldrig, fastetsade på näthinnan. Varför vaknar jag inte? Frågan är det enda som cirkulerar i hans huvud, varför är det här inte en hemsk mardröm? Att gå in i kyrkan känns overkligt och vetskapen om att det är hans fel gör honom ännu mer obekväm. Hjärtat slår i trehundraåttio, dunkar honom döv, men det är väl lika bra, tänker han. 

Linda, Axels mamma skyndar fram mot honom och omfamnar honom, hon om någon förstår det som tynger honom, men trots det kan han inte skämmas mindre, det är trots allt hans fel, han som var sen, hans fel. Tårarna har börjat forsa, utan några tankar på att stoppas, han försöker förtvivlat blinka bort dem, Lindas grep om honom börjar lossna och hon sänder ett medlidande leende, eller det är inget leende, det är ett försök till leende. Hans blick slås skuldmedvetet ner i marken, vågar inte möta de andras blickar, varken Axels familjs blickar eller hans vänners blickar, går nedstämt genom kyrkgången utan att ens antyda till nyfikenhet, han känner knappt igen sig själv, den där nyfikna 14-åringen finns inte längre. Han vet att de kommer fråga, han är som deras andra barn, men han har inget svar, vet inte riktigt vad eller vem han är längre, inombords känner han sig som ett monster, ett monster utan något positivt, gång på gång har han frågat sig själv, varför inte jag? Varför blev inte jag skjuten istället? Varför ligger jag inte i den där hemska kistan? Han känner blickarna, de bränner, och gör honom ännu mer obekväm, skruvar sig obekvämt när han sjunker ner på närmaste kyrkbänk, rosen vilar i hans hand, väntar på att få hamna i kistan bredvid hans bäste vän. 

Efter att han har kommit upp i 500 sekunder oräkneliga gånger, är det dags, rosen väger tungt i hans hand och benen bär honom inte längre. Sakta men säkert tar han sig fram, känner sig ensammast i världen, vart tog de andra vägen? Han kan inte se de andra gästerna längre, allt han kan se är kistan som faktiskt står längst fram, stängd, han hade nästan anat det. Allt känns så surrealistiskt, varför vaknar jag inte? 

Försiktigt lägger han rosen på kistlocket, viskar ett par otydliga ord med ett hängande huvud, mitt fel, förlåt, förväl, jag älskar dig, snälla förlåt, verkar vara de mest återkommande orden, en vänlig människa leder honom tillbaks, försöker intala honom att det är okej, att det inte är hans fel, men han vill inte höra, skakar konstant på huvudet, för alla härinne vet att det är hans fel. Tårarna forsar sedan länge obehindrat, och han försöker ilsket få bort dem, de blå påsarna under ögonen är sedan länge irriterade och svider av de salta tårarna. Hur lång tid har det gått? Han vill ju inte ens vara där, han är ensammast i världen och allting är helt borta. 

Någon sjunger, någon talar och plötsligt står han där inför alla människor som måste undra vad han gör här, han mamma står och småpratar med någon bekant, sänder gång på gång stärkande blickar mot sin son, men han ser dem inte, blicken svävar tom och han försöker samla sig tillräckligt mycket för att lyckas framföra sina ord. "Jag vet väl inte riktigt hur gammal jag var när jag för första gången möte honom" lyckas han få fram, tar ett djupt andetag och fortsätter "Men jag vet att vi klickade direkt, vi satt ihop redan från början" paus, andas, prata "Jag vet inte heller varför vi ar så nära, kanske vårat gemensamma intresse för musik, det har kän-nts för p-ri-vv" han avbryter sig själv, måste andas innan tårarna tar över igen. "M-en, jag må-st-e visa d-e-t, vi lo-vade" nästan viskar han mot den knäpptysta publiken, de lovade, även om han inte vill så måste han hålla sitt löfte till Axel. Låten börjar spelas, och han kan varenda ton, vet varenda melodi och vartenda ord som sjöngs, trots det låter den annorlunda, så mycket mer känslor, det vet han, för han har varit med, han kan höra allt de har känt under de timmar de tillbringat för att få fram melodierna. Så fort den sista tonen har ekat så är han snabb med att stappla mot sin plats, utan ett ord, han har inget kvar att säga, allting är över nu, han kommer aldrig bli Teo igen, inte ens om trettio år, hälften av honom är bortsliten och kommer så förbli. 

Alla vandrar ut ur den vackra men kala kyrkan, inklusive han, men sedan viker han av, vägrar att se kistan grävas ned, vill inte, begravningen var svår nog att vara på, hans mor skyndar efter honom, hon tycker att han plötsligt ser så gammal ut, han är inte längre fjorton, han ser nästan vuxen ut, kanske inte riktigt vuxen ut, han ser bara uttryckslös och det gör henne orolig, tankarna har legat på att ta honom till en psykolog, men hon vet att han hatar när hon bestämmer över honom. 

Men kanske vore det bättre än att gå igenom det helvete som komma skall, för om hon bara visste vad hennes son kom att behöva gå igenom hade den där psykologen nog hjälpt, mer än att låta sin son ta hand om det. Om ödet haft lite empati kanske det hade bett henne att knäppa på sig säkerhetsbältet, för det har knappt börjat. 

Susanne, förbered dig på en rymd av det värsta du kan tänka dig, för nu börjar din sons verkliga resa. 

M L

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Digit! 2021 prisutdelning

Min vän Jorden måste jämt snurra utan någon pause.

Digit! 2021 rekord