Att vara bitter, eller?

Bitter. Bitter. Bittra Britta. Orden ringde i hennes öron. 

 Alla var idioter tyckte hon, men visst hade dom rätt. Hon, Britta var bitter. Bitter och arg hade hon varit ända sedan de flyttat. Flyttat från hennes trygghet, flyttat från hennes vänner och släkt, hennes rötter. Det kändes som att hennes glädje hade lämnats kvar på Liljerosvägen 28, där hon bott hela sitt liv. Nu befann hon sig i en ful lägenhet i en okänd liten by på en okänd gård.

Britta bestämde sig för att gå en promenad. Trots att hon bott här i snart två månader, hade hon aldrig kommit sig för att utforska stället, trots att mamma varit på henne att gå och skaffa kompisar. Som om det vore så pass enkelt. Max och Emilia, hennes syskon hade funnit sig till rätta på bara några dagar. Britta var annorlunda, hon var bara bitter. Det var byn som stämplat henne som bitter, inte hon själv.

Britta gick förbi biografen, mataffären (den enda i byn), det lilla torget, klädbutiken och Lindbergs café´. Överallt mötte hon ogillande blickar

Hon var så inne i hennes funderingar att hon inte märkte var hon gick. Utan att hon visste hur, hade hon gått ner på en grusig stig. Hon ryckte till, vände sig om och började gå tillbaka samma väg som hon kommit. Något kallt sveptes på hennes nacke och hon tittade upp. Ingen var där, men däremot såg hon något som kusligt. Något hon inte lagt märke till förut. Framför henne var ett hus, ett trasigt och ödsligt hus som var mycket litet.

- Jaså, du har kommit nu.

Britta vände sig hastigt om. Någon hade smugit sig upp bakom henne.

- Jag har väntat på dig, sa rösten.

Nu såg hon att rösten tillhörde en lång mager kvinna, eller snarare tant. Britta svarade inte, utan fortsatte gå. Vilka galna människor bodde det i den här rått hålan tänkte hon för sig själv.

- Ja vart ska du nu då? Det är väl bäst att du följer med mig, sa tanten otåligt.

Britta tänkte först ignorera befallningen, men sedan tog nyfikenheten över och hon närmade sig tanten. Tanten tog täten och gick förbi det gamla huset, längre bort från byn. Hon var lite orolig, tänk om hon blev kidnappad? Britta slog bort tanken. Vad kunde den här gamla kärringen göra henne?

Några minuter senare stannade tanten framför en gul stuga. Hon fortsatte upp på tomten och tog ut en rostig nyckel från en sko på verandan. Britta stannade i tröskeln, hon tvekade lite. Tänk om denna gumma var någon mördare.

- Se inte så rädd ut, jag är ingen galning sa kvinnan, som om hon läst hennes tankar.

Köket var stökigt och brödsmulor låg lite här och var. I diskon stod det ett berg av disk och smutsiga kastruller.

- Du har nog en massa frågor förmodar jag, sa kvinnan. Hon presenterade sig som Barbro.

Barbro såg på henne ett tag och harklade sig sedan.

- Jag ska berätta all från början sa hon med ett allvarligt ansiktsuttryck.

- För länge sedan, närmare femtio år sedan var den här byn mycket livlig. Sveriges hjärta, brukade folk säga. Speciellt omtalad var familjen Appelqvist som var mycket rika. Familjen bestod av herr och fru Appelqvist, samt dras tre barn. Ett av barnen, Elonora hade en sjukdom som gjorde att hon fick rysliga märken på huden, inte minst i ansiktet. Ingen visste vad det berodde på, annars mådde flickan hur bra som hels. Det var inget större fel på henne, huden var det enda som skiljde henne från andra.

Britta förstod inte varför Barbro berättade allt detta för henne

- Herr och Frun var mycket rädda att deras fina rykte skulle skadas om byn fick reda på dotterns sjukdom. Eleonora hölls isolerad i huset och fick aldrig gå ut, inte heller fick hon gå i skolan som hennes syskon. Visst var folk misstänksamma, men ingen vågade någonsin granska saker noggrannare. Tänka sig, stackars tös, hade ingen kontakt med omvärlden. Flickan visste knappt vilket land hon bodde i.  Frun var känd som den bittraste kvinnan i hela byn, men inget visste direkta andledingen till det.

Barbro gjorde en kort paus innan hon berättade vidare.

- Åren gick och Familjens framgångsrika status bleknade sakta bort. Till slut var familjen Appelqvist tvungna att flytta till storstan, där de skulle lyckas bättre och kunde bygga upp sitt omdöme igen. Familjens hus såldes och köptes av, mig faktiskt.

Britta höjde på ögonbrynen, vad var de här för en underlig människa undrade hon.

-  Elonora lämnade de kvar. De lämnade henne i ett gammalt hus, som använts som en gammal vedbod. Familjen hade förträngt hennes existens och byn visste inget om henne heller. Ingen visste att en frusen liten flicka blivit övergiven i ett kallt, litet hus.

Britta drog efter andan, det var så hemskt. Hur kunde någon vara så grym?

- Jag bodde som sagt i familjens gamla hus, men jag hade alltid varit misstänksam mot familjen. Jag visste att de dolde något från resen av oss. En dag gick jag en promenad genom byn. Precis när jag gått till utkanten av byn och skulle gå tillbaka mot mitt hus, såg jag något fladdra till i fönstret till gamla vedboden. Jag samlade mod till mig och knackade på. Först hände inget, men sedan hördes ett litet, litet klick. Dörren öppnades och ett smalt ansikte stack fram. Med ens förstod jag att det något som var fel, otroligt fel.

Barbro drog bort en tår från ena kinden och snyftade till.

- När jag förstod att Elonora bodde själv där, eller snarare lämnats kvar där, tog jag med tösen hem till mig. Jag uppborstade henne som om hon vore min egen, jag brydde mig inte om hennes utseende. Med åren började Elonora lära sig folkvett och allmänbildning. Ja, om jag får säga det själv tycker jag att jag gjorde ett ganska bra jobb, sa Barbro och log ett snett leende.

Britta trodde inte sina öron, det kändes nästan som en saga.

- Sedan, en dag i november var hon borta. Eleonora fanns ingenstans. Jag letade i flera dagar, ja flera veckor. Egentligen har jag faktiskt inte slutat än idag. Hon återfanns aldrig. Polisen kunde inget göre heller. Jag blev bittrare och bittrare, surare och surare. Ja, jag kan inte minnas senast jag skrattade. Det var som om allt förvann med hennes förvinnande.

Barbro suckade sorgset.

- Ja det var allt jag hade att berätta. Egentligen är historien inte så märkvärdig, men du påminner så mycket om Elonora. Det har jag tyckt ända sedan jag såg dig fösta gången för ett tag sedan.

 Britta tittade misstroget på henne, den här kvinnan mådde nog inte så bra. Den här historien kunde väl inte vara sann? Då skulle hon väl hört talas om den?

- Jag vet att du är bitter och sur över att du bor här, men snälla, lev för Eleonora. Barbro såg gråtfärdig ut.

På vägen hem tänkte Britta på allt som Barbro sagt. Hon bestämde sig för att inte tro ett skvatt på vad kärringen sagt. Det var säkert mamma som bett Barbro tala med henne, så hon skulle vilja bo här. Det funkade inte!

Just som hon passerade den grusiga stigen, var det något som svajade förbi henne. Utan att hon visste varför, drogs hennes ögon upp mot det övergivna huset och det trasiga fönstret. Hon kan ha inbillat sig, men Britta tyckte att hon såg en fläckig hand svepa förbi.

O G